Pressmeddelande - 15 Februari 2013 14:02

Vad är ödmjukhet? Vem är ödmjuk? Vad är sanningen värd?

Fick en kommentar i ett socialt media om denna artikel som ansågs vara ödmjuk; http://tedestrand.blogspot.se/2013/02/vad-ar-drivkraften-tanken-med-att.html

Ja, om man i ödmjukhet innefattar några ingredienser som ärlighet, rakhet, medkänsla och fokus på 100-000-tals lidande människor och inte sin prestige eller sitt ego i första hand, att visa en beprövad sanning trots att den kan svida för de sakkunniga, har som sagt 4 år av behandlingshemsvistelse både som klient/patient och behandlare där de validerade metoderna och framstående utövare inte kunde visa mig det jag med kartan visar på några timmar för mina klienter, om det gynnar 100.000-tals lidande i slutändan, är det då ödmjukhet? Med min historia och det jag gått igenom behöver jag inte vara rädd för sanningen.

Ja då är det ödmjukhet grundad i något bortom den tro många fastnar i. Det är upp till andra att bedöma, om man nu kan bedöma det? det blir en paradox när man själv sitter fast i en präglad tro att bedöma vad som är äkta och oäkta. Paradox och moment 22.. Huvuddelen av de sakkunniga som jag hittills mött har antingen inte kunnat förstå, eller satt sig på allt för höga stolar. Det handlar om allt från politiker i olika positioner till professorer inom olika områden och skiktet däremellan. Jag kan känna en viss uppgivenhet i mötet med de som själva säger sig veta "mer".

Även forskare som ska vara öppna har svårt att lämna sin trygga värld av präglade tankemönster, kraften är enorm i det fasthållande som allas vår prägling är. Om man fastnat i alkoholism eller fastnat i en akademisk sanning så verkar kraften i dessa till synes olika tillstånd vara lika svår att bryta sig ur, och i båda fall så är bristande ödmjukhet ett riktigt stort och svårt problem. Dessutom uppstår ytterligare en paradox eftersom både alkoholisten och akademikerna kommer att anklaga den som avslöjar som ickeödmjuk och dum.

Märklig paradox, de som är satta att hjälpa alkoholisten kan inte ta till sig en ny lösning eftersom man är lika fast i den ickefungerande tanken som alkoholisten själv är, förstå min känsla av uppgivenhet, jag har ju varit där själv och möter samma mönster hos behandlaren, psykologen, forskaren professorn osv. Frågan? Vem kan man lita på? Får ett konkret ansikte!

Och när jag skriver dessa ord så kommer jag att angripas för att angripa, trots att jag endast visar det som måste visas i alla former av förändring för att komma igenom det gamla tillståndet. Oavsett om mna ska lösa alkoholism eller frigöra sig från kontraproduktiva metoder. Det går bra att driva alkoholister och andra lidande till avgrundens brant, men när en akademiker ska släppa sin sanning om metoder och en felriktad forskning, då blir det inte riktigt lika enkelt oavsett om fasthållandet skadar och dödar i tusental varje dag.

Jag är ohyggligt trött på tanken att fortsätta försöka kommunicera ut något nytt och fungerande till sakkunniga som likt alkoholister är benhårt fast i sin föreställning om hur det "måste vara" oavsett om det fungerar eller inte för de människor som finns i sammanhanget.