Gå direkt till innehåll
  • Peter Asplund blir invald i Ung Cancers styrelse

    Peter Asplund blir invald i Ung Cancers styrelse

    Peter Asplund har valts in som ny ledamot i Ung Cancers styrelse vid årsmötet. Caroline Ensér fortsätter som ordförande. Asplund, med erfarenhet inom hälso- och sjukvård, hoppas stärka organisationens röster för unga cancerdrabbade.

  • Ung Cancer lanserar handbok för unga vuxna cancerdrabbade

    Ung Cancer lanserar handboken "Till dig som just fått veta", som riktar sig till unga vuxna med cancer. Den erbjuder stöd, praktisk information och personliga berättelser, och ska distribueras på sjukhus från hösten 2025 för att hjälpa unga vuxna, cancerdrabbade.

  • Elsa släpper medlemsarmbandet “Nära” tillsammans med Ung Cancer – en symbol för vikten av våra nära och kära

    Bara några månader efter Elsas mammas sjukdomsbesked befann sig Elsa själv på samma sjukhus, på en annan avdelning. Mitt i studier, framtidsplaner och ett aktivt liv fyllt av sport, vänner och familj, skakades familjens värld av plötsliga cancerbesked. Elsas Fuck Cancer-armband är en påminnelse om att vi inte ska behöva gå igenom svåra tider för att förstå värdet av dem vi älskar.

    Elsa Stocksén släpper höstens medlemsarmband "Nära" tillsammans med Ung Cancer
  • Ung Cancer deltar i Almedalen 2025

    Ung Cancer deltar i Almedalen 2025 för att diskutera unga vuxna cancerdrabbade och närståendes rätt till jämlik, individanpassad och hållbar cancervård och stöd - före, under och efter sjukdom. Fokus ligger på hur den uppdaterade cancerstrategin kan förverkligas för unga vuxna. Programpunkter inkluderar seminarier och panelsamtal om medbestämmande och vårdkvalitet.

  • Nya ledamöter till Ung Cancers styrelse

    Med stort engagemang och en imponerande uppslutning av medlemmar höll Ung Cancer sitt årsmöte under tisdagen. Under mötet valdes en ny styrelse, där Ung Cancers medlem Amir Abass, själv drabbad av cancer och projektledare för hälsojämlikhet på AstraZeneca, samt juristen och föreläsaren Ida Kjos, tog plats som nya ledamöter. Caroline Ensér fortsätter sitt uppdrag som styrelseordförande.

  • En kväll för livet – Ida Kjos arrangerar event till förmån för Ung Cancer

    Den 6 april arrangerar Ida Kjos eventet En kväll för livet, i S:ta Clara kyrka, i Stockholm. Med gripande livsberättelser, musik och sång är kvällen ett tillfälle att hylla livet, stötta de som drabbats av cancer, de som står bredvid och minnas de som vi saknar. Alla intäkter från eventet går oavkortat till Ung Cancer.

Sociala medier

Om att vara ung och få bröstcancer 🩷 jennifers berättelse - Del 1 Jag är en tjej på 28 år som alltid levt ett liv med många bollar i luften. Jag har varit driven, både bland vänner och på jobbet och ofta den som dragit ihop roliga aktiviteter och sett till att saker händer. För första gången på länge hade jag också landat lite i livet. Jag älskade mitt liv, mitt jobb, mina relationer och allt det jag byggt upp omkring mig. Dessutom hade jag livets sommar framför mig. Allt var planerat, bokat och betalt. Då märkte jag en tydlig förändring i mitt ena bröst. Bröstet kändes hårt, men jag kunde inte riktigt känna någon avgränsad knöl. Än idag är jag tacksam över att jag tog känslan på allvar och kontaktade vårdcentralen, som remitterade mig vidare till bröstmottagningen. Redan veckan efter fick jag en tid. Jag undersöktes, gjorde mammografi och därefter ultraljud. Jag minns hur jag låg på britsen och började gråta när läkaren konstaterade att det fanns en större förändring i bröstet. En biopsi togs, samtidigt som man försökte lugna mig med att det fortfarande kunde röra sig om en godartad cysta eller något annat ofarligt. Jag fick veta att svaret skulle komma inom två veckor. Jag minns att jag skämtsamt sa att om allt såg bra ut behövde jag inget återbesök, ett telefonsamtal skulle räcka så att jag slapp åka från jobbet. Några dagar senare kom ett brev hem. Jag hade fått en ny tid på bröstmottagningen och det stod särskilt markerat att jag gärna fick ta med en anhörig. Där förstod jag. Jag har cancer. Den 10 juni 2026 fick jag, på egen begäran via telefon, beskedet bekräftat. Jag hade drabbats av bröstcancer. Det visade sig vara en aggressiv och snabbväxande trippelnegativ metaplastisk bröstcancer. #Rosamånaden

Uma släpper höstens medlemsarmband “Du&Jag” - för sin pappa. Del 3/3 Att släppa det här medlemsarmbandet betyder mer än vad ord kan beskriva. För mig är det ett sätt att hedra pappa. Att berätta vår historia. Att låta kärleken till honom fortsätta leva. Jag älskar honom och kommer alltid att göra det. När pappa var sjuk mådde jag extremt dåligt. Även efter att han gick bort har sorgen varit enorm, och vissa dagar är fortfarande väldigt tunga. Men för varje dag lär jag mig nya sätt att hantera sorgen. Jag lär mig att inte vara rädd för mina egna känslor. Att våga känna dem istället för att fly från dem. Och kanske viktigast av allt – jag börjar förstå att det faktiskt går att leva vidare efter att man förlorat en förälder, även när man först inte tror att det är möjligt. Livet blir aldrig som det var. Men det kan fortfarande innehålla kärlek, drömmar, skratt och nya minnen. Det här armbandet är en symbol för den kärlek jag har till pappa. En kärlek som inte försvann när han gjorde det. Jag vet att pappa hade varit stolt över mig och över det jag har åstadkommit hittills. Det här är för dig, pappa. Du & Jag, pappa. 🤍 Köp Umas armband via länken i bio.

Uma släpper höstens medlemsarmband “Du&Jag” - för sin pappa. 🩷 Del ⅔ Att se sin förälder bli sjuk i cancer är något som förändrar en för resten av livet. Sedan pappa blev sjuk och gick bort har jag börjat se på livet på ett helt annat sätt. Jag värderar människorna omkring mig på ett djupare plan och tänker mycket mer på hur viktigt det är att ta vara på det man har. För man vet aldrig när det tar slut. Jag lever med en smärta som jag tror kommer finnas kvar på något sätt resten av mitt liv. Men jag försöker lära mig att acceptera den, istället för att kämpa emot den. Att förlora pappa gjorde att jag plötsligt blev vuxen på ett helt nytt sätt. Inte myndig – utan vuxen på riktigt. Jag saknar honom otroligt mycket. Ibland känns det fortfarande så orättvist att det blev så här. Men jag försöker acceptera att det här är mitt nya liv. Det betyder inte att livet behöver vara sämre. Det är bara annorlunda. Och någonstans försöker jag bära med mig det pappa lärde mig – att vara positiv, ta hand om mig själv och våga fortsätta följa mina drömmar. Jag tror att han hade varit stolt över mig. 🤍

Uma släpper höstens medlemsarmband “Du&Jag” - för sin pappa 🩷 Inlägg ⅓ Jag heter Uma, är 22 år och bor i Stockholm. Jag studerar till socionom och drömmer om att få arbeta med att hjälpa människor genom livets alla olika situationer. Om jag ska vara ärlig har jag fortfarande svårt att minnas hur livet såg ut innan pappa fick cancer. Han gick bort i november 2025, och det är fortfarande väldigt färskt. Livet innan känns som en enda ihoptryckt klump – nästan som ett helt annat liv. Men en sak minns jag tydligt. Jag hade världens bästa pappa. ❤️ Han var glad, positiv, aktiv och street-smart. Jag kunde fråga honom om nästan vad som helst i livet och han hade alltid ett klokt svar. Han var fylld av känslor och otroligt empatisk. Och han var den enda personen i världen som kunde få mig att skratta när jag var ledsen. Det är så jag vill minnas honom. Inte bara som min pappa, utan som människan han var. Varm, klok, positiv och full av liv. Jag kommer alltid att sakna honom. Du & Jag pappa. 🤍 Köp Umas armband via länken i bio.

Välkommen på medlemsträffar runt om i landet! 💛 Medlemsträffarna är en mötesplats för gemenskap, erfarenhetsutbyte och stöd. Här får du möjlighet att träffa andra i liknande situation, dela tankar och känna samhörighet. Träffarna riktar sig till dig som är medlem i Ung Cancer och själv är drabbad eller till dig som är närstående. Alla aktiviteter är alltid gratis! Läs mer på ungcancer.se Vid frågor: maila till Erik, Verksamhetsutvecklare på erikahlin@ungcancer.se

Rebeckas berättelse DEL 7/7 När den sista cellgiftsbehandlingen var över trodde jag att den värsta tiden låg bakom mig. Men då började en ny kamp, kampen att försöka ta mig tillbaka till livet. För mig har livet efter cancer på många sätt varit lika utmanande som själva behandlingen. Kroppen bär på konsekvenserna av allt den gått igenom. Den har förändrats, har nya gränser och jag har tvingats lära känna den på nytt. Jag står fortfarande på hormonbehandling och har försatts i kemiskt klimakterium, en behandling som kommer att pågå i tio år. Behandlingen medför biverkningar som ledsmärta, hjärntrötthet och humörsvängningar. Huden runt bröstet är stram och smärtsam efter strålbehandlingen, vilket har lett till ytterligare operationer. Min högra höftled har delvis dött till följd av cellgiftsbehandlingen, vilket innebär att jag troligen kommer att behöva en konstgjord led. Det här är några av de fysiska utmaningar jag fortfarande lever med. Men det som kanske är allra svårast är den psykologiska biten. Rädslan för återfall finns alltid med mig. Jag tänker på cancer nästan varje dag och varje ny smärta eller förändring i kroppen väcker oro. Jag har gått i terapi i nästan ett helt år för att lära mig hantera dessa tankar. Med tiden har det blivit lättare, men de försvinner aldrig helt. I dag är jag fri från cancer och går på kontroller var sjätte månad. Jag har fortfarande en lång väg kvar, men jag har börjat acceptera att återhämtningen inte går att skynda på. Den får ta den tid den behöver. Samtidigt har den här resan förändrat mitt sätt att se på livet. Jag uppskattar saker på ett sätt jag aldrig gjorde tidigare och försöker att inte ta en enda dag för given. Jag har fått ett annat perspektiv på vad som faktiskt är viktigt, och även om cancern tog mycket ifrån mig gav den mig också en större tacksamhet för livet. Cancern tog mycket ifrån mig. Men den gav mig också lärdom och perspektiv. Livet är skört och varje dag är oerhört värdefull.

Rebeckas berättelse DEL 6: Beskedet att jag behövde fortsätta behandlingen i nästan ett år till, samtidigt som jag insåg hur aggressiv min cancer faktiskt var, påverkade mig enormt psykiskt. På bara några månader hade tumören gått från att vara omkring två centimeter stor till att täcka nästan hela bröstet, trots flera månaders cellgiftsbehandling.  Att förstå hur snabbt cancern hade utvecklats gjorde mig livrädd. Jag började gå hos en psykolog och påbörjade behandling med antidepressiva läkemedel.Min kropp var också hårt medtagen. Jag var ständigt utmattad och hade väldigt lite energi kvar efter allt jag gått igenom. Bara några veckor efter operationen drabbades jag dessutom av ännu ett bakslag. Det opererade området blev plötsligt intensivt rött och jag fick snabbt hög feber. Jag och min pappa åkte direkt till akuten, där ett sepsislarm utlöstes. Det visade sig att jag hade fått bakterier i blodet efter operationen. Efter en vecka på sjukhus med intravenös antibiotika återhämtade jag mig och kunde fortsätta behandlingen. Därefter påbörjade jag 15 strålbehandlingar mot bröstet samt hormonbehandling, vilket försatte mig i klimakteriet. Under resten av 2024 varvades sjukhusbesök, cellgiftsbehandlingar, provtagning och röntgenundersökningar. I november 2024 fick jag min 27:e och sista cellgiftsbehandling. Det var ett ögonblick jag hade kämpat för i över ett år. Men även om behandlingen var över, var resan långt ifrån slut.

Rebeckas berättelse DEL 5:  Ju fler behandlingar jag fick, desto tröttare och mer energilös blev jag. I slutet av hösten bar benen mig knappt längre, det var en utmaning att gå från sängen till soffan.  Cellgiftsbehandlingarna blev snart en del av min vardag, med en ny behandling var tredje vecka. Jag hade nästan alltid en vän eller familjemedlem vid min sida. Deras stöd betydde mer än ord kan beskriva och gav mig styrkan att fortsätta kämpa, även de dagar då allt kändes som tyngst. I januari 2024 var det dags för mastektomi av mitt vänstra bröst. Jag hade haft en känsla under hela hösten att cellgiftsbehandlingen inte hade fungerat som den skulle. Tumören kändes större, men jag försökte intala mig att det bara var inbillning. Tyvärr hade min magkänsla varit rätt. Efter operationen fick jag veta att tumören hade fortsatt växa trots behandlingen. Cancern var spridd över ett område på cirka 18 centimeter i bröstet och åtta lymfkörtlar innehöll fortfarande cancer. Beskedet skrämde mig oerhört. Om tumören hade fortsatt växa, hade cancern då också hunnit sprida sig till resten av kroppen? Det stod klart att jag behövde fortsätta behandlingen. Det som först var tänkt att bli några månader utvecklades till ytterligare nästan ett år med cellgifter och målinriktad behandling.

Rebeckas berättelse DEL 4 Trots den tuffa behandlingen försökte jag leva så normalt som möjligt. Jag fortsatte arbeta och träna rugby. Rugby har alltid varit en stor del av mitt liv och min största passion. Att fortsätta spela blev ett sätt att kämpa vidare och hålla fast vid mig själv, det hjälpte mig att behålla förståndet. Men i oktober tog det tvärstopp. Då sa kroppen ifrån med full kraft på det mest påtagliga sättet. Efter en rugbymatch fick jag hög feber och svår smärta i armen där min PICC-line satt. På sjukhuset konstaterades att jag hade drabbats av både blodförgiftning och en blodpropp. Jag blev svårt sjuk och låg inlagd med 41 graders feber medan läkarna kämpade för att få infektionen under kontroll. Till slut togs PICC-linen bort, och först då började jag bli bättre. Efter detta insåg jag att det inte gick att köra på som vanligt längre, jag behövde sakta ner och lyssna på min kropp. Jag blev sjukskriven från mitt arbete och slutade spela rugby. Detta blev ännu en förlust i en period då sjukdomen redan hade tagit så mycket ifrån mig. Att inte kunna vara aktiv längre blev som en identitetskris för mig.

Kontakter