William Petzäll död, hur många ska behöva dö?

William Petzäll är död. Jag upplever det mycket tragiskt och sorgligt. Jag har som William varit fast i ett mycket dåligt mående som drivit mig till beroende av droger. Skillnaden är att jag överlevde och inte William. Den skillnaden är givetvis en avgrund och helt oacceptabel när det finns möjlighet att rädda fler liv.

Jag överlevde inte tack vare den drogpolitik som förs. Jag överlevde inte heller tack vare de behandlingsmetoder som finns. Drogpolitiken och behandlingsmetoderna hade sannolikt till sist lyckats driva mig till samma död om jag inte hade kommit på något nytt som fick mig att tänka om. Det är verkligheten. Sviterna efter en lång tid i detta helvete kommer ändå att förfölja mig på olika sätt.

Det som ändå känns svårast är att se är att andra dör av samma problem samtidigt som ansvariga fortsätter att iskallt administrera samma misslyckanden gång på gång utan att reflektera över livets värde för dessa utsatta svårt lidande människor och anhöriga.

Drogpolitiken som förordar behandling med metoder som inte kan fungera pga. komplexitetslagarna är kontraproduktiva och skadar mer än de gör nytta. Denna galenskap ger vatten på kvarn till många att kräva drogbehandling mot drogproblem i en vansinnig omfattning, vilket är lika dödligt.

Så det är moment 22 för alla missbrukare. Risken att dö i förtid är mycket stor. De som klarar sig gör det pga. av uthållighet i vissa lägen, man tröttnar på att droga och självläker, ett fåtal som gör detta. Ett fåtal får hjälp av 12-stegsmetoder eller religion, man börjar tro på att gå maniskt på möten osv. och håller sig nykter på det sättet.

Men i princip ingen blir hjälpt av de behandlingsmetoder som idag finns eftersom de helt enkelt inte ger missbrukare möjlighet att förstå situationen eller processen till läkning så att en lösning kan arbetas fram av missbrukaren själv, vem ska annars göra det?

Jag befann mig på ett behandlingshem i drygt tre år. Jag genomgick behandling tillsammans med de bästa av terapeuter detta land kan uppbåda. Jag arbetade direkt efter denna "kvalificerade behandling" som behandlare med egna klienter. Trots denna massiva insats så hamnade jag endast i en illusion, så länge jag var kvar på behandlingshemmet lyckades det hålla mig "levande En brutal illusion som krossas när den falska tryggheten upphör. Hur många kommer ut från behandlingshem och upplever samma sak om och om igen tills döden kommer ifatt.

När jag efter dessa tre år lämnade behandlingshemmet åkte jag med automatik rakt in i samma vilsenhet som jag sökt hjälp för tre år innan, samma ohyggliga lidande. Hur kommer det sig. Är jag en ointelligent människa som inte kan ta till mig saker och ting? Vad är det egentligen som gör att en människa trots tre års intensiva försök till omprogrammering fortfarande är lika vilse?

Det tog ytterligare åtta år innan jag förstod vad som var problemet.William Petzäll fick inte den möjlighet till förståelse som mitt system lyckades skapa.

Jag förstod att det krävs något helt nytt för att komma ur dessa ohyggligt starka problem. Beroende i alla former är ett kretslopp där jaget styr sig själv mot värre tillstånd, det finns inget val alls. Om man ska lösa något så ohyggligt svårt måste man först få en tydlig överblick över hela sin situation och hur den ska lösas. Ingen kan förutom med slumpens hjälp komma igenom en stor skog utan karta, vårt psyke är en av de mest komplicerade "skogar" som ska övervinnas när vi gått vilse.

Denna överblick skapades i mig till sist. Varför den skapades i mig och inte i William eller någon annan är oviktigt i sig men tragiskt för alla som inte fått eller får se lösningen utan tvingas gå mot sin egen död..

När jag förstod och kunde se hela min situation från grunden och också se hur jag skulle återuppbygga det jag tappat bort efter vägen var lösningen klar. Jag måste givetvis göra jobbet och ta mig igenom alla känslor, men med en överblick så vet jag att det är möjligt, utan denna överblick är jag vilse och rädd oavsett vilken terapeut jag möter, det kan inte hjälpa mig.

Frågan är, hur många ska behöva dö för att politiker och andra ansvariga inom kommuner och landsting både inom missbruksvård och psykvård ska ta det jag beskriver på allvar?

Jag sänder en djup och innerlig tanke till William Petzälls familj. Sorgen och maktlösheten i ett system där ingen hjälp kan fås är outhärdlig. Jag vet eftersom jag varit där själv.

Anders Tedestrand