Shout Out Louds-medlem blir Trygga Barnens andra ambassadör

Bebban Stenborg är musiker, frilansskribent och Trygga Barnens nya ambassadör. Bebban växte upp i en privilegierad värld, i en dysfunktionell familj. Hon var ett av de tusentals barn i Sverige vars uppväxtmiljö på ett eller annat sätt påverkas av missbruksrelaterad problematik, dock bara i andra hand, som barnbarn till en alkoholist. Bebban kommer vara ett ansikte utåt för Trygga Barnen och brinner allra starkast för att tvätta bort skammen hos anhöriga. Såhär skriver hon själv om de känslor hon haft under sin uppväxt:

"Begreppet skam är komplicerat. Omkring barn och unga finns i bästa fall en perifer och välmenande vuxenvärld som insisterar på att vad som än försiggår i en familj är det inte barnets fel. Det är aldrig barnets fel, barnet bär ingen skuld. Det är en sanning som på ett intellektuellt plan är lätt att förstå och ta till sig.

På ett känslomässigt plan ser det ofta helt annorlunda ut. Växer man upp med en eller fler närstående vuxna som gråter ofta, uttrycker plötslig och kraftig frustration eller ilska, dricker för mycket, beter sig irrationellt, eller på andra sätt brister i gränser, omvårdnad eller respekt betyder orden "det är inte ditt fel" i all sin sanning och välmening tyvärr inte så mycket.

Få barn skiljer på sig själva och sina närmaste, man är ett med dem som fostrar en, på gott och på ont.Ordet skam är hårt och obarmhärtigt, anklagande på något vis. Som barn hade jag ingen medveten relation till varken ordet eller känslan. Samtidigt var jag säker på att jag ständigt var under granskning av de andra, de lyckliga familjerna där ingen var särskilt ledsen eller särskilt arg. Jag var säker på att jag var av lite sämre stoff än de flesta, ett enskilt, halvruttet äpple från ett murket träd i utkanten av trädgården. Jag var rädd att det skulle synas på mig. Jag var rädd att andras mammor och pappor skulle tro att jag var dåligt sällskap för deras barn. Ändå var skam ett avlägset begrepp för mig, jag visste inte att det var det jag kände inför mina omständigheter och hur de skulle kunna te sig för utomstående som inte hade tillgång till detaljer och nyanser.

Jag ville inte att någon skulle tycka synd om mig, och jag ville inte att någon skulle tycka att min familj var dålig, trots att den inte fungerade som den skulle. Det var inte mitt fel att den inte gjorde det, jag bar ingen skuld, jag var inte min familjs omständigheter. Jag tror att det stod så i alla pamfletter och ungdomstidskrifter utanför skolsköterskan, de sa det på TV och i radio om man lyssnade på P1. Men så kändes det inte, inte alls. Så jag knep näbb, för att skydda mig själv och min familj från det utanförskap och fördömande jag föreställde mig från min omgivning om jag pratade med någon om det som var svårt.

Idag tänker jag på hur många vi måste ha varit som gick där på skolgården övertygade om att vi hörde hemma i en mindre och fulare värld än de andra, de där som kom från familjer där ingen var särskilt ledsen och ingen särskilt arg. Jag önskar att jag kunde åka tillbaka dit och prata med oss allihop."