Gå direkt till innehåll
  • Peter Asplund blir invald i Ung Cancers styrelse

    Peter Asplund blir invald i Ung Cancers styrelse

    Peter Asplund har valts in som ny ledamot i Ung Cancers styrelse vid årsmötet. Caroline Ensér fortsätter som ordförande. Asplund, med erfarenhet inom hälso- och sjukvård, hoppas stärka organisationens röster för unga cancerdrabbade.

  • Ung Cancer lanserar handbok för unga vuxna cancerdrabbade

    Ung Cancer lanserar handboken "Till dig som just fått veta", som riktar sig till unga vuxna med cancer. Den erbjuder stöd, praktisk information och personliga berättelser, och ska distribueras på sjukhus från hösten 2025 för att hjälpa unga vuxna, cancerdrabbade.

  • Elsa släpper medlemsarmbandet “Nära” tillsammans med Ung Cancer – en symbol för vikten av våra nära och kära

    Bara några månader efter Elsas mammas sjukdomsbesked befann sig Elsa själv på samma sjukhus, på en annan avdelning. Mitt i studier, framtidsplaner och ett aktivt liv fyllt av sport, vänner och familj, skakades familjens värld av plötsliga cancerbesked. Elsas Fuck Cancer-armband är en påminnelse om att vi inte ska behöva gå igenom svåra tider för att förstå värdet av dem vi älskar.

    Elsa Stocksén släpper höstens medlemsarmband "Nära" tillsammans med Ung Cancer
  • Ung Cancer deltar i Almedalen 2025

    Ung Cancer deltar i Almedalen 2025 för att diskutera unga vuxna cancerdrabbade och närståendes rätt till jämlik, individanpassad och hållbar cancervård och stöd - före, under och efter sjukdom. Fokus ligger på hur den uppdaterade cancerstrategin kan förverkligas för unga vuxna. Programpunkter inkluderar seminarier och panelsamtal om medbestämmande och vårdkvalitet.

  • Nya ledamöter till Ung Cancers styrelse

    Med stort engagemang och en imponerande uppslutning av medlemmar höll Ung Cancer sitt årsmöte under tisdagen. Under mötet valdes en ny styrelse, där Ung Cancers medlem Amir Abass, själv drabbad av cancer och projektledare för hälsojämlikhet på AstraZeneca, samt juristen och föreläsaren Ida Kjos, tog plats som nya ledamöter. Caroline Ensér fortsätter sitt uppdrag som styrelseordförande.

  • En kväll för livet – Ida Kjos arrangerar event till förmån för Ung Cancer

    Den 6 april arrangerar Ida Kjos eventet En kväll för livet, i S:ta Clara kyrka, i Stockholm. Med gripande livsberättelser, musik och sång är kvällen ett tillfälle att hylla livet, stötta de som drabbats av cancer, de som står bredvid och minnas de som vi saknar. Alla intäkter från eventet går oavkortat till Ung Cancer.

Sociala medier

Del 1 Victors berättelse För cirka 2 år flyttade jag från Skellefteå till Söderhamn. Skulle starta ett nytt liv, göra karriär, massor av drömmar att längta efter, samt en ny vardag. Men i slutet av sommaren 2024 upptäckte jag en knöl på min vänstra testikel. Trodde först att den bara var irriterad på grund av värmen eller för tighta byxor. Men det visade sig vara testikelcancer. Dock den godartade formen, seminom. Cancern hade spridits sig upp till flätan på testikeln så fick operera bort testikeln helt. Hela processen efter beskedet gick relativt snabbt. Började med att åka till Uppsala och frysa in spermier då operationen kunde påverka fertiliteten. Efter det fick jag lämna blodprover en gång i veckan innan operationen. På operationsdagen i Hudiksvall kände jag mig mest nervös för hur måendet skulle bli efter operationen. Men allting gick så snabbt att man inte hann reflektera över det hela. Efter operationen fick jag veta att en bit av cancern hade vandrat från flätan och in i buken, så det blev inplanerat en dos cellgifter inne i Gävle. Reaktionen på cellgifterna var mildare än förväntan. Efter behandlingen var det bestämt att jag skulle göra MR och ta prover en gång i halvåret för att hålla koll på markörerna i buken. Men med tidens gång kom alla känslor som man försökte trycka undan. Så bestämde jag mig för att flytta hem tillbaka till Skellefteå igen och lämna den karriär i Söderhamn jag flyttade ned för.

Att få cancer som ung vuxen vänder livet upp och ner och den första tiden kan kännas omtumlande och svår att navigera. Därför finns Till dig som just fått veta – En bok om att vara ung och få cancer, nu i en reviderad andra upplaga. En bok med praktisk information, berättelser från andra unga som gått igenom samma sak och övningar där du kan skriva, rita och reflektera. Du behöver inte läsa allt på en gång. Välj det kapitel som känns viktigt just nu. Den nya upplagan lanseras idag 11 november. Gratis för medlemmar. Mejla medlem@ungcancer.se Övriga kan köpa den i vår webbshop för 269 kr, länk i bion Jobbar du inom cancervården och vill erbjuda boken? Kontakta linnea@ungcancer.se Känner du någon som just fått veta? Dela gärna inlägget. 🫶

Välkommen på årets julbord med Ung Cancer! ✨ Julen närmar sig och Ung Cancer vill därför bjuda in dig som är medlem till ett stämningsfullt julbord. När kylan smyger sig på och mörkret lägger sig kan det vara extra skönt att samlas kring ljus, värme och härlig gemenskap. Ta tillfället i akt att umgås med andra som möter cancer. Njut av god mat och trevligt sällskap. Julborden är gratis för alla medlemmar och en gemensam upplevelse för både drabbade och närstående. Välkommen!

Del 4 Felicias berättelse I samma veva som jag fick mina nya stamceller blev jag även blå-isolerad. Det betyder att jag som patient är extra känslig för alla bakterier. Här började jag också känna av biverkningarna av cellgifterna. Jag mådde illa, fick otroligt mycket problem med magen och blåsor över hela munnen, vilket gjorde det svårt att äta. På nätterna fick jag näringsdropp och på dagarna sköljde jag munnen med smärtlindring innan varje måltid. Det var otroligt jobbigt. Jag fick även muskelvärk som ofta kom på kvällarna. Tänk dig kramp i en muskel, fast i HELA kroppen samtidigt och utan att det försvinner. Det är nog en hyfsad liknelse. Så höll det på i några dagar innan det blev bättre. Från en dag till en annan vaknade jag upp utan blåsor i munnen, utan magont och utan kramp i kroppen. Det var helt sjukt och kändes nästan som en dröm. Men efter allt detta kom det jag kanske hade fruktat mest… Mitt hår började trilla av. Det kändes otroligt konstigt att kunna dra av tuss efter tuss utan något motstånd. Men i efterhand kan jag säga att det inte var så jobbigt som jag trott. Jag har knappt använt mina peruker och har känt mig bekväm både som flint och med mitt korta hår idag. Sedan, från en dag till en annan, var jag hemma – 7 dagar innan min 21-årsdag! Idag kämpar jag fortfarande med att komma tillbaka till vardagen. Jag har kommit en bit, men mycket återstår. Orken jag hade förr finns inte längre, och det är nog det jobbigaste. Att inte känna igen sig själv eller sin kropp. Förhoppningsvis börjar jag snart med lätt rehabilitering, vilket jag ser fram emot. Tack så jättemycket för att ni har läst allt jag skrivit. Kom ihåg att du är starkare än du tror!! Om jag klarar att gå igenom något sånt här, så klarar du det med! Tack vare alla donatorer som frivilligt anmält sig till Tobiasregistret har jag idag en chans att fortsätta mitt liv. Utan Tobiasregistret hade jag inte överlevt, eftersom det var enda sättet för mig att bli frisk. Kram, Felicia Reggentin

Del 3 Felicias berättelse En stamcellstransplantation är en enormt påfrestande behandling för kroppen. Läkarna förklarade att en av riskerna med behandlingen är att jag kanske aldrig kan bli gravid. Så jag fick frågan ”vill du ta ut dina ägg?”. Jag minns att jag blev ställd och tänkte ”vill jag ens ha barn?”. Jag hade aldrig tänkt i dem banorna förut. Att gå från att aldrig ha behövt tänka på om jag vill ha barn eller inte till att ”gör du inte detta nu så kommer du med störst sannolikhet aldrig att kunna bli gravid” var väldigt jobbigt. Till slut bestämde jag för att ta ut mina ägg. Men tyvärr kunde inte Malmö erbjuda nedsövning utan bara smärtstillande, och som en person med extrem rädsla för nålar och smärta så gick detta inte alls. Tyvärr var jag tvungen att tacka nej, även fast det verkligen var en sak jag ville göra. Allt jag hade gått igenom de senaste månaderna hade dränerat mig så mycket att jag inte orkade en sak till. I allt detta så försökte jag att göra så mycket som möjligt, eftersom att jag visste att jag snart skulle ligga inne i ett litet rum i flera veckor på sjukhuset. Samt inte få/kunna göra något på flera månader efter min SCT då man blir väldigt infektionskänslig efter en. Jag gick på en konsert, jag hann fira jul hemma, jag åkte utomlands 1v, men sen var det dags för inläggning i Lund i april för min SCT. Det började med en tuff behandling av cellgifter. Jag var väldigt rädd. Jag har tyvärr hört många hemska berättelser om hur cellgifter kan påverka en kropp och det gjorde inte allt lättare. Men nu i efterhand skulle jag ändå säga att det gick smidigare än jag hade trott. Sjuksköterskorna och läkarna i Lund är helt underbara! De har sån otrolig koll och hjälpte mig med allt. De var väldigt snabba med att ge mer smärtlindring osv vilket var så skönt. Transplantationen gick också bra men var väldigt läskig. Jag fick feber, blev illamående och så hoppade även mitt hjärta väldigt konstigt, jag trodde nästan att det skulle stanna… så vi var tvungna till att ta ett EKG men det visade normalt. När jag fick mina nya stamceller så satt det en sjuksköterska med mig hela tiden då processen kräver extremt hög säkerhet.

Del 2. Felicias berättelse Jag blev i chock. Jag har någonstans alltid vetat att jag kommer att behöva gå igenom en stamcellstransplantation, då det är de enda som kan bota min Fanconis anemi. Men det har alltid varit så långt borta. Pluss vad är MDS? Det är ett ord jag aldrig någonsin har hört. Har jag cancer? Jag hade så mycket frågor och funderingar. Efter detta beskedet förändrades mitt liv från en dag till en annan. Jag tvingades sluta jobba då jag inte hade någon ork i kroppen pga mina låga värden. Jag var flera gånger i veckan på sjukhuset för påfyllning av blod och trombocyter. Jag kommer ihåg den här perioden som väldigt ångestfylld och fråge-fylld. Kommer jag att få fira jul hemma? Eller kommer jag att behöva fira jul på sjukhuset? Hur känns cellgifter? Kommer jag att överleva? Jag var faktiskt inne mycket på ung cancer för att kolla andras historier, för det gjorde mig lugnare. Klarar andra detta så klarar jag väl också det? Sen började alla undersökningar inför transplantationen. Jag var tvungen att gå igenom en gastro- och koloskopi, EKG, en noggrann tandläkarbedömning, en öra-näsa-hals bedömning (där man bl.a. går ner med en slang genom näsan för att kolla på stämbanden), en SVP inläggning (vilket är en liten dosa som man opererar in under huden) där man senare kan få cellgifter genom, samt ta prover ifrån. Tyvärr gick inte min SVP inläggning helt felfritt då jag hade extrem smärta flera dagar efter. Man har i efterhand misstänkt att den kanske låg på en nerv. Men idag är det min bästa vän då jag har otroligt dåliga blodkärl i armarna. När jag skulle ta prover (vilket jag gjorde i princip varje vecka) så blev jag ofta stucken 5-8 gånger bara för att ta några rör. Jag minns att jag brukade vara heeelt blå om mina armar. Det var vekrigen hemskt, jag minns att jag bara låg och grät samtidigt som de letade efter blodkärl med nålen. Usch.

Idag är det Tobiasdagen 💛 Fler behöver känna till stamcellsdonation och vilja bli donatorer. För den som får cancer kan en transplantation vara det som gör att det finns en framtid. Du kan gå med i Tobiasregistret om du är frisk och 16-35 år. Nu får ni följa Felicia och hennes berättelse om att göra en stamcellstransplantation. Del 1 Mitt namn är Felicia Reggentin och jag är 21 år. Jag är en sprallig person som älskar att ha 100 bollar i luften samtidigt. Under hela mitt liv så har jag åkt fram och tillbaka från sjukhuset då jag har en genetisk sjukdom som heter Fanconis anemi. Denna sjukdomen drabbar 1 på miljonen. Den är alltså väldigt ovanlig. Varför man håller sån koll på just mig är pga att sjukdomen skulle kunna utvecklas till benmärgssvikt, myelodysplastiskt syndrom (MDS), AML eller solid cancer. Och detta är precis det som har hänt mig, min sjukdom har utvecklats till MDS. Sommaren 2025 hade jag precis tagit studenten och såg nu fram emot att resa och njuta av livet. Jag bilade ner till Grekland och Makedonien med min familj och släkt, men något kändes inte rätt. Jag kände mig mycket tröttare om dagarna, jag fick lättare blåmärken och jag var andfådd vid minsta aktivitet. Men som jag är så ignorerade jag detta totalt och bortförklarade det som ”dålig kondition, dålig sömn eller bara trött”. Men min magkänsla sa något helt annat. Den sa att så fort du kommer tillbaka till Sverige så ska du nog åka och kolla upp dina värden. Så det var exakt det jag gjorde. Efter besöket på sjukhuset så väntade jag på beskedet och det var som jag hade anat. Mina trombocyter låg på 60, och de ska egentligen ligga runt 165-387. Efter detta gick allt otroligt fort. Jag fick ta ytterligare prover redan samma vecka, och det tog inte lång tid innan man konstaterade att något var fel och att jag skulle ta ett benmärgsprov bara veckan efter. Jag var inte taggad… jag är livrädd för ALLT som innehåller nålar, sprutor osv. Så detta gav mig en sån stress, men vad hade jag för val? Så benmärgsprovet togs. Då kom resultatet, ”du har Fanconis anemi MDS som är en blodcancer och du kommer att behöva gå igenom en allogen stamcellstransplantation”.

Del 5 Mimmis berättelse Tyvärr var detta bara början på min resa. Cancern har nu utvecklats till stadie IV, i medicinska termer betyder det obotlig. Det började med ett epilepsianfall i november 2025, men det dröjde till mars 2026 tills jag fick veta att det var hjärntumörer som orsakat anfallet. Det var en spridning av bröstcancern och jag fick veta att jag skulle behandlas resten av livet och statistiken visade att jag hade 1-2 år kvar att leva. Detta kanske kommer låta konstigt men jag är så innerligt glad och tacksam för mitt liv, jag har en fantastisk snart tvååring och en fästman som gör allt han kan för att göra mitt liv bättre. Så nu vill jag inspirera andra att leva i nuet och vara tacksam för det vi har.🩷 Tack för att jag fått dela min historia. Jag svarar gärna på frågor, och delar mer av mitt liv på min egna Instagram, mimmiastrid #Rosamånaden

Del 4 Mimmis berättelse Jag hade en bild av hur första tiden med en bebis skulle se ut. Hur mysigt det skulle vara, att jag skulle amma och bära runt på min dotter i en bärsele. Det blev inte riktigt så… Dels så opererades jag när min dotter var kring tre månader, en tid jag gärna hade varit hemma med henne istället. Min återhämtning gick bra, men jag kunde inte lyfta min dotter på flera veckor. Jag kunde inte heller mata henne på natten för jag var extremt trött - något som behandlingen orsakade. Som tur var kunde jag sova dagtid när hon sov. När min dotter var omkring fem månader så började saker komma ikapp och min mentala hälsa blev allt värre. Jag tror det var en kombination av allt som jag gått igenom de senaste nio månaderna. Att få cancerbesked som ung, en traumatisk förlossning och att inte ha orken att ta hand om min dotter på det sättet jag hoppats på. Jag blev inlagd på sjukhus i tre veckor för min ångest. På en avdelning där de tar emot mammor med förlossningsdepression, så min dotter var med mig under dessa veckor. Där fick jag prata med en psykolog för att bearbeta alla händelser och när jag blev utskriven hade jag ett sånt starkt band till min dotter och jag fick äntligen känna den där efterlängtade villkorslösa kärleken. Den kärleken bara växer och växer 🩷 #Rosamånaden

Del 3 Mimmis berättelse En vecka efter att jag fött min dotter fick jag göra min första PET röntgen, för som sagt så är inte röntgen säkert att utföra när man är gravid. Röntgen visade att jag svarat otroligt bra på behandlingen och ingen cancer var längre synlig, och detta firades såklart. Jag såg ett ljus i tunneln och jag såg framför mig hur kapitlet om cancer snart skulle vara över. Så efter att jag slutade 16 omgångar av cellgifter så var det dags för operation. Även om det bara var cancer i ett bröst så valde jag att göra en dubbel mastektomi. Det finns ingen forskning som stödjer att det på något vis skulle vara bättre, men det kändes rätt för mig där och då. Cancer fanns också i lymfkörtlarna i armhålan och därför gjorde kirurgen en axillutrymning. Vävnaden som opererades bort analyserades och tyvärr upptäckte de aktiv cancer både i bröstet och lymfkörtlarna, trots alla cellgifter. För att röntgen ska kunna se cancern så behöver den vara en viss storlek, detta betyder att det kunde finnas cancer på andra ställen i kroppen som helt enkelt var för små för att synas på röntgen. Därför behövde jag få mer cellgifter för att vara helt säker på att all cancer skulle försvinna. Nästa steg i behandlingen var strålning, jag genomgick 25 omgångar av strålning på bröstet, armhålan och lymfkörtlarna kring nyckelbenet. Jag blev väldigt illamående av strålningen, men det försvann några dagar efter sista strålningen. Mina främsta biverkningar har varit trötthet, illamående och en oregelbunden mage. Jag vet att jag kommit lindrigt undan, andra kan uppleva mycket värre biverkningar. istället har min utmaning varit att hålla mig lugn och trygg i väntan på nästa steg. Man väntar på röntgenbilder, väntar på att börja cellgifter, strålning eller operationer. För grejen är att när man gör något aktivt, som att få cellgifter, så känner jag att jag gör allt jag kan för att få bort de elakartade cellerna. Medan i väntan på nästa steg så känner jag mig hjälplös. #Rosamånaden

Kontakter