Var är skäggen? — ANT[i] om Miljöpartiets identitetskris

Det är ingen hemlighet att Maria Wetterstrand och Peter Eriksson tillhör en liberal falang som helt ändrat kompassen för Miljöpartiet. Enligt vissa har MP-skutan redan kapsejsat, och partiets plats och syfte i svensk politik har ifrågasatts. 

Enligt andra — bland dem MP:s riksdagsledamöter — är liberal anpassning den enda vägen att gå. Målet är ministerposter, säkrade karriärer och politisk strålglans. Inte spirande social aktivism, antimilitarism och EU-kritik, som en gång lade grunden för partiet. De områdena har MP lämnat, putsat skorna; i det närmaste beklagat sin medverkan i.

De gröna har sin grund i en ideologisk övertygelse om att socialism och liberalism är två sidor av samma mynt, men bakom MP:s maskrosfasad planteras numera något som bara kan kallas för historieförnekelse. Skammen inför partiets utomparlamentariska bakgrund kan förklaras med tidens trender.

Gustav Fridolin — i praktiken klar som efterträdande manligt språkrör — tillhör "80-talisterna", en generation makthavare (journalister, politiker, lobbyister, företagare) vars världsbild börjar vid de egna fötterna och slutar vid nästippen. MP har blivit partiet som tydligast har ockuperats av karriärister som genom ungdomsförbundet, Grön ungdom, upptäckt den rakaste vägen till politisk karriär.

Trenden löper hand i hand med ekokapitalismens erövring av världen och samhällets övriga fokus på individen. MP har gjort den gröna partifärgen till valvinnande PR-strategi samtidigt som det kompromissats rejält i hjärtefrågor rörande exempelvis Nato och EU.

Visionen har gått från "utmanande frihetlighet" till en missförståelse av vad den frihetligheten representerat, till en gråliberal tolkning av partiarvet. Man hade kunnat hoppas att Wetterstrands era hade kunnat ersättas av ett återigen mindre blygsamt och socialt obekvämt miljöparti, men Gustav Fridolin vill i en debattartikel i Dagens Nyheter (18/1) bryta svensk blockpolitik genom att ställa sig i mitten och "komma ut som liberal".

Fridolin påstår att liberalen Karl Staaf alltid varit MP:s ideologiska kompass. I så fall lurar han väl inte bara MP-väljare utan kanske mest sin partitillhörighet? Men troligare är Fridolins liberala mantel en del av en personvalskampanj som en gång för alla bryter med de utomparlamentariska rörelserna. Fridolin blir alltmer rumsren hos medelklassen, den del av samhället som nu även MP gjort till sin hemmaadress.

Var är skäggen inom Miljöpartiet? Utrensade. Ej välkomna. Frånvarande. När de ideologiskt medvetna försvann gick vi inte bara miste om det "exotiska" inslaget i svensk betongpolitik, väljarkåren gick även miste om sitt gröna alternativ. Det enda som finns kvar av Miljöpartiet efter Wetterstrands och Erikssons spikraka färd mot mittenfåran är ointressant blockpolitik och ett liberalt parti som alla andra, insvept i ett grönt lappning-och-lagningsarbete.

Frågan om politisk identitet har blivit en ickefråga inom MP, ett tabu. Förvirringen är total. Miljöpartisters tystnad efter Fridolins offentliga och högljudda färd mot mitten säger en del om den interna debatten i partiet. Debatten är strypt, leden är rättade, efter ett väldigt märkligt populistiskt facit.

Människor med gröna värderingar — social rättvisa kombinerat med frihetlighet och närhet till nya idéer — kan gräva någon annanstans, långt från den gråa betongen utanför Sveriges riksdag.

Artikeln först publicerad här.