​Öppet brev till Åsa Romson

Jag har en fråga, eller snarare uppmaning, till dig Åsa Romson med anledning av söndagens partiledardebatt.

När Jakob Forssmed liknade det svenska företagsklimatet med filosofen Descartes dragiga rum och hur han tvingades tänka för Sveriges räkning i en usel miljö, vände du liknelsen till att bli en i dina ögon underhållande bild där företagen likt filosofen hostar sig till döds.

Du skrattade och sedan delade du fnissande ut en ”cred-poäng” för den uppmålade bilden.

Det är här jag inte riktigt förstår dig. Jag undrar verkligen hur du tänker dig att vi företagare ska ”behandlas”?

Låt mig dra ett exempel. En av mina bästa vänner, som också råkar vara egen företagare, halkade en dag när hen skulle kliva ur duschen. Slaget blev allvarligt. Skadan förvärrades av att hen sedan länge äter en blodförtunnande medicin. Min vän blev ordinerad vila och långsam arbetsåtergång.

För oss företagare finns, som du vet, inget skyddsnät förutom det som familj och vänner kan ge. Samhället ger inga initiala stöd för människan bakom firman när olyckan med efterföljande sjukdom är framme. Det går inte heller att teckna försäkring för första sjukmånaden – jag vet detta då jag bums ringde mitt försäkringsbolag och kontrollerade mitt eget skydd. Ja, tyvärr är det så att jag måste köpa mig en försäkring då skyddsnätet inte alltid fångar upp oss småföretagare.

Samhället kräver istället att min vän och andra småföretagare själva ska stå för sjuklönen de två första veckorna. Utöver det behöver min vän nu hitta en ersättare och självklart betala lön för arbete, det vill säga en dubbel kostnad. Glöm nu inte att för oss småföretagare är företaget i praktiken samma sak som den egna personen.

Den första tiden låg min vän utslagen på sjukhus och kunde därför inte be om hjälp. Hens lilla butik stod stängd utan något uppsatt meddelande till undrande kunder. Kunder som lätt väljer nya vanor när kvartersbageriet slår igen utan förklaring. Den så livsviktiga dagsförsäljningen uteblev medan min väns lilla lager av kakor och praliner passerade bäst-före-datum. Behöver jag säga att en ytterligare kostnad uppstod därmed?

Idag när jag pratade med min vän sa hen att det såg illa ut. Hen hade helt enkelt ingen aning om hur hen skulle få ihop till hyran och andra utgifter. Någon lön till personal har hen inte råd med under sin konvalescens och därmed är sista spiken slagen. Man skulle kunna säga att hen hostat sig till döds.

Du förstår Åsa Romson, vi småföretagare lever ofta för dagen. Vi har satsat allt vi har på vår idé och vår verksamhet och ofta finns inte en krona på våra bankkonton. Självklart vet vi att en buffert är bra att ha, men det är inte alla som kan skrapa ihop till en sådan.

Jag har tre barn men har aldrig ”vabbat” eftersom det inte funnits pengar till extra löner. Jag har tvingats jobba dubbelt när min personal varit sjuka av samma anledning och nu när jag har en fotfraktur jobbar jag på ändå. Och det är så här vardagen ser ut för många av oss småföretagare och ändå fortsätter vi att jobba som vi gör. Vi gillar det, förstår du. Och var dag känner vi att vi tillför något. Vi upplever att genom våra verksamheter är vi en del i att Sverige som land är en förebild i mycket.

Även om vi anser att det är tufft och tungt att vara egna beklagar vi oss normalt inte, men vi önskar åtminstone en smula respekt av dig, du som är Sveriges vice statsminister.

Så snälla Åsa Romson, skratta inte åt oss ”hostande företagare”, förklara istället om du tycker att Sveriges företagare ska fortsätta kämpa och hur Miljöpartiet tänker att vi ska slippa hostan i så fall.

Anna-Sofia Winroth, människorättsaktivist, miljökämpe och småföretagare