Djurreservatet dit djuren och jobben återvände

För mindre än 20 år sedan var Majete Wildlife Reserve en skog tom på djur. Elefanter, noshörningar, lejon, leoparder och bufflar var alla utrotningshotade. Samhällena runt parken hade länge förlitat sig på reservatets djur- och naturresurser som inkomstkällor, men de dagarna verkade vara över.

Förändring var dock på gång. 2003 tog African Parks över parken och man började restaurera och bygga upp naturreservatet igen. Ett decennium senare kom så äntligen djuren tillbaka, och med dem även turisterna och jobben. Men trots denna vändning fick inte lokalsamhällena närmast parken vara med och skörda frukterna av djurreservatets uppsving, utan där levde de flesta fortfarande i hunger och fattigdom.

Unikt samarbete
African Parks insåg att naturvård och samhällsutveckling går hand i hand. De såg att lokalsamhällenas behov behövde balanseras med ambitionen att bevara den naturliga miljön. För att göra det möjligt för samhällena kring Majete att ta itu med hunger och fattigdom genom nya försörjningsmöjligheter tog African Parks kontakt med The Hunger Project – som man trodde kunde ha lösningarna på utmaningarna. 2011 uppfördes det första samhällscentret, ett så kallat epicenter som är The Hunger Projects strategi för samhällsledd utveckling. De följande åren har fler epicenter upprättats och under 2023 påbörjas arbetet med de två sista. Inom kort kommer alla samhällen runt parken nås av arbetet mot självförsörjning.

– Samarbetet med African Parks kring Majete-epicentren är unikt eftersom The Hunger Projects metod skapat en gynnsam miljö för både människa och djur. De boende kring parken behöver inte längre ägna sig åt tjuvskytte för överlevnad och har numera ökad kunskap om vikten av att bevara djurlivet. De har fått nya försörjningsmöjligheter och framförallt en plattform genom epicentret där de kan fortsätta driva sin utveckling och bevarandet av djurlivet i området, säger Malin Flemström, vd på The Hunger Project Sverige.

Mindre tjuvjakt, fler djurarter
De goda resultaten lät inte vänta på sig. Redan 2019 kunde ett av områdena, samhällcentret i Chibwalizo, nå självförsörjning, dvs. driva verksamheten vidare utan extern finansiering. Även i de andra områdena har goda resultat uppvisats, bland annat har tjuvjakten upphört och djurarter återinstallerats i parken.

Lobati Ekitara, biodlare i Chibwalizo, berättar att han började med biodling redan 2000. Då använde de traditionella bikupor där de behövde bark från ett helt träd för att göra en bikupa – en metod som inte längre rekommenderas då det dödar trädet. Istället utbildas biodlarna i hur de kan göra moderna bikupor och biodla på ett modernt och hållbart sätt. Först sålde de bara honung till parken, men med de nya kunskaperna ökade produktiviteten och försäljningen ökade.

– Efter att The Hunger Project kom till vårt område fick vi mer utbildning och fler bikupor. Med fler och moderna bikupor blev skörden av honungen både bättre och intensivare. Vi insåg att vi var tvungna att marknadsföra och sälja honungen, berättar Lobati.

Lobati och de andra biodlarna siktar på att distribuera kvalitetshonung runt om i landet när deras nya anläggning öppnas.

Större enighet
Ytterligare en som vittnar om den positiva förändringen i området är Jolex Kaundama. Han berättar att det nu finns en enighet i samhället.

– Här planerar och arbetar vi tillsammans. På så sätt övervinner vi utmaningarna vi ställs inför och misslyckas sällan.