Nytt ljudalbum: Cecilia vann över cancern

För Cecilia Hedström är löpningen livsviktig – i ordets rätta bemärkelse. Det var inför ett maratonlopp som Cecilias cancer upptäcktes. Det var drömmen om att kunna springa igen som tog henne genom behandlingen. Och det var med ett lopp hon firade att hon vunnit kampen.

Det finns ett maratonlopp i Frankrike där löparna springer genom 19 vingårdar i Bordeaux. Cecilia hade anmält sig till tävlingen och såg fram emot lite semester. Men strax innan avfärd fick hon symptom som tydde på urinvägsinfektion och besökte en läkare som i stället misstänkte att hon kunde ha cancer. Cecilia kunde inte riktigt ta in beskedet utan reste i väg för att springa sitt drömlopp i Frankrike.

– Jag sprang loppet och gjorde det bästa av dagarna i Frankrike. Vi åkte nedcabbat mellan olika franska byar och njöt av livet men i bakhuvudet gnagde läkarens ord, berättar Cecilia.

Beskedet

När läkaren ringde och meddelade att Cecilia behövde ta fler tester förstod hon allvaret och återvände till kliniken. Hon fick tid för en titthålsundersökning som utvecklades till en operation där läkarna eventuellt skulle kunna ta bort cancern om den inte redan hade spridit sig. Strax innan operationen tittade en man i personalen förbi och försökte lugna Cecilia genom att prata igenom processen och ge henne en bild av uppvaknandet.

– Titta på klockan när du vaknar. Har det gått 30-60 min så har läkaren avslutat operationen eftersom cancern är för komplicerad och du behöver förflyttas till en annan klinik. Vaknar du däremot och det är sent, så har de hittat allt och tagit ut det.

När Cecilia vaknade hade 8-9 timmar gått och hon drog en lättnadens suck. Men det blev ingen lätt resa för Cecilia ändå. Trots tidig upptäckt och snabb operation blev Cecilia riktigt dålig. Hennes närmaste familjemedlemmar hade börjat processa cancerdiagnosen men Cecilia själv ville fortfarande inte kännas vid den.

– Jag kunde inte identifiera mig med att vara cancersjuk. Jag körde på med alla behandlingar och kände inte efter. Men visst fanns det stunder då jag låg i "cancerkudden" med offerkoftan på. Det var då var min bror påminde mig om hur jag brukade hantera jobbiga situationer i vanliga fall.

Sätta mål

Cecilias bror påminde henne om att hon alltid tjatade om att ha mål som går att bryta ner till mätbara delmål och ta sig fram ett steg i taget.

– Jag blev nästan arg på min bror. Vadå mål, mitt mål var ju att överleva! Men efter lite funderande skapade jag ett mål av det jag tycker är roligast av allt – att springa. Jag bestämde mig för att springa samma, franska maraton igen påföljande år, och jag fick min bror att lova att han skulle springa med mig.

Cecilia kunde inte gå ur sängen men medan hon låg där började hon bryta ner sitt mål i små, små bitar. Vad behöver man för att springa? Man behöver träna… Vad behöver man för att träna? Man behöver kläder…

– Första delmålet blev att ta på mig träningsbyxorna. Första dagen fick jag dem bara över fötterna, men för varje dag kom jag en bit till och efter en vecka kunde jag stappla ut i köket och sjunka ner på en stol med byxorna på. Nästa steg var att ta mig runt huset där jag bor. Det är exakt 767 meter vilket motsvarar 0,02% av ett maraton. Steg för steg närmare mitt mål.

Röra sig framåt

Med detta mål följde också att Cecilia behövde sova ordentligt, äta bra och ha rätt mindset. Dessa värdefulla ”bieffekter” gav hennes kropp ett bra utgångsläge i kampen mot cancern.

– Det är viktigt att se till sig själv och sina förutsättningar. Det här målet passar förstås inte alla. Vissa sticker en tröja, jag springer ett maraton – det spelar ingen roll bara man rör sig framåt en liten bit i taget och inte fastnar i ångesten och eländet.

Ett år efter cancerns upptäckt stod hon på startlinjen i franska Bordeaux igen. 4,2 mil senare stapplade hon över mållinjen, sliten och medtagen men stolt över sin kamp och att äntligen ha gått i mål.

Lyssna på hela Cecilias historia här!