Fulaste huset vinner - varför får vi inga stadsmiljöer där vi trivs?

Det som arkitekter i gemen gillar är inte sådant vi vanliga människor gillar. Det vet vi. Men det beror inte på att de vet bättre, det beror på deras ställning i samhället. Dagens arkitekter är inte som sina historiska föregångare universalister. Under efterkrigstiden har yrket gradvis urholkats på kunskap. Dels gäller detta sådant som har med konstruktion och byggande att göra, dels gäller det de psykologiska, sociala och ekonomiska effekterna av den byggda miljön. Arkitektyrket har mer och mer utvecklats till att bli ett konstnärligt yrke. Det menar Peter Elmlund, projektledare för Urban City Research på Ax:son Johnsonstiftelsen . - Arkitekten har helt enkelt reducerats till att bli estetisk expert och det ligger i sakens natur att en estetisk expert inte kan ha samma smak som folk i gemen, säger Elmlund. Han menar att arkitekten är fokuserad på frågan om stil och att den hindrar utvecklingen inte bara av trivsamma hus utan också av trivsamma platser. Till exempel leder dagens stiluppfattning till slutsatsen att hus ska vara stora - på längden eller på höjden. Det handlar om uttryck. - En annan aspekt av stilfixeringen är idén om att arkitekturen ska spegla sin tid. Arkitektur ska vara framåtblickande. Sådana idéer kommer lätt i konflikt med preferenser som är universella för människan som social och psykologisk varelse. Att detta förhållande kan fortgå hänger samman med att arkitekten inte agerar på en marknad där producent och konsument möter varandra, fortsätter Elmlund. Arkitektens marknad är byggbolagen eller kommunerna. Välkomna på ett samtal om arkitektur och stadsmiljöer med Peter Elmlund, Aleksander Wolodarski, planarkitekt, Sven-Harry Karlsson, byggmästare och Peter Ullstad, Arkitekthögskolan. Moderator är Lars Anders Johansson, kulturansvarig projektledare vid Timbro.