Gå direkt till innehåll
  • Ung Cancer deltar i Almedalen 2025

    Ung Cancer deltar i Almedalen 2025 för att diskutera unga vuxna cancerdrabbade och närståendes rätt till jämlik, individanpassad och hållbar cancervård och stöd - före, under och efter sjukdom. Fokus ligger på hur den uppdaterade cancerstrategin kan förverkligas för unga vuxna. Programpunkter inkluderar seminarier och panelsamtal om medbestämmande och vårdkvalitet.

  • Nya ledamöter till Ung Cancers styrelse

    Med stort engagemang och en imponerande uppslutning av medlemmar höll Ung Cancer sitt årsmöte under tisdagen. Under mötet valdes en ny styrelse, där Ung Cancers medlem Amir Abass, själv drabbad av cancer och projektledare för hälsojämlikhet på AstraZeneca, samt juristen och föreläsaren Ida Kjos, tog plats som nya ledamöter. Caroline Ensér fortsätter sitt uppdrag som styrelseordförande.

  • En kväll för livet – Ida Kjos arrangerar event till förmån för Ung Cancer

    Den 6 april arrangerar Ida Kjos eventet En kväll för livet, i S:ta Clara kyrka, i Stockholm. Med gripande livsberättelser, musik och sång är kvällen ett tillfälle att hylla livet, stötta de som drabbats av cancer, de som står bredvid och minnas de som vi saknar. Alla intäkter från eventet går oavkortat till Ung Cancer.

  • Ung Cancer Årets raket: Prisas för sitt arbete med unga vuxna inom cancervården

    Under måndagen 17 mars fick Ung Cancer ta emot utmärkelsen Årets Raket av FOKUS Patients under Futures Days - utifrån arbetet med att sprida kunskap om unga vuxna cancerdrabbade och närstående, utifrån rapporten De unga bakom cancern. Arbetet har genererat såväl medial uppmärksamhet som utökat organisationens medlemsantal och framförallt synliggjort unga vuxna inom cancervården.

  • Padel mot Cancer – ett sätt att använda sporten som en kraft att göra skillnad

    En 24-timmars padelutmaning blev startskottet för Padel mot Cancer – ett engagemang som föddes ur en personlig och smärtsam erfarenhet. När Tomas Horvatics dotter diagnostiserades med cancer, förändrades allt och väckte en stark vilja att bidra till både stödet för drabbade och arbetet för att förbättra deras livsvillkor.

Sociala medier

Del 3 - Edvins berättelse 
Dagarna efter var proppade med benmärgsprover, biopsier och operationer för piccline, som är en infart jag hade på min bicep. Efter svaret att min sjukdom är svår aplastisk anemi förstod jag att det var allvarligt. Jag levde konstant med rädsla att träffa människor då jag inte kunde riskera att bli sjuk, inte göra illa mig, då jag inte kan läka. Så från april fram till oktober 2024 levde jag isolerat, mestadels på sjukhuset då jag åkte på flera blodförgiftningar, infektioner, inflammationer, inre blödningar. Det var flera gånger jag var inställd på att informera min familj, som befinner sig på andra ställen i Sverige, att jag kanske inte kommer att överleva länge till. Jag fick blindtarmsinflammation en kväll, i min sits är man maktlös då jag inte får opereras. Jag läker inte och skulle de öppna upp mig så är jag helt oskyddad mot de minsta lilla bakterie som hade kunnat åkt in i min kropp. Efter starka antibiotikakurer så lugnade de ner sig. 

Veckorna efter åkte jag på sepsis och andra infektioner och veckorna efter kunde allt repetera om sig med en till sepsis och fler infektioner. Jag levde konstant med en antibiotikalåda som var uppkopplad i min piccline, så de dagar jag äntligen fick åka hem till min lägenhet behövde jag ha den med mig, men det var aldrig långvarigt innan jag behövde åka in igen och få vård. Jag fick ofta åka in på slätröntgen samt MR då läkarna ofta befarade att jag skulle ha små blödningar i kroppen. En dag hittade de också nånting på min högra sida i hjärnan. De trodde de rörde sig om en hjärnblödning, när de berättade det var jag även då förberedd på att om det nu är så, så har jag ingen chans att överleva mig igenom detta. Den goda nyheten var att det "endast" var en tumör som heter kavernom men den är inte aktuell i dagsläget.

Del 3 - Edvins berättelse Dagarna efter var proppade med benmärgsprover, biopsier och operationer för piccline, som är en infart jag hade på min bicep. Efter svaret att min sjukdom är svår aplastisk anemi förstod jag att det var allvarligt. Jag levde konstant med rädsla att träffa människor då jag inte kunde riskera att bli sjuk, inte göra illa mig, då jag inte kan läka. Så från april fram till oktober 2024 levde jag isolerat, mestadels på sjukhuset då jag åkte på flera blodförgiftningar, infektioner, inflammationer, inre blödningar. Det var flera gånger jag var inställd på att informera min familj, som befinner sig på andra ställen i Sverige, att jag kanske inte kommer att överleva länge till. Jag fick blindtarmsinflammation en kväll, i min sits är man maktlös då jag inte får opereras. Jag läker inte och skulle de öppna upp mig så är jag helt oskyddad mot de minsta lilla bakterie som hade kunnat åkt in i min kropp. Efter starka antibiotikakurer så lugnade de ner sig. Veckorna efter åkte jag på sepsis och andra infektioner och veckorna efter kunde allt repetera om sig med en till sepsis och fler infektioner. Jag levde konstant med en antibiotikalåda som var uppkopplad i min piccline, så de dagar jag äntligen fick åka hem till min lägenhet behövde jag ha den med mig, men det var aldrig långvarigt innan jag behövde åka in igen och få vård. Jag fick ofta åka in på slätröntgen samt MR då läkarna ofta befarade att jag skulle ha små blödningar i kroppen. En dag hittade de också nånting på min högra sida i hjärnan. De trodde de rörde sig om en hjärnblödning, när de berättade det var jag även då förberedd på att om det nu är så, så har jag ingen chans att överleva mig igenom detta. Den goda nyheten var att det "endast" var en tumör som heter kavernom men den är inte aktuell i dagsläget.

Del 2 - Edvins berättelse 
Jag gick till vårdcentralen där de tog ett snabbt blodprov på mig genom fingret och jag väntade en stund med sköterskan. När svaret kom märkte jag fort på hans ansiktsuttryck att någonting var fel. Han kallade till en läkare och de sa att jag hade en ganska akut anemi. Jag fick åka sjukresa in till akuten på Umeå universitetssjukhus. Där framme fick jag komma in snabbt, och de tog flera blodprover på mig. Eftersom jag redan hade väldigt låg blodbrist (lågt Hb) höll jag på att svimma på britsen. Efter alla dessa blodsvar så frågade mina nya läkare om jag har tappat blod på olika diverse sätt. Men jag svara att jag har blött ganska mycket näsblod men det var orimligt att det kunde vara svaret på att mitt hb var på 63.
De gick iväg en stund för att kolla de resterande blodsvaren, när de kom tillbaka hade deras ansiktsuttryck även ändrats och deras ton i rösten kändes mer empatisk. De sa bara att transporten på sjukhuset ska köra upp mig till Hematologen. Jag tänkte bara att jag skulle få någon blodpåse sen får jag åka hem. Jag som aldrig hade hört talas om Hematologen förstod inte vad det betydde men när jag anlände på den avdelningen slog det mig, det stod cancercentrum på några av deras skyltar där uppe. Jag fick ett rum och några läkare kom in och berättade att jag har akut benmärgssvikt och att allt tydde på att jag har akut leukemi och måste börja behandlas efter det. 

Jag fick ringa min familj och vänner som bor i andra länder och städer och berätta om min situation. Hela den natten fick jag flera blodpåsar av olika slag. Det var nämligen inte bara mitt hb som var lågt, även mina trombocyter som låg på 4, man ska ligga kring 250. Låga trombocyter gör det omöjligt för mig att läka, såsom inre blödningar eller bara ett litet skärsår kan vara avgörande i min situation. Jag hade inget fungerande immunförsvar, så minsta lilla infektion eller virus kunde ta kål på mig.

Del 2 - Edvins berättelse Jag gick till vårdcentralen där de tog ett snabbt blodprov på mig genom fingret och jag väntade en stund med sköterskan. När svaret kom märkte jag fort på hans ansiktsuttryck att någonting var fel. Han kallade till en läkare och de sa att jag hade en ganska akut anemi. Jag fick åka sjukresa in till akuten på Umeå universitetssjukhus. Där framme fick jag komma in snabbt, och de tog flera blodprover på mig. Eftersom jag redan hade väldigt låg blodbrist (lågt Hb) höll jag på att svimma på britsen. Efter alla dessa blodsvar så frågade mina nya läkare om jag har tappat blod på olika diverse sätt. Men jag svara att jag har blött ganska mycket näsblod men det var orimligt att det kunde vara svaret på att mitt hb var på 63. De gick iväg en stund för att kolla de resterande blodsvaren, när de kom tillbaka hade deras ansiktsuttryck även ändrats och deras ton i rösten kändes mer empatisk. De sa bara att transporten på sjukhuset ska köra upp mig till Hematologen. Jag tänkte bara att jag skulle få någon blodpåse sen får jag åka hem. Jag som aldrig hade hört talas om Hematologen förstod inte vad det betydde men när jag anlände på den avdelningen slog det mig, det stod cancercentrum på några av deras skyltar där uppe. Jag fick ett rum och några läkare kom in och berättade att jag har akut benmärgssvikt och att allt tydde på att jag har akut leukemi och måste börja behandlas efter det. Jag fick ringa min familj och vänner som bor i andra länder och städer och berätta om min situation. Hela den natten fick jag flera blodpåsar av olika slag. Det var nämligen inte bara mitt hb som var lågt, även mina trombocyter som låg på 4, man ska ligga kring 250. Låga trombocyter gör det omöjligt för mig att läka, såsom inre blödningar eller bara ett litet skärsår kan vara avgörande i min situation. Jag hade inget fungerande immunförsvar, så minsta lilla infektion eller virus kunde ta kål på mig.

Del 1 - Edvins berättelse 
Jag backar bandet tillbaka till hösten/vintern 2023, jag hade nyss genomgått två olika operationer på mitt knä. Innan det så spelade jag fotboll, sprang, gymmade och jobbade som snickare. Efter dessa operationer gjorde jag väldigt mycket rehab och var sjukskriven från mitt jobb. I mars var min sjukskrivning slut och jag skulle börja jobba igen, även om knät inte var riktigt 100. Men från ungefär januari fram till att jag skulle börja jobba igen började jag känna att min ork blev successivt sämre. Mina gympass började gå från 2h till 1h, till endast 20 minuter till slut. Andra symptom som blev allt värre var daglig huvudvärk samt tjutande ljud i öronen. Jag trodde då att det endast var tinnitus. Jag började blöda näsblod dagligen och när jag försökte ut och springa föll jag bara ihop varenda gång. Jag började gå till vårdcentralen där jag fick träffa en läkare som tyckte att mina symptom tydde på spänningshuvudvärk. 

I april 2024 kände jag mig inte längre som en människa, jag kunde knappt gå några steg utan att jag blev jättedåsig och yrslig. Jag gick tillbaka till samma läkare på vårdcentralen och trodde att allt detta berodde på min stela nacke. Så han började massera mig och bad mig att kolla upp min syn också. Det var inga problem på min syn. En till vecka gick, jag började nu även få små blåmärken över hela kroppen, små petecker kallar Hematologen det. Blå/lila prickar som började täcka olika ställen på min kropp. Jag gick till vårdcentralen igen och denna gång gav läkaren mig en remiss till neurologen på sjukhuset men inte som "akut" så jag skulle behöva vänta ungefär 3 månader. Jag gick hem den dagen och kände mig helt övergiven av vården. När jag kom hem så ringde jag 1177 istället. Berättade alla mina symptom och visade mina synliga symptom på kroppen. De ordnade en träff igen på vårdcentralen fast till en sköterska denna gång.

Del 1 - Edvins berättelse Jag backar bandet tillbaka till hösten/vintern 2023, jag hade nyss genomgått två olika operationer på mitt knä. Innan det så spelade jag fotboll, sprang, gymmade och jobbade som snickare. Efter dessa operationer gjorde jag väldigt mycket rehab och var sjukskriven från mitt jobb. I mars var min sjukskrivning slut och jag skulle börja jobba igen, även om knät inte var riktigt 100. Men från ungefär januari fram till att jag skulle börja jobba igen började jag känna att min ork blev successivt sämre. Mina gympass började gå från 2h till 1h, till endast 20 minuter till slut. Andra symptom som blev allt värre var daglig huvudvärk samt tjutande ljud i öronen. Jag trodde då att det endast var tinnitus. Jag började blöda näsblod dagligen och när jag försökte ut och springa föll jag bara ihop varenda gång. Jag började gå till vårdcentralen där jag fick träffa en läkare som tyckte att mina symptom tydde på spänningshuvudvärk. I april 2024 kände jag mig inte längre som en människa, jag kunde knappt gå några steg utan att jag blev jättedåsig och yrslig. Jag gick tillbaka till samma läkare på vårdcentralen och trodde att allt detta berodde på min stela nacke. Så han började massera mig och bad mig att kolla upp min syn också. Det var inga problem på min syn. En till vecka gick, jag började nu även få små blåmärken över hela kroppen, små petecker kallar Hematologen det. Blå/lila prickar som började täcka olika ställen på min kropp. Jag gick till vårdcentralen igen och denna gång gav läkaren mig en remiss till neurologen på sjukhuset men inte som "akut" så jag skulle behöva vänta ungefär 3 månader. Jag gick hem den dagen och kände mig helt övergiven av vården. När jag kom hem så ringde jag 1177 istället. Berättade alla mina symptom och visade mina synliga symptom på kroppen. De ordnade en träff igen på vårdcentralen fast till en sköterska denna gång.

September är här vilket betyder att Fuck Cancer-loppet är igång! 

Delta i Fuck Cancer-loppet 1-30 september — för att ingen ung vuxen ska möta cancer ensam. 
Gå till bussen eller cykla till jobbet. Ta en lunchpromenad eller plocka svamp. Spring din runda eller rulla ner till torget — och delta samtidigt i Fuck Cancer-loppet. 

Du väljer själv när, hur och vart du deltar. Loppet har 3 distanser, 5 km (ungefär 7000 steg), 10 km (en lagom cykeltur) och 21 km (halvmaran) och en startplats kostar 250 kr.

👉Länk i bio till anmälan 

Tack vare dig och alla andra som engagerar sig kan vi fortsätta arbeta för att ingen ung vuxen ska möta cancern ensam. ❤

September är här vilket betyder att Fuck Cancer-loppet är igång! Delta i Fuck Cancer-loppet 1-30 september — för att ingen ung vuxen ska möta cancer ensam. Gå till bussen eller cykla till jobbet. Ta en lunchpromenad eller plocka svamp. Spring din runda eller rulla ner till torget — och delta samtidigt i Fuck Cancer-loppet. Du väljer själv när, hur och vart du deltar. Loppet har 3 distanser, 5 km (ungefär 7000 steg), 10 km (en lagom cykeltur) och 21 km (halvmaran) och en startplats kostar 250 kr. 👉Länk i bio till anmälan Tack vare dig och alla andra som engagerar sig kan vi fortsätta arbeta för att ingen ung vuxen ska möta cancern ensam. ❤

Anmälan är öppen till Träning på dina villkor! 

Träning på dina villkor är ett digitalt tränings- och hälsoprogram som sträcker sig över sex veckor. Målet är att stärka dig – både fysiskt och mentalt – helt utifrån dina unika förutsättningar. Med Athléticas erfarna experter inom träning, yoga, kost och mindfulness får du den bästa vägledningen, massor av motivation och konkreta verktyg. Allt för att du ska komma igång med din träning på ett lustfyllt och hållbart sätt. Vi har nu plats för 15 nya medlemmar att hänga med i höst!

Programmet är skräddarsytt för dig som är medlem i Ung Cancer, oavsett om du är drabbad eller närstående, och vill ha hjälp att kickstarta din träning – var du än befinner dig i livet!

👉Anmäl dig på ungcancer.se/TPDV/

Anmälan är öppen till Träning på dina villkor! Träning på dina villkor är ett digitalt tränings- och hälsoprogram som sträcker sig över sex veckor. Målet är att stärka dig – både fysiskt och mentalt – helt utifrån dina unika förutsättningar. Med Athléticas erfarna experter inom träning, yoga, kost och mindfulness får du den bästa vägledningen, massor av motivation och konkreta verktyg. Allt för att du ska komma igång med din träning på ett lustfyllt och hållbart sätt. Vi har nu plats för 15 nya medlemmar att hänga med i höst! Programmet är skräddarsytt för dig som är medlem i Ung Cancer, oavsett om du är drabbad eller närstående, och vill ha hjälp att kickstarta din träning – var du än befinner dig i livet! 👉Anmäl dig på ungcancer.se/TPDV/

Delta i Fuck Cancer-loppet 1-30 september — för att ingen ung vuxen ska möta cancer ensam. 

Gå till bussen eller cykla till jobbet. Ta en lunchpromenad eller plocka svamp. Spring din runda eller rulla ner till torget — och delta samtidigt i Fuck Cancer-loppet. 

Du väljer själv när, hur och vart du deltar. Loppet har 3 distanser, 5 km (ungefär 7000 steg), 10 km (en lagom cykeltur) och 21 km (halvmaran) och en startplats kostar 250 kr.

👉Länk till anmälan hittar du i vår bio 
Läs mer på ungcancer.se/fuck-cancer-loppet 

Tack vare dig och alla andra som engagerar sig kan vi fortsätta arbeta för att ingen ung vuxen ska möta cancern ensam❤

Delta i Fuck Cancer-loppet 1-30 september — för att ingen ung vuxen ska möta cancer ensam. Gå till bussen eller cykla till jobbet. Ta en lunchpromenad eller plocka svamp. Spring din runda eller rulla ner till torget — och delta samtidigt i Fuck Cancer-loppet. Du väljer själv när, hur och vart du deltar. Loppet har 3 distanser, 5 km (ungefär 7000 steg), 10 km (en lagom cykeltur) och 21 km (halvmaran) och en startplats kostar 250 kr. 👉Länk till anmälan hittar du i vår bio Läs mer på ungcancer.se/fuck-cancer-loppet Tack vare dig och alla andra som engagerar sig kan vi fortsätta arbeta för att ingen ung vuxen ska möta cancern ensam❤

Del 5 - Niyaz berättelse 
Jag har även känt att jag inte har rätten att klaga eftersom min cancer har en kort och effektiv behandling i jämförelse med vissa andra cancertyper. Att andra har det värre än mig. Men det jag har gått igenom är fortfarande något som ingen ska behöva gå igenom. Cancer är cancer och alla känslor är okej att känna. Mina tankar har varit motstridiga eftersom jag ibland undrar varför detta hände just mig och andra gånger undrar varför andra med längre eller inga behandlingar inte kunde vara i min sits istället. 

Jag är evigt tacksam för min familj, släkt, pojkvän, mina vänner, skol- och sjukhuspersonalen och alla andra för det enorma stödet jag har fått hela vägen. De som har gjort mig sällskap på och efter sjukhuset. Förståelsen från lärarna och hjälpen från sjuksköterskorna. Även alla jag har lärt känna under den här tiden, både på sjukhuset och på distans. 

I början var jag tveksam till att gå med i Ung Cancer eftersom jag kände att jag ville gå igenom det här så diskret som möjligt och att ingen förutom mina närmaste skulle veta vad som hände mig. Jag ville inte heller läsa eller höra om något som hade med cancer att göra eftersom jag var så rädd. Däremot blev jag inspirerad av andra som var med och delade med sig i Ung Cancer att själv göra det, eftersom deras öppenhet hjälpte mig. Jag ville göra samma sak för att både hjälpa mig själv att bearbeta allt som hade hänt, och andra som är i en liknande situation. Nu blir jag bara glad när andra hör av sig för att visa sitt stöd, dela med sig av liknande erfarenheter eller ställa frågor om mina, eftersom jag är väldigt öppen med det jag har gått igenom. Jag har både lärt mig en hel del och lärt känna underbara människor sedan dess. Jag tänker på er alla som har haft eller har någon som helst koppling till denna hemska sjukdom. Drabbad som närstående. Fuck cancer!
/Niyaz

Del 5 - Niyaz berättelse Jag har även känt att jag inte har rätten att klaga eftersom min cancer har en kort och effektiv behandling i jämförelse med vissa andra cancertyper. Att andra har det värre än mig. Men det jag har gått igenom är fortfarande något som ingen ska behöva gå igenom. Cancer är cancer och alla känslor är okej att känna. Mina tankar har varit motstridiga eftersom jag ibland undrar varför detta hände just mig och andra gånger undrar varför andra med längre eller inga behandlingar inte kunde vara i min sits istället. Jag är evigt tacksam för min familj, släkt, pojkvän, mina vänner, skol- och sjukhuspersonalen och alla andra för det enorma stödet jag har fått hela vägen. De som har gjort mig sällskap på och efter sjukhuset. Förståelsen från lärarna och hjälpen från sjuksköterskorna. Även alla jag har lärt känna under den här tiden, både på sjukhuset och på distans. I början var jag tveksam till att gå med i Ung Cancer eftersom jag kände att jag ville gå igenom det här så diskret som möjligt och att ingen förutom mina närmaste skulle veta vad som hände mig. Jag ville inte heller läsa eller höra om något som hade med cancer att göra eftersom jag var så rädd. Däremot blev jag inspirerad av andra som var med och delade med sig i Ung Cancer att själv göra det, eftersom deras öppenhet hjälpte mig. Jag ville göra samma sak för att både hjälpa mig själv att bearbeta allt som hade hänt, och andra som är i en liknande situation. Nu blir jag bara glad när andra hör av sig för att visa sitt stöd, dela med sig av liknande erfarenheter eller ställa frågor om mina, eftersom jag är väldigt öppen med det jag har gått igenom. Jag har både lärt mig en hel del och lärt känna underbara människor sedan dess. Jag tänker på er alla som har haft eller har någon som helst koppling till denna hemska sjukdom. Drabbad som närstående. Fuck cancer! /Niyaz

Del 4 - Niyaz berättelse 
Jag har en avslutande röntgen i augusti och om allt ser bra ut ska min port opereras ut. Därefter kommer jag gå på kontroller i två års tid. Trots att denna period var tuff både fysiskt och mentalt så kunde jag på något sätt andas ut eftersom det fanns en tydlig plan att följa, jämfört med under utrednings-perioden. Hjärnan är även inställd på att bara överleva för att kunna ta sig igenom behandlingen, så många tankar och känslor har kommit först nu, efter behandlingarna. 

Min kropp har gått igenom så mycket under den här tiden, så jag försöker vara snäll mot den, men jag ska inte ljuga om att jag inte ser på den annorlunda nu. Det är inte lätt att tappa sitt hår och få ärr på kroppen mot sin vilja som en tonårstjej. Biverkningarna har inte heller varit lätta eftersom de har varit oförutsägbara och varierat mellan behandlingarna. Hjärnan kan vilja göra något men kroppen säger ifrån, då får man helt enkelt lyssna på den trots att det känns trist. Vissa saker kunde man göra själv och andra saker kunde sjukhuset göra för att lindra biverkningarna, men ibland gick det inte hela vägen. De mest återkommande biverkningarna i mitt fall var yrsel, blåsor i svalget, problem med magen, ont i kroppen och illamående, men dessa varierar från person till person. Idag mår jag hur bra som helst vissa dagar medan andra dagar kan bestå av trötthet, ont i kroppen, jobbiga tankar och känslor, men det är helt okej. Jag försöker komma igång med träning eftersom jag inte har rört mig lika mycket som jag brukar under de senaste månaderna. Mitt hår har även börjat växa tillbaka sakta men säkert. Jag har missat majoriteten av den sista tiden i gymnasiet, allt ifrån skola till studentresor och fester, vilket känns jobbigt då jag hade andra förväntningar på den tiden. Jag hade planer som jag fick ställa in och ändra om. Jag gjorde mitt bästa trots omständigheterna, vilket är det enda man kan göra i en sådan situation. Jag är ändå tacksam över det jag faktiskt kunde göra, de dagarna jag kunde vara i skolan, att jag lyckades gå på balen och studentdagen eftersom de var mina mål samt att jag fick en fullständig examen.

Del 4 - Niyaz berättelse Jag har en avslutande röntgen i augusti och om allt ser bra ut ska min port opereras ut. Därefter kommer jag gå på kontroller i två års tid. Trots att denna period var tuff både fysiskt och mentalt så kunde jag på något sätt andas ut eftersom det fanns en tydlig plan att följa, jämfört med under utrednings-perioden. Hjärnan är även inställd på att bara överleva för att kunna ta sig igenom behandlingen, så många tankar och känslor har kommit först nu, efter behandlingarna. Min kropp har gått igenom så mycket under den här tiden, så jag försöker vara snäll mot den, men jag ska inte ljuga om att jag inte ser på den annorlunda nu. Det är inte lätt att tappa sitt hår och få ärr på kroppen mot sin vilja som en tonårstjej. Biverkningarna har inte heller varit lätta eftersom de har varit oförutsägbara och varierat mellan behandlingarna. Hjärnan kan vilja göra något men kroppen säger ifrån, då får man helt enkelt lyssna på den trots att det känns trist. Vissa saker kunde man göra själv och andra saker kunde sjukhuset göra för att lindra biverkningarna, men ibland gick det inte hela vägen. De mest återkommande biverkningarna i mitt fall var yrsel, blåsor i svalget, problem med magen, ont i kroppen och illamående, men dessa varierar från person till person. Idag mår jag hur bra som helst vissa dagar medan andra dagar kan bestå av trötthet, ont i kroppen, jobbiga tankar och känslor, men det är helt okej. Jag försöker komma igång med träning eftersom jag inte har rört mig lika mycket som jag brukar under de senaste månaderna. Mitt hår har även börjat växa tillbaka sakta men säkert. Jag har missat majoriteten av den sista tiden i gymnasiet, allt ifrån skola till studentresor och fester, vilket känns jobbigt då jag hade andra förväntningar på den tiden. Jag hade planer som jag fick ställa in och ändra om. Jag gjorde mitt bästa trots omständigheterna, vilket är det enda man kan göra i en sådan situation. Jag är ändå tacksam över det jag faktiskt kunde göra, de dagarna jag kunde vara i skolan, att jag lyckades gå på balen och studentdagen eftersom de var mina mål samt att jag fick en fullständig examen.

Kontakter