Entropi, självreglering och samtalsterapi!

I samband med - och fortlöpande i min skapandeprocess av "kartmetoden" ( webbsida här )har jag haft mycket tankar om vad som skapar olika dysfunktionella tillstånd och vad som krävs för att lösa dessa. Eftersom jag kom på en metod som bygger på en karta som skapar självreglering till det nya tillståndet så finns det en tanke bakom detta som också handlar om självreglering. Vad krävs för att få en människa att själv gå mot ett bättre tillstånd? Det har varit den avgörande frågan för mig. För det första vad är självreglering? För mig är det en process som sätter igång något inom någon som driver denna någon mot ett mål som man kan se genom den överblick man fått. Så om man överhuvudtaget ska få igång en självreglering så är en karta eller dylikt nödvändig i min värld, och även i entropins värld.

Det finns två typer av självreglering man kan uppleva i livet om man förenklar det. Den första "drabbas" vi alla av. Vi har alla en barndom och uppväxt där tankemönster och andra mönster formas. Dessa mönster blir när dom präglats in i systemet en självreglering åt något håll. Har man haft en "bra" barndom och andra "bra" relationer och upplevelser så kommer självregleringen sannolikt att skapa en hygglig uppväxt som leder till ett hyggligt bra liv. Men om barndomen och uppväxten inte haft detta så kommer självregleringen sannolikt att leda till någon form av problem. Hur stort eller vilket problem som man drabbas av beror inte bara på denna självreglering, den är en mycket stor del i formningen men det handlar också om vilken personlighet man ha. Jag kallar det för olika "känsligheter". Så om man är väldigt känslig så kan små avvikelser skapa stora problem. Är man mindre känslig så kan man "tåla" mer, vilket inte innebär att man inte får problem, kanske inte lika allvarlig bara.

Okej, om nu mönster är det avgörande och då i synnerhet tankemönster, hur ska dessa ändras? Eftersom mönster från barndomen och uppväxten har "matats in" av omgivningen som då skapar den man "blir" är min slutsats att dessa mönster bara kan ändras på samma sätt. Det krävs ny inmatning så att det gamla ramlar ur och det nya fylls på i en process. Ungefär som att hälla vatten i ett fullt glas, häller man på ett tag så har allt vatten bytts ut i den processen. Ok, om det är så; vilket känns hyfsat logiskt, då måste jag få människor att göra just detta i en process. Det krävs annat också givetvis, men detta är grunden eftersom det är drivkraften som skapar denna självreglering åt något håll. I kartan finns inbyggt hur man gör för att byta ut innehållet i "glaset". Det räcker inte bara med att mata in, det krävs att veta hur man släpper sina gamla känslor samtidigt. Detta visar jag mycket tydligt. Processen är normalt igång för de flesta jag arbetar med efter 1 till 5 samtal. Tänk tanken, en alkoholist som börjar självreglera mot nykterhet efter 3:e eller 5:e samtalet? Det är faktiskt sant och beskrivs även i den vetenskapliga utvärderingen. Samtliga intervjuade upplever att förändringen går snabbt. Det kan till och med för mig upplevas obegripligt ibland att det kan gå så snabbt. Men när jag tänker på skillnaden mellan att jobba med - och utan karta så blir det väldigt naturligt att det är så.

Visst sker det återfall här också, överväldigande känslor och kan ju poppa upp även med en karta, men när man återgår till kartan så hittar man vägen snabbt igen och självregleringen fortsätter. Jag upplever dessa processer med nästan alla klienter jag arbetar med.

Då kan man fråga sig vad min roll egentligen är. Jag arbetar inte som en traditionell terapeut eller en traditionell coach. Jag ska förklara skillnaden.

En traditionell samtalsterapeut - eller coach arbetar utan karta, med karta menar jag en enda bild som beskriver hela processen inklusive bakgrund. Detta innebär att man ska skapa en väg under tiden man samtalar. Samtalet blir då mycket komplext eftersom den överblick, tillit, och trygghet som skapar modet att gå fullt ut in i processen inte finns. Den kan inte finnas, bara en ordnad information i förväg kan skapa detta, återigen så gäller entropins lagar även här. Jag har själv varit här både som patient och behandlare, så jag har egen erfarenhet som tydligt visar att det är så.

Hur jobbar jag då? Jag börjar alltid med att se till att klienten/patienten förstår kartan. Jag kör inte över patienten, utan leder patienten till kartförståelse i en tilltitsfull process där jag bl.a använder mig själv och min process som tillitsskapande verktyg för att snabbt förstå kartan. Innan kartan förstås i sin helhet så finns inte mycket till process i min värld. Vi är fast i denna illusion att vi ska leda människor ur komplexitet utan en tydlig information. Denna tydliga information måste kunna tillhandahållas på ett enkelt sätt under hela processen. Innan den förståelsen finns är man vilse med små möjligheter att hitta någon varaktig väg. Ju mer komplex problematik desto nödvändigare med kartan.

Så jag blir en "vägvisare och orienteringstränare" i psykologi, typ. Självklart behöver jag psykologiska kunskaper osv. Men jag behöver inte alls samma mängd av komplexitet som "samtalaren" behöver. Jag har ju kartan, och den sköter ju vägledningen. Först kartförståelse, och därefter är jag den resurs som hjälper till att lösa problem efter den väg man tydligt själv ser. Det här kan låta för enkelt,  det ska vara enkelt att lösa komplexa problem utifrån att det ska finnas en karta. Entropins lag har bestämt det för all komplexitet. Att det ser komplext ut innebär inte att jobbet med att lösa det ska vara komplext, det går ju inte alls då. Det kan givetvis uppstå svårigheter ändå även med en karta, tänk på en IKEA-möbel, man får ju stanna upp ibland och fundera på var man är och hur saker och ting passar ihop. Men tänk på skillnaden, med eller utan karta, den är en avgrund för flertalet oavsett om det gäller ett livsproblem eller en IKEA-möbel med 1000 delar.

Anders Tedestrand      
Visuell samtalsterapeut

VIDEO: ENTROPI OCH SAMTALSTERAPI,  HÄR!