Senaste nyheterna

Utvalda nyheter

Utvalda nyheter

  • Ung Cancer lanserar handbok för unga vuxna cancerdrabbade

    Ung Cancer lanserar handboken "Till dig som just fått veta", som riktar sig till unga vuxna med cancer. Den erbjuder stöd, praktisk information och personliga berättelser, och ska distribueras på sjukhus från hösten 2025 för att hjälpa unga vuxna, cancerdrabbade.

  • Elsa släpper medlemsarmbandet “Nära” tillsammans med Ung Cancer – en symbol för vikten av våra nära och kära

    Bara några månader efter Elsas mammas sjukdomsbesked befann sig Elsa själv på samma sjukhus, på en annan avdelning. Mitt i studier, framtidsplaner och ett aktivt liv fyllt av sport, vänner och familj, skakades familjens värld av plötsliga cancerbesked. Elsas Fuck Cancer-armband är en påminnelse om att vi inte ska behöva gå igenom svåra tider för att förstå värdet av dem vi älskar.

    Elsa Stocksén släpper höstens medlemsarmband "Nära" tillsammans med Ung Cancer

  • Ung Cancer deltar i Almedalen 2025

    Ung Cancer deltar i Almedalen 2025 för att diskutera unga vuxna cancerdrabbade och närståendes rätt till jämlik, individanpassad och hållbar cancervård och stöd - före, under och efter sjukdom. Fokus ligger på hur den uppdaterade cancerstrategin kan förverkligas för unga vuxna. Programpunkter inkluderar seminarier och panelsamtal om medbestämmande och vårdkvalitet.

  • Nya ledamöter till Ung Cancers styrelse

    Med stort engagemang och en imponerande uppslutning av medlemmar höll Ung Cancer sitt årsmöte under tisdagen. Under mötet valdes en ny styrelse, där Ung Cancers medlem Amir Abass, själv drabbad av cancer och projektledare för hälsojämlikhet på AstraZeneca, samt juristen och föreläsaren Ida Kjos, tog plats som nya ledamöter. Caroline Ensér fortsätter sitt uppdrag som styrelseordförande.

  • En kväll för livet – Ida Kjos arrangerar event till förmån för Ung Cancer

    Den 6 april arrangerar Ida Kjos eventet En kväll för livet, i S:ta Clara kyrka, i Stockholm. Med gripande livsberättelser, musik och sång är kvällen ett tillfälle att hylla livet, stötta de som drabbats av cancer, de som står bredvid och minnas de som vi saknar. Alla intäkter från eventet går oavkortat till Ung Cancer.

  • Ung Cancer Årets raket: Prisas för sitt arbete med unga vuxna inom cancervården

    Under måndagen 17 mars fick Ung Cancer ta emot utmärkelsen Årets Raket av FOKUS Patients under Futures Days - utifrån arbetet med att sprida kunskap om unga vuxna cancerdrabbade och närstående, utifrån rapporten De unga bakom cancern. Arbetet har genererat såväl medial uppmärksamhet som utökat organisationens medlemsantal och framförallt synliggjort unga vuxna inom cancervården.

Sociala medier

Idag släpps vårens medlemsarmband “Livsglädje” - en symbol för kärleken för livet och viljan att leva fullt ut. För ett år sen fick Miranda Schween, då 28 år ung, beskedet att hon fått en kronisk hjärncancerdiagnos. Med beskedet växte viljan att leva livet fullt ut. Mirandas armband “Livsglädje” har röstats fram till vårens medlemsarmband av Ung Cancers medlemmar. Här är del 1/3 av Mirandas berättelse: För ungefär ett år sedan sökte jag vård för min kraftiga, långvariga huvudvärk. Jag blev diagnostiserad med migrän på vårdcentralen men ingenting hjälpte, och det blev bara värre. Mina anhöriga bad mig söka vård igen. Som ung kvinna tänkte jag att mina symptom säkert inte skulle tas på allvar. Det var först när min bästa vän som är sjuksköterska reagerade på att ena sidan av mitt ansikte började hänga, som jag togs på allvar. Röntgen visade en stor svullnad på hjärnan. Jag fick åka ambulans för att göra en magnetröntgen, som visade en 8 centimeter stor hjärntumör. En akut operation behövde göras för att minska trycket i hjärnan och fyra dagar senare ytterligare en stor operation för att försöka avlägsna hjärntumören. Nu i efterhand har jag förstått hur riskabel operation det är och att jag kunde ha vaknat upp förlamad eller helt personlighetsförändrad. Operationen gick dock så bra som den kunde gå, världens bästa kirurgteam. Den 9e april 2025 fick jag tid för att få provresultatet. Jag klädde mig i rosa, som är min favoritfärg för att manifestera ett positivt besked. Precis när vi skulle åka upp till neuromottagningen fick jag en kallelse på Alltid öppet-appen - ”förberedelse inför strålbehandling”. Då förstod jag direkt att den inte var godartad och att det var cancer. Sedan läkarens ord som fick hela min värld att falla ihop ”elakartad och högaggressiv, grad fyra på en fyrgradig skala” och ”behandlingen är bromsande men inte botande”. Jag har en kronisk cancer som inte går att friskförklaras från?! Fuck cancer-armbanden representerar de unga vuxnas röst och alla de känslor ett cancerbesked för med sig. Läs hela artikeln på ungcancer.se Du hittar länk till Mirandas armband “Livsglädje” i vår bio.

ungcancer

Att berätta att du har cancer är inte bara att dela information. Det är att förbereda sig på att hantera någon annans reaktion, sorg eller rädsla - mitt i sin egen. Oavsett om det handlar om att berätta... - att du nyligen blivit diagnostiserad - att någon närstående insjuknat - att du har haft cancer tidigare …så bär du osäkerheten i hur omgivningen kommer att reagera. Det är tungt att vara sjuk, och det är svårt att stå bredvid. Att samtidigt försöka bära andras oro och reaktioner blir ett ansvar som man sällan pratar om, men som nästan alltid finns där. #fuckcancermånaden

ungcancer

Del 4/4 – Fannys berättelse Idag ses jag som färdigbehandlad och frisk. En gång om året kallas jag till kontroll för att se att mammografin är utan anmärkning. Jag har opererat båda brösten och hoppas att de får fortsätta vara ifred och fina. Jag kommer aldrig mer kunna amma, vilket är en stor sorg då jag inte vet om jag får fler barn. Amningen är helig för mig och bland det bästa jag upplevt i livet. Men för mig vägde det tyngre att ha två likadana bröst än möjligheten att amma i framtiden. Mitt psyke kan ingen operation snygga till. Jag är för alltid förändrad av att som ung tvåbarnsförälder få höra att de “hittat något”. Det kastar en ut i en ocean av oklarhet, oro och dödsångest. Att vara sjukskriven för cancer är också ett obetalt heltidsjobb – läkarbesök, kontakt med Försäkringskassan, planering och logistik. Dessutom är det dyrt och ekonomisk stress tillkommer. Men inget annat vill jag ha av livet än tid och hälsa för mig och människorna jag älskar. Ingenting kommer någonsin vara viktigare än att få vara tillsammans, friska och trygga. Jag har bättre och sämre dagar. Jag känner en oändlig tacksamhet och ödmjukhet inför livet och hjälpen jag fått på St Görans sjukhus. Men vissa dagar är min dödsångest så förlamande att jag inte ens kan prata om den med mina närmsta eller en psykolog. Jag är inte rädd för att dö, inte rädd för vad som kommer efter det här livet. Jag vill bara så gärna få vara med, jag vill finnas här. Jag vill ha fler somrar, myggbett och glasskladdiga barnfingrar att torka. Fler trötta tisdagsmiddagar, tjata om läxläsning och iPhoneladdare. Sjunga powerballader i duschen, dricka en kall öl på uteservering i vårsolen och höra David sätta nyckeln i låset när han kommer hem. Pussa pannor godnatt, gråta på barnens sommaravslutningar och Luciatåg. Allt många tusen gånger till. Jag älskar det här livet, hur det än prövar mig, jag älskar att få vara med. Om du tror att du behöver undersöka något du inte känner igen med din kropp – stå på dig. Din hälsa är värd mer än den goda stämningen hos vårdcentralen. Ingen är för ung för att drabbas, men ju tidigare något upptäcks, desto lättare går det att ordna. Ta hand om er och varandra. Kärlek! /Fanny

ungcancer

Del 3/4 Fannys berättelse På min sons treårsdag gjorde jag min näst sista av femton strålbehandlingar och låg stilla i den pipande apparaten och tänkte att ”sånt här hör inte till att vara småbarnsförälder”. Jag köpte tårta på på Thelins utanför Södersjukhuset och åkte hem och firade min fina pojke. Det var märkligt och ibland tufft att höra folks ofta välmenande men taktlösa kommentarer. ”Skönt att du fått den cancern man vill ha” och ”varför har du hår på huvudet om du haft cancer?”. Jag kände ofta att jag kanske inte hade rätt att vara ledsen eller delta i olika forum och sammanhang eftersom att min cancer inte var ”riktig cancer” enligt vissa. Samtidigt var min diagnos just bröstcancer och jag gick igenom operation efter operation. Två månader senare sökte jag hjälp på akuten två gånger för en märklig känsla i bröstet. Efter en natt, över elva timmars väntan, lyckades jag till slut få en läkare att göra en lungröntgen. Efter röntgen skickade hon hem mig och sa att ”det var som jag trodde, ingenting”. Morgonen efteråt ringde en stressad människa från akuten och sa att vid ytterligare titt på röntgenbilderna hade man hittat två blodproppar i lungan. Jag fick skynda till ett apotek och hämta ut blodförtunnande som jag sedan åt i några månader. Jag fick också tvärt sluta med medicinen som de sagt var så viktig för att minska risken för återfall, antagligen var det den som orsakat mina blodproppar. Bröstet som strålats blev mer och mer påverkat med tiden. Till slut var det som en tennisboll i form och storlek. Mina bröst var extremt asymmetriska och jag hade gått upp mycket i vikt av mediciner och av att ha ont i kroppen och svårigheter att använda den som vanligt. Det var otroligt tufft att på så kort tid förlora den kropp jag kände. #FuckCancer

ungcancer

Del 2/4 Fannys berättelse Efter nästan två veckor fick jag ett SMS om att fylla i en min hälsodeklaration i 1177. Min tvååring sov bredvid mig på soffan och min dotter var i sitt rum. David var och spelade golf en bra bit från Stockholm. Jag klickade mig in på hemsidan och letade efter var jag kunde fylla i någonstans. Tid och rum fullständigt frös när jag plötsligt såg ord som ”tumör” och ”malignt” på skärmen. Tårarna började rinna och jag gapade som om jag skrek utan ljud. Bröstcancer. För mig en dödsdom. Skulle jag dö nu? Hur skulle jag kunna dö nu? Jag minns tanken så tydligt. ”Min son kommer inte ens minnas mig, han är för liten för att hans mamma bara dör”. Jag skrev ett SMS till min dotters pappa. ”Hämta C, jag har bröstcancer”. Jag minns inte att hon åkte eller hur det var när min son vaknade, inte heller att jag ringde och bad David komma hem. Men när han gjorde det så vet jag att jag vägrade vara svag, jag använde min livslångt tränade förmåga att totalt stänga av och säga vad alla ville höra. Jag lugnade min omgivning, försäkrade dem om att allt skulle gå bra. Samtidigt skrev jag avskedsbrev till mina barn och städade lådor så att det åtminstone skulle vara lite ordning hemma när David blev ensamstående. Den tiden är idag en dimma av fler biopsier, magnetröntgen, planering för operation, positiva covid-test och framflyttade operationsdatum och så till slut opererades jag. En tårtbitsoperation där man skulle avlägsna det lilla sjuka området. ”En baggis” sa de och avfärdade min önskan om att ta bort hela bröstet direkt för att slippa fler eventuella operationer. När man opererar bort en sjuk del av bröstet vill man få “rena marginaler”, alltså att allt sjukt är borttaget. I mitt fall fanns det mer sjukt än undersökningarna visade. Friska lymfkörtlar visade att cancern bara fanns lokalt i bröstet, vilket var en enorm lättnad. En operation blev fyra, och inte ens efter att hela bröstet tagits bort var marginalerna tillräckliga. Därför valde jag strålning, eftersom medicinen jag skulle ta i fem år kunde ge svåra biverkningar och jag kanske inte skulle orka ta den under hela den tid onkologen rekommenderade. #FuckCancer

ungcancer

Del 1/4 Fannys berättelse Jag var 32 år och trodde att jag fått min beskärda del av sorg och trauma. En barndom med separation från mina biologiska föräldrar, kaosartade tonår och en destruktiv relation som ung vuxen hade tagit mig in på helt fel banor och orsakat enormt mycket smärta och lidande, både själsligt och fysiskt. Envist hade jag kämpat mig tillbaka till en värdig tillvaro och de tuffa åren låg bakom mig. Nu ville jag bara få leva med min familj i vår vardag. Jag, min då snart elvaåriga dotter från en tidigare relation, min då snart tvååriga son och hans pappa David. Jag längtade inte efter mer än lugn och ro med mina människor omkring mig. I mars 2024 tyckte jag att en ömhet i bröstet inte förändrades med min cykel, den var svag och diffus, men den var där. Jag bokade en tid på vårdcentralen och fick höra att ingen knöl kändes, jag var ung, jag kunde vara lugn. Jag stod på mig och sa att jag ändå ville ha remiss till mammografi, vilket jag fick. Två veckor senare stod jag med bröstet i apparaten för första gången, inte orolig alls, det var bara skönt att kunna utesluta att det skulle kunna vara något. De bad mig sitta i väntrummet för att vänta på besked om bilderna, men istället kallades jag in för ultraljud. Där såg läkarna mikroförkalkningar i vänstra bröstet och beslutade att ta en biopsi. Två dagar senare så låg jag i en ytterligare apparat med brösten nedstoppade i två hål i britsen. Jag hade läst att endast 16% av alla mikroförkalkningar är maligna så jag var inte särskilt orolig nu heller. Jag skojade om att det här var bra med långa amningsbröst och fick beröm för hur positiv jag var medan robotens grova nål grävde sig in i mitt bröst och drog med sig en bit ut som nu skulle analyseras. Min svärmor skickade iväg mig och min fästman David på spa och jag vadade i bassängen ute i vårluften, fick inte bada området där de gjort biopsi. Jag minns hur jag längtade till sommaren och hur skönt det skulle bli att ha fått veta att det de sett i bröstet var godartat, att jag var frisk. Nu skulle jag bara vänta på provsvaren. #fuckcancer

ungcancer

Del 6/6 Sofies berättelse Trots den här resan är jag oerhört tacksam för att det har gått så bra som det gjort och jag är väldigt imponerad och tacksam för vår sjukvård vi har här i Sverige. Jag är också väldigt tacksam för min kropp som läker gång på gång och som ger mig möjligheten att fortsätta göra det jag älskar. Jag är tillbaka i vardagen med jobb, träning, dans och allt vad det innebär och ser fram emot vad livet har att erbjuda! Stort tack för att ni har följt mig under den här veckans take-over!

ungcancer

Del 5/6 Sofies berättelse Vecka 13 fick jag komma för inskrivning på måndagen och sedan operation på tisdagen. Jag fick sova över på sjukhuset en natt efter operationen. Läkaren kom in och berättade att operationen var lyckad och att de hade fått bort tumören med marginal. Jag var gipsad och skulle vara gipsad i ett par veckor framöver. Dagen efter jag blev av med gipset köpte jag mig en racer-cykel för att ha ett mål med rehabträningen. Jag var på återbesök i Lund i juni och fick då veta att jag skulle göra röntgen på buk, bröstkorg och hjärnan för att se så att det inte är någon spridning. Läkaren ringde upp mig efter och berättade att allt såg bra ut. Såret under foten, som är ca 10 cm långt, ville inte läka som det skulle. Så i april 2025 opererades jag en andra gång då de inte kunde utesluta att tumören inte hade kommit tillbaka. Även den operationen var lyckad. Jag fick veta att de ska följa mig i 5 år, var sjätte månad, därefter kommer de att följa mig i ytterligare 10 år, fast då bara en gång om året. I skrivande stund så har jag kraftigt nedsatt känsel i yttre delen av foten och i lilltån. Jag kan inte böja lilltån eller tån bredvid. Det är för att de var tvungna att kapa senor och just de två senorna kunde de inte sy ihop igen.

ungcancer

Del 4/6 Sofies berättelse När den tiden hade gått så ringde min läkare till mig och berättade att de hade fått ut för lite och att jag var tvungen att komma dit igen och göra en ny biopsi med hjälp av ultraljud och en grövre nål. Jag och pappa åkte ner och vi fick komma in i ett rum. Det var två läkare, tre sjuksköterskor och en patolog som skulle genomföra biopsin. Sen kom ytterligare en patolog in i det lilla rummet för att se så att proverna såg bra ut. De började med en finnålsbiopsi och jag fick ingen bedövning. När de hade gjort det så tog de fram en ännu större nål. Men då fick jag bedövning i foten. De tog ytterligare prover för att förhoppningsvis kunna lista ut vad som fanns i min fot. Veckorna gick och tillslut ringde läkaren mig och berättade att det var oerhört komplicerat och att de fortfarande inte visste vad det var för tumör i min fot. Hon hade daglig kontakt med patologerna men att detta var något som de inte visste så mycket om. Efter någon vecka så ringde min kontaktsköterska mig och berättade att de nu hade fått svar om vad det rörde sig om. Hon fick inte berätta på telefon så jag och mamma åkte ner till Lund och fick träffa både läkaren och kontaktsköterskan. Läkaren berättade att det var en borderline tumör, det innebär att tumören är i gränslandet mellan att vara farlig och ofarlig, man visste inte riktigt hur den skulle utvecklas. Hon berättade att tumören hette Angiomatöst fibröst histiocyntom och att det endast var 100 personer i hela världen som hade haft det. Jag fick veta att jag skulle behöva genomgå en operation och att väntetiden var 1 till 2 månader. De skulle ta bort tumören och närliggande vävnad för att minska risken att den kommer tillbaka. Hon visste inte hur operationen skulle påverka min fot, senorna, känsel och rörelseförmågan. Det bestämdes att jag skulle bli gipsad efter operationen eftersom jag inte fick belasta foten alls. Vad jag inte visste då var att det skulle bli många omgipsningar av foten under läkningstiden.

ungcancer

Kontakter

Fyll i din epostadress för att följa Ung Cancer på Mynewsdesk

När du väljer att skapa ett konto och följa ett nyhetsrum kommer dina personuppgifter behandlas av Mynewsdesk och av ägaren av nyhetsrummet för att du ska kunna motta nyheter och uppdateringar enligt dina bevakningsinställningar.

För att läsa mer om detta, var vänlig läs Mynewsdesks Integritetspolicy som berör vår behandling av dina personuppgifter, och Mynewsdesks Integritetspolicy för Contacts som berör behandlingen av dina personuppgifter från ägaren av nyhetsrummet du följer.

Vänligen notera att Mynewsdesks Användarvillkor gäller alla våra tjänster.

Du kan dra tillbaka ditt samtycke när som helst genom att avregistrera dig eller genom att ta bort ditt konto.
Kolla din inkorg

Mejl skickat till __email__. Klicka på länken i mejlet för att följa Ung Cancer.

Okej