Minnesskärvor från första tiden vid Estniska Skolan i Stockholm

Estniska Skolan i Stockholm – tillkomst och inledande problem

Heinrich Mark

Efter att vi anlänt till Sverige i slutet av september 1944 gav Rudolf Penno, ordförande i Estniska Kommittén, mig i uppgift att arbeta för en lösning på skolfrågorna. Bland de första stegen var att ta reda på hur svenska myndigheter såg på möjligheterna för estniska elever, som hade kommit hit, att här fortsätta sin skolgång.

Under andra hälften av oktober uppvaktade jag, Rudolf Penno och Artur Grönberg Skolöverstyrelsens generaldirektör O S Holmdahl. Vi pekade på behovet att starta estniska skolor både på folkskole- och gymnasienivå för de estniska eleverna. Vi betonade särskilt behovet av estniskspråkiga folkskolor i flyktinglägren och även utanför dessa, då det var naturligt att barnen fick sin första skolgång på sitt modersmål. Generaldirektören förhöll sig välvillig till våra förslag men tillade genast att Skolöverstyrelsen inte kunde påbörja en lösning av frågan utan beslut av regeringen, eftersom alla frågor angående utlänningar, däribland skolfrågorna, sorterade under Utlänningskommissionen.

Regeringen beslöt att ge Utlänningskommissionen i uppgift att i samarbete med Skolöverstyrelsen och Estniska Kommittén organisera skolgången för de estniska flyktingbarnen och -ungdomarna. För denna uppgift bildade Estniska Kommittén ett skolutskott och jag blev vald till utskottets ordförande. Som ordförande för Skolutskottet trädde jag i tjänst som assistent till skolinspektör fil dr Helge Haage i Utlänningskommissionen. Arbetet i samma tjänsterum och besöken på lägerskolor gav mig goda möjligheter att med honom diskutera planerna på att starta estniska skolor.

Beträffande grundandet av ett estniskt gymnasium intog han genast en positiv hållning men i frågan om att starta estniska folkskolor stötte vi på motstånd. Utlänningskommissionens ståndpunkt var att lägerskolorna måste klara av att under ett halvår lära barnen tillräckligt mycket svenska så att de sedan är kapabla att fortsätta skolgången i svenska skolor från hösten.

Vid besöken i lägerskolorna övertygades dr Haage om att de estniska lärarna höll en hög pedagogisk nivå och resultaten av undervisningen var berömvärd. Antagligen var detta anledningen till att dr Haage till slut ställde sig positiv till att starta en estnisk folkskola i Stockholm. Det historiska beslutet löd: Låt oss då starta en estnisk folkskola i Stockholm! och fattades av dr Haage på tåget på väg tillbaka till Stockholm från flyktingskolan i Vikarbyn vid Siljan. Skolan i Vikarbyn leddes vid detta tillfälle av Udo Juuno och lärare var Linda Kauri, vars undervisningsmetoder hade gjort mycket gott intryck på dr Haage.

Som första rektor för Stockholms Estniska Folkskola utsåg Utlänningskommissionen Herman Rajamaa, som genast tog tag i organiserandet av skolan med den iver och energi som han var känd för.

Herman Rajamaa

Den 12 mars 1945 blev jag uppringd från Estniska Kommittén i Stockholm. Man meddelade att Svenska Utlänningskommissionen den 10 mars hade beslutat att starta Stockholms Estniska Folkskola och att jag hade utsetts till rektor för skolan fr o m den 15 mars.

På morgonen den 15 mars – det var en torsdag – fick jag min månadslön på 200 kronor från lägerkommendanten i Sigtuna och en gratisbiljett till Stockholm och gav mig av mot en ny och okänd fas i mitt liv. Jag hade bara hunnit arbeta en månad som Sigtunalägrets förvaltare där min uppgift var att organisera lägerskolan och skolarbetet.

Framme i Stockholm skyndade jag mig genast till Estniska Kommittén där jag fick veta att Estniska Folkskolan kommer att inrymmas i lokaler i Matteusskolan, Vanadisvägen 16. Vid ett möte med dr Helge Haage från Utlänningskommissionen betonade han med eftertryck att Estniska Folkskolan är en tillfällig lösning och är tänkt för estniska elever som ännu inte har börjat i svenska skolor, dvs som ett mellansteg för en successiv övergång till svenska skolor.

Därefter skyndade jag till skolförvaltningen för ett möte med inspektör dr Bror Jonzon. Vid vårt samtal framkom att dr Jonzon före kriget hade besökt det svenska gymnasiet i Haapsalu och hade positiva minnen av gästfriheten som visats honom av skolans rektor Anton Üksti med familj. Dr Jonzon var medveten om att det i Estland fanns många folkskolor där undervisningsspråket var svenska. Han nämnde också för sina kollegor inspektörerna Stålfeldt och Steenberg hur väl man hade behandlat den svenska minoriteten i Estland. Till min stora glädje visade det sig att stadens skolförvaltning förutom lokalerna också hade möjlighet att tillförsäkra de estniska eleverna samma fördelar som svenska elever (gratis läroböcker, studiematerial, skolmat, spårvagnsbiljetter, skolhälsovård mm).

Samma kväll mellan klockan fyra och åtta pågick inskrivningen av elever i Estniska Kommittén. Jag träffade Olev Olesk som hade blivit utsedd till lärare. Han hade varit min elev vid Tartu Pedagogikums Gymnasieskola. När klockan hade passerat åtta och inga fler föräldrar dök upp tog jag min koffert – allt jag ägde och hade fanns i denna enda koffert förutom kläderna jag hade på mig – och gav mig iväg till min tillfälliga inkvartering.

19 mars var datumet den dagen då skolan startade. Första dagen kom 33 elever som delades upp på årskurserna 1-7. Efter min inledande hälsning ställde föräldrarna en hel rad med frågor. Alla hade de hamnat i en storstad i en för dem mycket ovan miljö. Matteusskolan låg i norra delen av Stockholm, nästan vid stadens gräns. Större delen av vårt folk bodde emellertid i de västra och södra stadsdelarna där det fanns mer bostäder tillgängliga. Spårvagns- och bussförbindelserna i Stockholm vid den tiden var krångliga. För att komma till skolan var eleverna tvungna att byta färdmedel 2-3 gånger. Föräldrarna var mycket oroliga för såväl transporterna som för barnens möjligheter att fortsätta skolgången i svenska skolor efter avslutad folkskola.

Vi satte igång med undervisningen. Olev Olesk tog svenskan, gymnastiken och slöjden. Efter en vecka kom ytterligare en lärare, fröken Juta Baugus. Nästan varje dag tillkom flera elever. Vi tog emot alla med glädje.

Efter några dagar fick jag order om att infinna mig hos dr Haage på Utlänningskommissionen. Dr Haage tog emot mig mycket upprörd. Jag hade tagit emot två elever som redan hade gått i svensk skola! Han krävde kategoriskt att dessa skulle skickas tillbaka till den svenska skolan. Jag vägrade att göra det och förklarade att båda visserligen hade gått en kortare tid i svensk skola eftersom den estniska skolan ännu inte fanns, men de kunde inte tillgodogöra sig den svenska skolan eftersom deras kunskaper i svenska språket var bristfälliga. Dr Haage lyssnade inte på mina argument och krävde i ännu kraftfullare ton att pojkarna skulle skickas tillbaka till den svenska skolan. Jag höll fast vid min ståndpunkt och tillade att i så fall får detta ombesörjas av Utlänningskommissionen om de har rätt till det. Men Utlänningskommissionen hade inte den rätten och pojkarna Ivar Aulik och Kaljo Nõu kunde lugnt fortsätta att gå i den estniska skolan.

En morgon fick jag ett brev från Utlänningskommissionen där man meddelade att sju nya elever skulle komma till skolan redan nästa morgon. Alla barnen hade lettiska namn. Jag skyndade mig till Utlänningskommissionen för att rätta till misstaget. Jag förklarade för tjänstemannen att jag leder en e s t n i s k skola. Tjänstemannen svarade irriterat: men ni är ju balter allihop. Det visade sig att man i Kommissionen var av uppfattningen att de estniska och lettiska språken liknar varandra på samma sätt som de skandinaviska språken. De estniska och lettiska flyktinglägren stod upptagna i Kommissionens förteckningar över baltiska läger. Det hela slutade med att de lettiska barnen inte började i den estniska skolan.

Redan från första dagen var det uppenbart att elevernas iver att få studera var mycket stor. Bara en del av dem hade en kortare tid gått i lägerskola medan de andra inte hade varit med om en enda lektion under hela vintern, men alla smälte ganska snabbt ihop till en skolgemenskap med mycket stark sammanhållning. Våra elevers uppförande och sätt att förhålla sig mot andra var föredömliga. Matteusskolan var en stor skola där det fanns gott om aggressiva elever. Jag minns inte något enda tillfälle av slagsmål mellan estniska och svenska pojkar på skolgården. Samexistensen mellan estniska och svenska skolan präglades av stor vänskaplighet och de svenska lärarna med överlärare Hugo Lindell i spetsen visade oss värme och hjälpsamhet på alla sätt. Han besökte också våra lektioner och var mycket förtjust över fliten i skolarbetet. Vi fick också beröm av skoltandläkaren som kontrollerade våra elevers tänder. Så hela och starka tänder, med två-tre undantag, hade hon inte sett i barnens munnar på länge.

Nya elever anlände nästan varje dag. Å andra sidan fanns det också barn som lämnade skolan i samband med flytt till andra orter. När flyktinglägren upplöstes kom många till Stockholm i första vändan – det var ganska lätt att få lägenhet här på den tiden, särskilt sedan de norska och danska flyktingarna hade åkt tillbaka till sina länder, men det var svårare att hitta lämpliga arbeten.

I Estniska Kommitténs Skolutskott bestämde vi oss för att uppvakta Utbildningsdepartementet och Skolöverstyrelsen med en anhållan om att Estniska Folkskolan och andra estniska skolor får fortsätta sin verksamhet inom det allmänna skolsystemets ramar. Den 24 april 1945 träffade jag och Estniska Kommitténs ordförande Rudolf Penno utbildningsminister professor Georg Andrén. Vår skriftliga anhållan finns återgiven i samlingsverket ”Det ihärdiga folket” (1952). Minister Andrén var visserligen mycket vänlig och talför och visade ett livligt intresse för flyktingarnas väl och ve, men beträffande vår anhållan var han mycket återhållsam. Han lovade att inhämta underställda myndigheters och Utlänningskommissionens synpunkter och sedan själv ta ställning. Samma dag tog vi med en kopia på anhållan till generaldirektör O S Holmdahl vid Skolöverstyrelsen. Han läste genast igenom anhållan men förhöll sig mycket kallsinnig och ville inte alls diskutera den. Vi anade att Skolöverstyrelsens märkbara kallsinnighet och fullständiga likgiltighet inte bådade gott.

Ett intresse för eleverna vid Estniska Folkskolan i Stockholm började visa sig från flera håll. En dag vid skoldagens slut sökte en herre upp mig. ”Jag heter Idla.” När jag hörde namnet visste jag naturligtvis genast vem jag hade att göra med. Redan i januari hade flickgymnastikgrupper påbörjat verksamhet under Ernst Idlas ledning. Nu var han intresserad också av estniska skolans flickor till sina gymnastikgrupper. Varför inte! När jag dagen därpå berättade om detta för våra flickor var nästan alla intresserade. Strax därefter söktes jag upp av fru Hella Määr och fru Virge Hint som bjöd in Estniska Folkskolans flickor från klass 1 och uppåt till den estniska flickscoutrörelsen i Sverige och den i Stockholm startade Tuulemaa-kåren. Pojkarna hade redan anslutit sig till scouterna. Bra att nu flickorna kunde gå med i flickscouterna. Så inleddes rekrytering av elever i Stockholms Estniska Folkskola till den organiserade estniska ungdomsrörelsen.

För de svenska elevernas vidkommande började det efterlängtade sommarlovet närma sig men de estniska eleverna var tvungna att gå i skolan hela sommaren för att hinna med kurserna för hela skolåret åtminstone någorlunda. Vi kunde dock inte vara kvar i Matteusskolan under sommarlovet. Den 9 juni fick vi flytta till Klara skola på hörnet av Vattugatan och Klara Västra Kyrkogatan i närheten av centralstationen.

För att också våra elever skulle få njuta åtminstone något av den vackra sommaren åkte vi ut till sjön Flaten en dag i veckan, där barnen kunde bada, gymnastisera, leka och springa i naturen. Det blev en välbehövlig omväxling för alla, även lärarna. En dag i veckan var ändå inte tillräckligt – skolan arbetade ju vid den tiden sex dagar i veckan – och efter önskemål i kollegiet vände jag mig till inspektör Haage med förfrågan om tillstånd till en veckas uppehåll i studierna så att elever och lärare kunde få möjlighet till återhämtning mitt i sommaren. Inspektör Haage svarade varken ja eller nej. Men i hans ansikte tyckte jag mig ändå kunna avläsa att det går bra om ni så gärna vill. Och därför till barnens stora glädje beslöt vi oss för att avbryta skolarbetet under en vecka efter midsommar.

När vi hade återkommit till Stockholm och satt igång med skolarbetet igen kom ett brev från utbildningsdepartementet med besked om att alla lägerskolor och skolor verksamma utanför lägren – även Estniska Folkskolan i Stockholm – kommer att stängas den 15 augusti och man krävde att kurserna för läsåret skulle vara avklarade till dess.

Den 3 juli 1945 publicerade Dagens Nyheter en ledare med rubriken Flyktingsfrågor.

DN 3/7 1945 Flyktingsfrågor

”De balter som vidhåller sin föresats att tills vidare stanna här – även sedan regeringen understrukit att Sverige är intresserat av att de reser hem – måste finna sig i att bl a undervisningen för barnen så ordnas på folkskolestadiet att anpassningen till svenska förhållanden påskyndas. Dvs någon undervisning på baltiskt språk förekommer inte annat än vid skolan i Sigtuna. Känner sig exempelvis balter tillhörande den fåtaliga intellektuella kategorin otillfredsställda med denna tendens, så får de väl söka sig till något annat land."

Vi fortsatte skolarbetet i de av julisolen upphettade klassrummen där vi svettades ymnigt, trots fördragna gardiner. I slutet av juli kom ett brev även från Utlänningskommissionen om att skolan stängs och lärarna entledigas den 15 augusti 1945. Vi stod inför det oundvikliga, något som inte längre gick att ändra. Vi satte igång med förberedelser för att avsluta skolarbetet. Vid denna tid hade antalet elever ökat till 96.

Den 15 augusti anordnade vi en högtidlig skolavslutning där den kyrkliga delen förrättades av prosten Täheväli. I mitt tal lyckönskade jag först och främst avgångseleverna i klass 7 som nu lämnade skolan för gott. Jag önskade dem lycka till i framtiden i svenska skolor. Till de övriga eleverna sa jag att vi nu tar skollov under två veckor och därefter börjar skolan igen den 30 augusti. Plats och klockslag är ännu inte kända men jag hoppas verkligen att estniska skolan kommer att fortsätta sin verksamhet också under nästa läsår. Ungefär så uttryckte jag mig. Problemet handlade inte bara om skollokaler utan också om lärarnas löner. Inombords hoppades jag på hjälp från såväl stadens skolförvaltning som från Estniska Kommitténs Hjälpkommitté. Jag tänkte att den som vill vinna måste också ta risker. I Estniska Kommittén påbörjade vi inskrivningen av nya elever.

När inspektör dr Jonzon kom tillbaka från semestern sökte jag upp honom. Jag upplyste honom om läget för Estniska Folkskolan varpå han genast tog kontakt med behöriga tjänstemän och efter några minuter visade det sig att det i Jakobs skola, Brunnsgatan 11 fanns möjlighet att erhålla nödvändiga lokaler. Jag gav mig genast av för att träffa Kaleb Andersson, överläraren vid Jakobs skola. Mötet ägde rum i hans hem. Jag tog också med mig läraren Olev Olesk. Vår överraskning var stor när det visade sig att vi hade att göra med en person som hade arbetat som lärare i Estland under fyra år. Sommaren 1920 hade en annons publicerats i svenska tidningar om att man sökte lärare till Birkas (Pürksi) folkhögskola. Han sökte tjänsten och blev utsedd till lärare där. Tjänstgöringen varade till 1924. Även om skolan var svenskspråkig och låg i ett svenskspråkigt område lärde han sig också estniska och rörde sig mycket i Estland. Ur sitt bibliotek tog han fram flera estniskspråkiga verk och visade också prov på sina kunskaper i estniska. För Kaleb Andersson framstod det som en självklarhet att tillmötesgå den estniska skolans önskemål och behov så mycket som det låg i hans förmåga. Han lovade att genast sätta saker och ting i rörelse och tillade: Jag såg hur ni sörjde för bevarandet av estlandssvenskarnas språk och gamla kultur. Nu är det vår plikt att hjälpa er. Jag har sällan känt mig så upprymd som den gången då jag lämnade överlärare Kaleb Anderssons hem.

Dr Jonzon meddelade ganska snart att för att kunna fatta beslut behöver stadens skolförvaltning en skriftlig anhållan från Estniska Kommittén. Den 22 augusti gick jag därför med anhållan till borgarrådet Oscar Larsson i vilken vi anhöll om möjlighet för Stockholms Estniska Folkskola att fortsätta skolarbetet med 158 elever senast den 30 augusti. Vi ansökte om bidrag för sex klassrum, gymnastiksal och skolmatsal. Vi bad också om gratis skolmat, skolkort för resor och läromedel. Borgarrådet Larsson noterade att överläraren vid Matteusskolan och inspektör Stålfeldt hade lämnat goda vitsord om estniska skolan. Efter några dagar fick jag svar från stadens skolförvaltning om att vår anhållan har bifallits.

Beskedet om att Stockholms Estniska Folkskola skulle fortsätta sin verksamhet spred sig också till andra centra där det fanns ivriga skolmänniskor som nu tog kontakt med Estniska Kommittén och mig. På så vis började tankar om estniska skolor ta form även i Alingsås, Borås, Ulricehamn, Göteborg och Helsingborg.

På morgonen den 30 augusti samlades närmare 200 estniska barn och ungdomar och många föräldrar på skolgården till Jakobs skola. Alla var mycket glada och lyckliga över att estniska skolan kunde fortsätta sin verksamhet och dessutom på en central plats i Stockholm dit det var lätt att ta sig. Det råkade regna vilket dock inte alls påverkade humöret negativt.

Lokaler, gratis mat, resor, läroböcker o likn hade nu ordnats. Lärarnas löner hade dock inte ordnats – vem står för dessa? Vi satte ändå igång skolarbetet. Lärarkollegiet hade utökats med Leini Mälk, Linda Nerep, Marie Susi och Udo Juuno.

Den 3 september ägde skolans högtidliga öppningsceremoni rum. Man kan säga att det var Stockholms Estniska Folkskolas första högtidliga sammankomst. Efter andakten som förrättades av prosten Aleksander Täheväli där han bad för alla estniska ungdomar i hela världen, även i hemlandet och för de som plågades i fånglägren i Ryssland, höll jag tal. Därefter framförde sångsolisten och sopranen Helmi Betlem tre sånger till pianoackompanjemang av Harri Kiisk. Sammankomsten avslutades med den mäktigt klingande gemensamma sången Låt oss pryda våra estniska boningar.

På så vis hade vi genom Stockholms skolförvaltnings osedvanliga tillmötesgående, överlärare Kaleb Anderssons energiska och oförtröttliga hjälp och med stöd av Estniska Kommitténs Hjälpkommission fått igång Estniska Folkskolan i Stockholm och lite senare också kompletteringsskolor i Helsingborg, Göteborg, Alingsås och Ulricehamn. Vi hade energi och en stark vilja, men vi hade också tur och prisade vår lyckliga stjärna. Hade inte inspektör Bror Jonzon och överlärare Kaleb Andersson funnits så är jag inte säker på att vi idag hade kunnat fira Stockholms Estniska Folkskolas jubileum.

Heinrich Mark

Estniska Kommitténs Skolutskott vände sig till Estniska Kommitténs Hjälpkommission med anhållan om att betala lärarnas löner i de estniska folkskolorna med medel som den förvaltade. Förslaget diskuterades i Hjälpkommissionen den 22 och 31 augusti 1945. Ärkebiskop Johan Kõpp, prosten Aleksander Täheväli och kyrkoherde Jüri Välbe beslöt sig för att stödja ett förslag om att ge 50 000 kronor till lärarnas löner under läsåret 1945/46. Innan slutgiltigt beslut kunde fattas måste man vända sig till företrädaren för Svenska Röda Korset och ansöka om tillstånd att använda pengarna, som hade erhållits från USA. Ett sådant tillstånd fick man och den 3 september beslutades slutligen att lärarna för sitt uppehälle skulle erhålla ett stödbelopp motsvarande en arkivarbetarlön. Delaktiga i beslutet var ärkebiskop Johan Kõpp, professor Gustav Suits, prof Franz Grant, predikanten Karl Leopold Marley, dir Rudolf Moorma, kyrkoherde Jüri Välbe, prosten Aleksander Täheväli, fru Veera Poska-Günthal, Estniska Kommitténs ordförande Timotheus Grünthal och Hjälpkommissionens handläggare Artur Grönberg.

Flyttkarusellen och ekonomiska bekymmer – rektorernas vardag ända till 1973

Udo Juuno

Läsåret 1946/47 flyttade Estniska Folkskolan in i lokaler i Katarina Södra folkskola, Sofiagatan 4. Knappt hade man hunnit vänja sig vid de nya lokalerna förrän det den 12 november 1946 blev nödvändigt att flytta igen eftersom stadsförvaltningen behövde klassrummen som tillfälliga bostäder för byggnadsarbetare. Stockholms skolförvaltning tillhandahöll nu nya lokaler i Eriksdalsskolan, Ringvägen 56. Estniska Folkskolan var tvungen att flytta mitt i en period då skolarbetet var som intensivast. Men förflyttningen till den nya platsen medförde glädje och gav förnyad arbetsenergi eftersom skolan låg i Stockholms och hela Sveriges vid den tiden modernaste skolhus. Där kunde vi vara kvar till den 8 juni 1949. Då behövde Eriksdalsskolan själv dessa lokaler. Från läsåret 1949/50 verkade Estniska Folkskolan i lokaler i Nya Elementarskolan, Slöjdgatan 4.

För att säkra skolans ekonomi vände sig Estniska Kommitténs Skolutskott 1949 till kungen och bad om bidrag med 15 000 kronor för undervisning i det svenska språket. I mars 1950 meddelades att ansökan till kungen hade avslagits av Skolöverstyrelsen och att Skolöverstyrelsen överväger att stegvis stänga Stockholms Estniska Folkskola. Fr o m läsåret 1950/51 skulle två klasser per år stängas. Som skäl angavs bristen på skollokaler i Stockholm.

I skolförvaltningen hamnade vi hos samma inspektör som hade genomfört stängningen av Göteborgs Estniska Folkskola. Inspektören ville inte lyssna på våra förklaringar – stängningsbeslutet var fattat. Vad har man annars fattade beslut till? I den till synes hopplösa situationen lyssnade direktör Ekman på oss och hjälpte ekonomidirektören Göransson att lösa klassrumsfrågan.

Den nya stadsplanen i Stockholm medförde att Nya Elementarskolan skulle rivas och från den 24 augusti 1953 fortsatte skolan sin verksamhet i Jakobs skolas lokaler, Brunnsgatan 11. Den stegvisa stängningen av skolan blev inte genomförd. Skolan vann Stockholms skolförvaltnings och Skolöverstyrelsens erkännande.

När nu nivån på skolans undervisning hade vunnit officiellt erkännande var det dags för nästa uppgift, nämligen att säkerställa skolans ekonomi och lärarnas löner. Estniska Kommitténs stöd till skolan minskade p g a bristande ekonomiska medel. Att föräldrarna och Vänföreningen på egen hand och under en längre tid skulle ha kunnat bära kostnaderna för lärarlöner och andra utgifter var inte att tänka på. Det hade blivit alltför tungt.

1952 ansökte Estniska Kommittén och Estniska Nationalrådet om stöd från Utbildningsdepartementet till Stockholms Estniska Folkskola, estniska kompletteringsskolor, Estniska Vetenskapliga Institutet och för utövande av estnisk kultur generellt.

Hösten 1953 anhöll Estniska Kommitténs Skolutskott och företrädare för Stockholms Estniska Folkskola om företräde hos utbildningsminister Ivar Persson för att få möjlighet att direkt för den högste ledaren för landets utbildningsväsende klargöra den egna skolans situation. Med vid besöket hos utbildningsministern var Estniska Kommitténs ordförande prof Harald Perlitz, skolutskottets chef Heinrich Mark, ordförande för Estniska Folkskolans Vänförening Juhan Marand, ordförande för skolans styrelse Edmund Pratka, föräldern William Muld och rektor Udo Juuno. Vid slutet av besöket bjöd man in ministern på besök till Estniska Folkskolan. Minister Persson tog emot inbjudan med intresse.

Den 27 oktober 1953 kunde besöket genomföras. Minister Persson anlände till skolan vid skoldagens början tillsammans med byråchef Birger Öhman och meddelade att han bara kunde stanna en kort stund. Besöket inleddes i de lägsta klasserna och under loppet av två lektioner hade man gått igenom alla klasser och haft möjlighet att följa lärarens och elevernas arbete. Under tiden hade föräldrar dukat upp ett kaffebord med vit duk, ljus och blommor. För ministern var detta en angenäm överraskning och han satte sig villigt vid kaffebordet för att diskutera sina intryck från besöket. Vid avskedet sa minister Persson att han hade fått ett mycket gott intryck av undervisningen och att han nu vet på vems vägnar han talar för vid regeringssammanträdet. Den korta visiten varade över tre timmar och visade sig bära god frukt.

Så fick Stockholms Estniska Folkskola ett anmärkningsvärt erkännande från Sveriges Riksdag. Trots den negativa hållningen i Skolöverstyrelsen beslöt Riksdagen den 5 maj 1954 att tilldela Stockholms Estniska Folkskola 60 000 kronor till lärarlöner, till att börja med för läsåret 1954/55.

Det första försöket att bygga ut Stockholms Estniska Folkskola till att omfatta högstadium och klass 7 gjordes 1963 i samband med en promemoria till utbildningsminister R Edenman i vilken man förklarade behovet i detalj. Utbildningsministerns svar var negativt med hänvisning till att elevantalet var för lågt. Samtidigt var elevantalet i klass 1 så pass stort att man delade upp barnen i parallellklasser såväl 1963 som 1964. På initiativ av föräldrarna fann man tillsammans med Stockholms Skolförvaltning en lösning som innebar att avgångseleverna i klass 6 kunde fortsätta tillsammans som en enhet i klass 7 i Katarina Real.

Förändringar i skoldistrikten i centrala staden gjorde sig åter påminda 1971. I Jakobs skola minskade elevantalet i samband med att man rev bostadshus i centrala Stockholm. Istället byggdes hus för affärer och kontor. Man beslöt att avveckla Jakobs skola. Föräldrarna mobiliserade då all sin kraft för att Jakobs skola skulle få vara kvar. Stockholms skolförvaltning gav med sig och beslöt att behålla skolan. Så kunde även estniska folkskolan stanna i Jakobs skola.

I samband med sökandet efter nya skollokaler fick man återigen uppleva tråkigheter och förbittring. En yngre tjänsteman vid Skolförvaltningens ekonomiavdelning undrade förvånat varför vi fortfarande behövde en estnisk skola då vi redan hade bott i Sverige i mer än 25 år. Därefter erbjöd man lokaler i skolor i förstäder söder om stan, även Kristinebergs skola kom på tal. Skolans styrelseordförande Erik Saare och skolförvaltningens revisor Endel Krepp höll dock fast vid att skolan måste ligga i centrum för att vara lättåtkomlig för elever från alla håll. Estniska Folkskolan erhöll slutligen nya skollokaler bredvid Storkyrkoskolan i Gamla stan i Stockholm med egen ingång på Svartmangatan 20-22 i kvarteret Juno. Tidigare hade Kraftska privatskolan legat här men den lades nu ner efter 163 år.

Då skolan för 20 år sedan flyttade in i Jakobs skola rymdes alla saker i handbagaget medan det för transport den här gången behövdes sju lastbilar. Skolarbetet i de nya lokalerna började klockan 10 den 21 augusti 1973. Den dagen var av historisk betydelse för Stockholms Estniska Folkskola och innebar en vändpunkt och utveckling mot bättre tider. Skolans läge i Storstockholm var centralt och lättåtkomligt eftersom Gamla stans T-banestation är en knutpunkt för flera tunnelbanelinjer.

Vid skolstarten hölls den högtidliga sammankomsten i den historiska aulan med sitt välvda tak där Svartbrödraklostret varit inrymt under medeltiden. Esterna hälsades välkomna också av Storkyrkoskolans rektor Knut Lagerstedt. Ärkebiskop Konrad Veem höll tal och läste en bön och betonade betydelsen av att bevara skolan och modersmålet. Han önskade lycka till och bad om välsignelse för skolan på den nya adressen. Sammankomsten avslutades med Estlands nationalsång Mitt fosterland, min lycka och glädje.

Hur det gick till när Estniska Folkskolan fick sitt högstadium

1983 före jul besökte Folkpartiets nye ledare Bengt Westerberg skolan tillsammans med partiets styrelseledamot Andres Küng som följde med som tidigare elev och guide. Andra medföljande vid besöket var riksdagsledamoten Hugo Bergdahl och partiets skolpolitiker, f d riksdagsledamöterna Jörgen Ullenhag och Ylva Annerstedt. Tidningen Svenska Dagbladet publicerade en längre artikel om besöket under rubriken ”Estniska Skolan som föredöme”. Rektor Henno Kirikmäe sa till SvD:s reporter att man egentligen inte saknade någonting om bara regeringen kunde godkänna öppnandet av ett högstadium vid skolan. Den 14 november 1985 kom det glädjande beskedet från Stockholms Skolförvaltning om att man gav klartecken för ett högstadium vid skolan. Med detta besked uppfylldes esternas önskan sedan lång tid tillbaka.

Vid förarbetet och förhandlingarna medverkade ordföranden för Estniska Kommitténs Skolutskott Ivar Paljak, Estniska Kommitténs ordförande Johan Ungerson, Estniska Kommitténs styrelseledamöter Johannes Mihkelson, Jaan Vilval och Andres Käärik, ledamoten vid Estniska Kommitténs representantskap Peeter Luksep och delegaten vid Sverigeesternas Representantskap Leelo Pukk. I arbetet deltog också Föräldraföreningens ordförande Harry Eichhorn, Vänföreningens ordförande Leo Timpka, skolans rektor Henno Kirikmäe och föräldrarna Anu och Jaak Jüriado.

Den 25 november 1985 ändrades skolans namn från Stockholms Estniska Folkskola till Estniska Skolan i Stockholm. Högstadiet inrymdes i Wallinska skolan, Tegnérlunden 5 i närheten av Estniska Huset i Stockholm. Inte långt därifrån låg också Stockholms Estniska Gymnasium.

Stockholms Estniska Folkskola är inte enbart en skola för undervisning utan också för fostran så som skolorna i Republiken Estland var. Alla som besökt estniska skolans julfester och offentliga högtidssammankomster har kunnat glädja sig åt ordningen och disciplinen bland eleverna och åt deras artiga uppförande. Man märker att här lär sig barnen hålla ordning och respektera regler från första början.

För detta måste vi tacka rektorerna och alla lärare som tar sin uppgift på största allvar och håller en professionell nivå som behövs för uppgiften. Den största aktning förtjänar det stora antal föräldrar som genom att värdesätta undervisning på modersmålet, den egna kulturen och vikten av en riktig fostran, inte har dragit sig för det besvär och de bekymmer som det medför att skicka sina barn den långa vägen till skolan. Stor-Stockholm med alla sina mindre stadsdelar och förstäder är mycket vidsträckt. Skolvägen är lång och tidskrävande. Först får man sätta sig på en buss, sedan byta till en annan och till slut gå till fots längs tätt trafikerade gator. Föräldrarna har lyckats motstå lockelsen av att sätta sina barn i skolor i närheten av hemmet. Genom att flitigt medverka vid skolans festligheter har de bidragit till att lätta på skolans tunga ekonomiska börda. Med djupaste respekt ska även skolans fadder Estniska Folkskolans Vänförening nämnas, dess styrelse och energiska ordföranden och deras omsorg och insatser till stöd för skolans verksamhet.

Resultaten av skolans undervisning har tveklöst varit framgångsrika redan från skolans start. Ordföranden i den av utbildningsministern 1964 tillsatta utredningskommissionen för organiserande av utlandssvenska och vissa minoritetsgruppers barns skolgång, riksdagsledamoten Gunnar Helén sa efter en inspektion i Stockholms Estniska Folkskola: ”Er skola är ju en elitskola – försök inte få mig att tro att elevunderlaget här är ett genomsnitt av befolkningen på samma sätt som i motsvarande svenska skolor.” Rektor Udo Juuno svarade att elevernas sociala härkomst ingalunda skiljer sig från jämförbara svenska skolor. Om något är annorlunda så är det bara den estniska minoritetens allmänna hållning till skolans och utbildningens betydelse som bör omnämnas. Elevernas föräldrar har under generationernas gång sett hur den materiella välfärden kan försvinna över en natt, medan de värden som utbildning medför har visat sig vara bestående. Utbildning har visat sig vara ett verksamt medel för en återuppbyggnad av den materiella välfärden, särskilt i orostider.

Ibland ställer föräldrar och andra frågan om tvåspråkigheten på något sätt är skadlig för ett barns utveckling och lägger hinder i vägen för det eller utgör en belastning på annat sätt. Med sedvanlig reservation för något enstaka undantag säger hela min erfarenhet mig att så inte är fallet. Professor Els Oksaars teorier om två- och flerspråkighetens fördelar har funnit sin praktiska tillämpning i Estniska Folkskolan. Tvåspråkighet berikar personligheten, ökar påtagligt barnens språkliga förmåga, vässar deras språkkänsla och ökar förståelsen för andra människor och folk. Där kommer den internationella aspekten in. Tvåspråkigheten ökar barnens vidsynthet.

Högstadielärare som tagit emot våra elever lyfter gärna fram deras tvåspråkighet och jämför med svenska ungdomar. Lärarna har konstaterat att de estniska eleverna har en bättre språkkänsla och en förmåga att fullt ut kunna tillgodogöra sig språkstudier.

Jag har vuxit upp i ett estnisktalande hem och studerat sex år i Stockholms Estniska Folkskola. Tack vare detta är min estniskspråkiga grund starkare än hos många jämngamla kamrater. Jag har ofta fått frågan om barnen i den estniska folkskolan inte har känt sig ”isolerade”. Jag har aldrig haft en sådan känsla. Att ha gått i estniska skolan har hos mig grundlagt en harmonisk estnisk och svensk identitet som inte tävlar utan kompletterar varandra. Jag behärskar båda språken.

Med tacksamhet tänker jag på Estniska Kommitténs Skolutskott, tidigare rektorer, lärare, föräldrar, kretsen av vänner kring skolan och den estniska pressen. Tillsammans har de hjälpts åt med att bevara kulturarvet, traditionerna och det estniska språket som vi haft med oss från hemlandet för att kunna överföra det till nästa generation. Ett tack förtjänar också alla svenska skolvänner som har stöttat och på ett berömvärt sätt bidragit till Estniska Folkskolans verksamhet.

Framtida föräldrar, lär era barn leka, sjunga och tala på estniska redan hemma innan det är dags för skolan. Då blir det självklart också för barnet att börja i den estniska skolan. Det har visat sig att det inte uppstår några svårigheter med svenska språket eftersom barnen lär sig svenska mycket snabbt genom inverkan från den kringliggande miljön. Jag hoppas att också de nuvarande och kommande eleverna och deras föräldrar känner kärlek och förståelse för vår skola så att den finns kvar och kan fortsätta verka och arbeta för barnens nationella och kulturella fostran.

Om skolans framtid vågar jag inte sia. Den beror på esterna själva. Jag hoppas att skolan finns kvar under lång tid.