Tuffa ord för tuffa tider

Det börjar kanske med en storm. En verklig, alltså. Träd välter, floder svämmar över, elen går. Allt blir tyst. I den tystnaden hör vi äntligen frågan vi undvikit: Hur motståndskraftiga är vi egentligen?
I vårt senaste poddavsnitt pratar vi om resiliens. Ett ord som luktar både forskarseminarium och preppingkällare. Det handlar om att stå emot, anpassa sig, komma igen. Och för oss i avfallsbranschen handlar det om att samhället inte ska stanna när det gungar.

Vi är den där delen av infrastrukturen som få tänker på – förrän det börjar lukta. Men resiliens är inte bara en sopfråga. Den är mat på bordet också. Bokstavligen. För tänk om stormen slår ut importen av konstgödsel? Då står svensk matproduktion och stampar – om vi inte har biogödsel från matavfall att falla tillbaka på i en robust livsmedelsförsörjning.

Och biogasen då? När ryska gasledningar blir utpressningsverktyg och elpriserna rör sig som EKG-kurvor, då framstår inhemsk energiåtervinning och biogasproduktion från matrester inte längre som en nischad miljögärning – utan som strategisk självförsörjning. Det är energipolitik med skiftnyckel snarare än slips.

Ord och genus

Och här någonstans glider vi på genus.
Det är nämligen intressant hur orden vi använder formar vilka som lyssnar. Många av våra hållbarhetsbegrepp är som hämtade ur ett yogaretreat: balans, harmoni, framtidstro. Det kan kännas avlägset för den som är van vid att lösa problem med en verktygslåda snarare än med värdegrund.

Men robusthet, beredskap, systemförståelse – det går hem i fler öron. Det är något att greppa. Något att bygga. Kanske kan just detta få fler att kliva in i omställningen. Inte som en uppoffring, utan som en chans att vara med och bygga något som håller. Något att vara stolt över.

Så vad händer om vi börjar prata om avfallsbranschen inte som en mjuk värld av sköljda mjölkförpackningar – utan som ett nav i ett resilient samhälle? Ett system som håller när andra brister. Där soppåsar blir biogödsel, där kaffesump blir fordonsbränsle, där gammalt plastskräp blir nytt byggmaterial.

En samlande kraft

Kanske kan just detta få fler att kliva in i omställningen. Inte som en uppoffring, utan som en chans att vara med och bygga något som håller. Något att vara stolt över.

Så är det dags att uppdatera våra berättelser? Inte bara prata om planeten för barnbarnen – utan också om kraften i att kunna fixa, lappa, återbruka. Att stå pall när det blåser. Att vara en överlevare, inte bara en konsument.

Och kanske, bara kanske, kan vi därmed locka med oss både den unga klimataktivisten med ångest och den äldre mannen med högt blodtryck och jaktlicens. För i grund och botten vill vi alla samma sak: att det ska funka. Även när det inte gör det.

Signerat Rustan Nilsson, miljöpedagog och poddare

Lyssna på det senaste avsnittet här!