Var fanns konsekvensanalysen före valet?

Efter valet står Sverige med ett regeringsproblem som knappast kan beskrivas som en överraskning. Vänsterpartiet hade före valet slagit fast att partiet inte skulle stödja eller släppa fram en regering där man själv inte ingick. Centerpartiet hade samtidigt markerat att man inte accepterade Vänsterpartiet i en regering.

Två besked. Två röda linjer. Ett regeringsunderlag.

Det krävdes ingen avancerad statsvetenskap för att upptäcka problemet. Ändå fick väljarna gå till val utan att denna uppenbara motsättning blev den fullständigt dominerande granskning av regeringsalternativets praktiska genomförbarhet som den borde ha varit.

Visst uppmärksammades konflikten. Men det är skillnad mellan att rapportera om ett problem och att journalistiskt borra tills ansvariga politiker faktiskt tvingas förklara hur ekvationen ska gå ihop.

Det är där mediernas självrannsakan borde börja. För vad är egentligen viktigare i en valrörelse än frågan om vilka som faktiskt kan regera landet tillsammans?

Partiledardebatter, utspel och opinionsmätningar producerades i parti och minut. Men bakom allt detta fanns en betydligt enklare fråga: Om V kräver att sitta i regeringen och C vägrar acceptera V i regeringen – hur ska Magdalena Andersson då bilda den regering som väljarna erbjuds som alternativ?

Det duger inte att upptäcka problemets fulla betydelse när rösterna redan är räknade. Pröva samma arbetsmetod i ett företag. Styrelsen får veta att en avgörande leverantör kräver ett villkor som företagets viktigaste samarbetspartner kategoriskt vägrar acceptera. Ledningen svarar att man tänker genomföra projektet ändå och reda ut detaljerna senare.

Den styrelse som accepterar det utan konsekvensanalys har snart större problem än nästa kvartalsrapport.

Man identifierar risker före beslut. Man räknar på konsekvenser. Man stresstestar planen. Man frågar vad som händer om parterna står fast vid vad de faktiskt har sagt.

Varför skulle kraven vara lägre när det handlar om regeringen i Sverige?

Det här är heller ingen fråga om medierna skulle ha kampanjat mot Socialdemokraterna eller något annat parti. Tvärtom. Oberoende journalistik ska inte välja regering. Den ska se till att väljarna får veta vad alternativen faktiskt innebär.

När partier går till val på att tillsammans utgöra ett regeringsunderlag samtidigt som deras offentliga besked förefaller ömsesidigt oförenliga måste journalistiken göra mer än att notera saken.
Den måste kräva ett svar.

Valresultatet gav Socialdemokraterna 28,02 procent och S, V, C och MP tillsammans 176 mandat. Mandaten fanns alltså. Men regeringsfrågan visade att mandat och regeringsduglighet inte är samma sak.

Den diskussionen borde ha förts med full kraft före valdagen. Nu riskerar Sverige i stället att använda veckor på att reda ut sådant som stod skrivet på väggen redan före valet.

Journalistikens uppgift är inte bara att beskriva vad som händer. Den ska också våga ställa den obekväma men elementära frågan innan det händer:
Hur är det här egentligen tänkt att fungera?

Joe Formgren
Medborgare