Bra kan bli bättre

Hur ska vi göra en redan uppskattad verksamhet bättre? Det kan låta lite högfärdigt för en branschorganisation att ställa frågan så, men som begravningsverksamheten har utvecklats i Sverige är det enda sättet att ställa frågan. Det finns en, inte minst sett i en internationell jämförelse, mycket god standard i vår verksamhet. Men hur gör vi den ännu bättre och hur säkerställer vi att samhällsverksamheten svarar mot medborgarnas behov?

Vi har nyss avslutat årets rikskonferens i Helsingborg. Praktiker har mött experter om branschens utmaningar. En sak som jag ofta tänker på är hur vi förvaltar det gröna kulturarvet och hur vi skapar det gröna arv som vi ska lämna efter oss. 

Vi vet, genom många vittnesbörd från besökare och genom undersökningar, hur betydelsefull kyrkogårdsmiljön är för människans rekreation i djupare mening. I både stadsmiljö och på mindre orter är kyrkogården en miljö med mervärden, andlighet och eftertanke. Miljön erbjuder en viktig replipunkt; det är dit vi går för att minnas våra kära men även för att tänka på hur vi själva vill möta det där som vi inte riktigt kan förstå. I staden är begravningsplatsen även ofta en viktig parkmiljö och därmed en del av stadens gröna lunga.

Vi behöver både vårda och utveckla det gröna kulturarvet, men på senare tid har jag känt en allt större oro för att vi i takt med pensionsavgångarna inte ska ha tillräcklig kompetens. Kompetensförluster sker på alla nivåer, men det är chefen som anger tonen i förvaltningen. Mitt intryck är att allt färre i ansvarig ställning har den kompetens och förståelse för de gröna frågorna som krävs för att både ta hand om det vi ärvt och för att skapa ett gott kulturarv till våra efterkommande.

Är vi i förvaltningarna inte tillräckligt goda arbetsgivare? Kan vi jämfört med konkurrenter inte erbjuda tillräckligt bra löner? Uppmuntrar vi inte tillräckligt de medarbetare vi har till att ta ökat ansvar? Eller är det för få som väljer att ta den gröna utbildningsvägen? 

I viss mån kan vi på SKKF utbilda, men vi behöver kunna lita på att samhället utbildar sökande till de allt fler lediga tjänsterna i den gröna sektorn som bland annat vi i begravningsverksamheten erbjuder. Men det är också viktigt att ansvariga för begravningsverksamheten inser och förstår behovet av grön kompetens. 

Jag är glad för att den politiska diskussionen numera förefaller att uppmärksamma värdet av de yrkesinriktade utbildningarna och för att man diskuterar hur spårbyten i ett livslångt lärande kan bli avstamp till anställning i vår bransch. Man kan också lära av hur det tidigare fanns olika steg på utbildningsvägen, ofta med en förening av teori och praktik. Kompetens kunde stegvis byggas på och var och en kunde stanna på den hållplats som passade bäst, eller fortsätta hela vägen till att bli en chefsperson. Det är i samma anda, ansvarstagande för traditionen och lyhördhet för framtiden, som vi med början i detta nummer av Kyrkogården lyfter samtalet om hur samhällets begravningsverksamhet förvaltas. Vi har inte svar på alla frågor, till exempel vem som på sikt bör vara huvudman, men precis som om det gröna kulturarvet måste vi ställa frågorna om hur vi förvaltar den goda traditionen in i framtiden. Jag vill också vara tydlig med att framhålla att SKKF inte i nuläget har någon annan uppfattning än att Svenska kyrkan även i fortsättningen är en lämplig huvudman för begravningsverksamheten.