Sveriges ekonomi förtjänar en vuxen valdebatt

Det är synd och skam att en valrörelse som borde handla om Sveriges framtid så ofta reduceras till pajkastning, slagord och löften om nya miljarder till nästan allt. Nyligen hade jag möjlighet att lyssna till finansmarknadsminister Niklas Wykman när han höll ett föredrag i Gävle. Det mest anmärkningsvärda var inte de politiska markeringarna, även om de fanns där. Det mest anmärkningsvärda var hur mycket konkret fakta om Sveriges ekonomi, trygghet, konkurrenskraft och framtida förutsättningar som sällan får ordentligt utrymme i den offentliga debatten.

Jag skriver detta som politiskt obunden publicist och företagare. Inte för att göra reklam för ett parti, utan för att det är hög tid att valrörelsen börjar handla om verkliga resultat, mätbara förändringar och rimliga konsekvensanalyser. Ett land kan inte bygga sin framtid på önskelistor. Det måste byggas på arbete, företagande, investeringar, fungerande infrastruktur, trygghet, stabila finanser och människor som skapar värden innan politiker börjar diskutera hur dessa värden ska fördelas.

Det var också en av Wykmans viktigaste poänger. Politik handlar ofta om hur resurser ska användas. Det är förstås en legitim diskussion. Skola, vård, äldreomsorg, vägar, rättsväsende och försvar är centrala samhällsuppgifter. Men den andra halvan av samtalet saknas alltför ofta: hur resurserna faktiskt skapas.

Och det är där företagen kommer in. Det offentliga kan omfördela, organisera och prioritera. Men det materiella välstånd som finansierar samhällets åtaganden skapas av svenska företag och dess medarbetare. Av människor som tar risk, anställer, investerar, säljer, exporterar och varje dag försöker få verksamheten att gå ihop. Den som inte förstår den kedjan borde vara försiktig med att lova bort pengar i valrörelsen.

Från krisläge till starkare position

Wykman beskrev hur Sverige för fyra år sedan stod i ett betydligt svagare läge. Inflationen var tvåsiffrig. Ekonomin utvecklades svagt. Brottsligheten ökade. Offentliga system var pressade och flera centrala samhällsfunktioner hade stora eftersatta behov.

Hans genomgång pekade på en annan bild i dag. Inflationen har pressats tillbaka. Tillväxten har stärkts. Sverige har enligt de jämförelser han hänvisade till nu en av de starkaste tillväxttakterna i den rika världen och ligger högt även i europeisk jämförelse. Han pekade på att Sverige växer snabbare än flera stora EU-ekonomier och samtidigt har lägre inflation än många jämförbara länder.

Det är i så fall ingen liten sak. En ekonomi som växer ger helt andra förutsättningar än en ekonomi som står still. Den ger företag bättre marknad, hushåll bättre marginaler och staten större möjligheter att klara sina kärnuppgifter utan att bara höja skatter eller skjuta kostnader framför sig.

Wykman lyfte också Sveriges låga offentliga skuldsättning som en viktig styrka. I en tid präglad av krig, energiosäkerhet, inflation, handelskonflikter och geopolitisk oro är låg skuldsättning inte en teknisk detalj för ekonomer. Det är en skyddsvall. Det ger Sverige handlingsutrymme när andra länder tvingas låna, skära eller panikagera.

En annan styrka han pekade på var energisystemet. Sverige har, tack vare vattenkraft och kärnkraft, ett betydligt lägre beroende av olja och naturgas än många andra europeiska länder. När energipriser och fossilberoende pressar hushåll och företag i Europa står Sverige bättre rustat än länder som lagt ned planerbar elproduktion och gjort sig mer beroende av importerad energi.

Här finns en viktig lärdom för valrörelsen. Energi är inte symbolpolitik. Det är basen för industri, transporter, bostäder, livsmedel, försvarsförmåga och företagande. Den som slarvar med energipolitiken slarvar med landets konkurrenskraft.

Trygghet är också ekonomisk politik

En annan del av föredraget handlade om brottsligheten. Det är lätt att sortera trygghetsfrågorna som något vid sidan av ekonomin. Det är ett misstag. För en småföretagare som drabbas av stölder, bedrägerier, skadegörelse eller hot är kriminalitet en direkt ekonomisk fråga. För en butik i ett otryggt område kan kundflödet påverkas. För en entreprenör som hyr ut maskiner kan stölder äta upp lönsamheten. För ett exportföretag som vill rekrytera internationell spetskompetens spelar bilden av Sverige roll.

Wykman beskrev hur Sverige tidigare omtalades som ett smörgåsbord för internationella kriminella nätverk, men att utvecklingen nu rör sig åt rätt håll. Han menade att brottsligheten trendar nedåt och att även internationella stöldligor börjat varna varandra för svensk polis.

Det betyder inte att problemen är lösta. Ingen seriös person påstår det. Men det betyder att resultat måste få vägas in i debatten. Om utvecklingen vänder inom ett område där Sverige under lång tid tappat kontrollen borde medierna ställa fler frågor om varför, hur och vad som behöver fortsätta – inte bara leta nästa konfliktklipp.

Wykman pekade också på att satsningarna på brottsbekämpning ökat kraftigt. Han nämnde att resurserna till brottsbekämpningen gått från cirka 60 till 90 miljarder kronor och att försvaret förstärkts från omkring 75 till 175 miljarder kronor. Det är stora omprioriteringar. Det är inte bara budgetposter. Det är uttryck för att staten åter försöker koncentrera sig på kärnuppgifter: säkerhet, försvar, rättsstat och samhällsbärande funktioner.

Han lyfte även folkbokföring och säkra identiteter. Det låter torrt, men är fundamentalt. Om staten inte vet vem som befinner sig i landet, vem som bor var och vilka identiteter som används öppnas dörren för bidragsfusk, bedrägerier, organiserad brottslighet och osund konkurrens. Ordning och reda i register är också näringspolitik.

Arbete, integration och företagens villkor

Sverige har fortfarande stora problem. Wykman var tydlig med det. Många människor har kommit till Sverige utan att fullt ut komma in i samhället. Särskilt utrikesfödda kvinnor lyftes som en grupp där alltför många saknar egen försörjning.

Detta är en fråga om ekonomi, jämställdhet, integration och brottsförebyggande arbete samtidigt. När människor passiviseras i bidragssystem förlorar individen frihet, familjen förebilder och samhället arbetskraft. När fler arbetar växer skattebasen, språket stärks, nätverken byggs och barn får se vuxna som går till jobbet.

Det är därför arbetslinjen inte bara är en ideologisk fras. Den är en praktisk samhällsmotor. Krav på språk, motprestation, kontroller i bidragssystemen och lägre skatt på arbete kan beskrivas på olika sätt politiskt. Men sakfrågan är större än partipolitiken: Sverige har inte råd att människor med arbetsförmåga ställs vid sidan av medan företag skriker efter kompetens.

Wykman lyfte också en rad åtgärder för företagandet framåt: kortare tillståndsprocesser, snabbare myndighetsbesked, lägre kostnader för företag, sänkt bolagsskatt, bättre villkor för forskning och utveckling, expertskatt och personaloptioner. Det är sådant som sällan låter lika slagkraftigt som ännu ett vallöfte i en tv-debatt, men som i praktiken kan avgöra om företag investerar, växer och anställer i Sverige eller någon annanstans.

Han tog även upp bränslepriser och livsmedelsmoms. Här kan man naturligtvis diskutera detaljerna. Men den större poängen är att bränslepriser påverkar hela ekonomin. Varor teleporteras ju inte till butikerna, som Wykman ironiskt uttryckte det. De transporteras. När bränslet blir dyrare blir transporter dyrare. När transporter blir dyrare pressas priserna upp. Det drabbar hushåll, företag och inflation.

Samma sak gäller livsmedel. För en skatteekonom kan sänkt matmoms säkert diskuteras utifrån teknisk effektivitet. Men i en samhällsekonomi där hushåll varje dag möter prisökningar i butiken kan åtgärder som dämpar inflationstrycket ha bredare betydelse än den enskilda skattetabellen visar.

Vem betalar vallöftena?

Mot detta ställde Wykman en oro för politiska förslag som låter behagliga men riskerar att bli mycket dyra. Han nämnde särskilt slopat karensavdrag och arbetstidsförkortning.

Här borde valrörelsen stanna upp. Inte för att man inte får föreslå reformer, utan för att varje reform måste tåla frågan: vem betalar, vad händer med beteenden och vilka konsekvenser får det för företag, kommuner och skattebas?

Enligt Wykman har beräkningar för Gävleborg visat att slopat karensavdrag kan kosta 400 miljoner kronor med ett försiktigt antagande, och upp till omkring en miljard om människors beteenden förändras. Det är pengar som också kunde ha gått till vägar, järnvägar, utbildning, trygghet eller investeringar som stärker regionens framtid.

Det är just den sortens konsekvensanalys som borde dominera valrörelsen. Inte ”vem bryr sig mest”, utan ”vad fungerar, vad kostar det och vad händer sedan?”.

För Sverige behöver inte mer politisk teater. Sverige behöver en vuxen debatt om hur välstånd skapas, hur trygghet återupprättas, hur människor kommer i arbete och hur företag får förutsättningar att växa. Det borde vara självklart i varje tv-studio, varje partiledardebatt och varje större intervju med politiker som söker väljarnas förtroende.

I stället får vi alltför ofta en valrörelse där partier positionerar sig mot varandra, där medier jagar konfliktsekunder och där löften presenteras som om pengar uppstår genom applåder. Det är inte värdigt ett land med Sveriges utmaningar.

Jag menar inte att Niklas Wykman ska få sista ordet om svensk ekonomi. Tvärtom. Hans påståenden, prioriteringar och slutsatser ska granskas hårt. Men de ska granskas på rätt nivå: med fakta, motfrågor, jämförelser, konsekvensanalyser och respekt för att ekonomi i grunden handlar om verkliga människor, verkliga företag och verkliga pengar.

Det är detta jag vill se mer av i valrörelsen. Mindre hattig pajkastning. Mindre poserande. Färre löften utan finansiering. Fler sakliga genomgångar av vad som faktiskt har hänt, vad som fungerar, vad som misslyckats och vad olika förslag leder till.

Det är först då väljarna får en rimlig chans att bedöma vem som faktiskt kan ta ansvar för Sverige.

Joe Formgren
Presstjänst