"Någon i världen väntar på dig”

"Någon i världen väntar på dig!

Så sa min läkare innan jag fördes iväg till operationsbordet för att bli nedsövd. Att personalen strök mig lugnande på kinderna gjorde att somnade jag med en trygghet. Detta i vetskap att då jag vaknar har jag förhoppningsvis varit med och räddat någons liv. När jag dagen efteråt mådde bättre nämnde hon mig som dagens hjälte och bekräftade att de blev en lyckad skörd, känslan är obeskrivlig!

Min historia med Tobiasregistret började i samband med min mammas sjukdomar. Hon har varit så pass sjuk att mina händer inte räcker till för att räkna de gånger vi kallats in för ett sista farväl. Läkarna sa de fanns lite hopp om liv och jag kände mig hjälplös. Min mamma är idag med oss än. Den dagen lovade jag mig själv att om det finns något jag kan göra, ska jag alltid försöka. Jag googlade mig faktiskt fram till Tobiasregistret och anmälde mig direkt.

Jag gick ifrån att inte ens ha hört talas om benmärgsdonation till att helt plötsligt få hem ett brev. Jag hade läst om andras berättelser, om just det där brevet och till min dåvarande sa jag direkt att jag visste att det var en träff utan att ha öppnat upp det. Känslan går inte beskriva annat än episk! Detta brev innebar att jag var en potentiell donator, det vill säga att en donation inte var bekräftad.

Läkarna gjorde kontroller och det visade sig att vi hade en match, det var nu den nål- och sjukhusrädda personen inom mig steg fram då beslutet för vilket sätt de skulle gå tillväga blev benmärgsdonation. För varje ansikte jag mött, varje fint ord och varje uppmärksammande handling så är jag otroligt tacksam – denna resa hade känts mer obehaglig om de inte vore för den fantastiska personalen hos Hematologen på Norrlands Universitetssjukhus samt kontakten med Tobiasregistret och bara denna uppmärksamhet av min underbara omgivning hade nästan varit tillräcklig för att donera. Jag vet inte hur det är att vara patient, men jag vet hur det kan kännas att vara anhörig, det har varit ett privilegium att få ge samma besked som min familj fått: att det finns hopp!

Jag var sjukskriven från jobbet i en och en halv vecka, jag hade lite ont de första dagarna och var ganska stel under återhämtningen. Även om det gör ont eller tagit lite av ens tid är det inget i jämförelse med vad de insjuknade genomgår. Jag kan förstå att många tvekar, men jag lovar att de ger ens egna liv mer mening. Efteråt har jag tänkt på detta, denna jämnåriga flicka har på så vis förändrat mitt liv.

Jag hade givetvis vandrat längs denna väg igen och håller tummarna för att resten av denna resa ska gå bra för min match. Du kan välja att rädda en allvarligt sjuk patient som utan benmärgsdonation förlorar sitt liv, patienten har inte det valet. Jag uppmanar alla att göra samma sak, för någon i världen väntar på Dig! Izabelle, 21 år.