Senaste nyheterna

Utvalda nyheter

Utvalda nyheter

  • Peter Asplund blir invald i Ung Cancers styrelse

    Peter Asplund blir invald i Ung Cancers styrelse

    Peter Asplund har valts in som ny ledamot i Ung Cancers styrelse vid årsmötet. Caroline Ensér fortsätter som ordförande. Asplund, med erfarenhet inom hälso- och sjukvård, hoppas stärka organisationens röster för unga cancerdrabbade.

  • Ung Cancer lanserar handbok för unga vuxna cancerdrabbade

    Ung Cancer lanserar handboken "Till dig som just fått veta", som riktar sig till unga vuxna med cancer. Den erbjuder stöd, praktisk information och personliga berättelser, och ska distribueras på sjukhus från hösten 2025 för att hjälpa unga vuxna, cancerdrabbade.

  • Elsa släpper medlemsarmbandet “Nära” tillsammans med Ung Cancer – en symbol för vikten av våra nära och kära

    Bara några månader efter Elsas mammas sjukdomsbesked befann sig Elsa själv på samma sjukhus, på en annan avdelning. Mitt i studier, framtidsplaner och ett aktivt liv fyllt av sport, vänner och familj, skakades familjens värld av plötsliga cancerbesked. Elsas Fuck Cancer-armband är en påminnelse om att vi inte ska behöva gå igenom svåra tider för att förstå värdet av dem vi älskar.

    Elsa Stocksén släpper höstens medlemsarmband "Nära" tillsammans med Ung Cancer

  • Ung Cancer deltar i Almedalen 2025

    Ung Cancer deltar i Almedalen 2025 för att diskutera unga vuxna cancerdrabbade och närståendes rätt till jämlik, individanpassad och hållbar cancervård och stöd - före, under och efter sjukdom. Fokus ligger på hur den uppdaterade cancerstrategin kan förverkligas för unga vuxna. Programpunkter inkluderar seminarier och panelsamtal om medbestämmande och vårdkvalitet.

  • Nya ledamöter till Ung Cancers styrelse

    Med stort engagemang och en imponerande uppslutning av medlemmar höll Ung Cancer sitt årsmöte under tisdagen. Under mötet valdes en ny styrelse, där Ung Cancers medlem Amir Abass, själv drabbad av cancer och projektledare för hälsojämlikhet på AstraZeneca, samt juristen och föreläsaren Ida Kjos, tog plats som nya ledamöter. Caroline Ensér fortsätter sitt uppdrag som styrelseordförande.

  • En kväll för livet – Ida Kjos arrangerar event till förmån för Ung Cancer

    Den 6 april arrangerar Ida Kjos eventet En kväll för livet, i S:ta Clara kyrka, i Stockholm. Med gripande livsberättelser, musik och sång är kvällen ett tillfälle att hylla livet, stötta de som drabbats av cancer, de som står bredvid och minnas de som vi saknar. Alla intäkter från eventet går oavkortat till Ung Cancer.

Sociala medier

Del 4 Ellens berättelse Jag får ett samtal en vanlig morgon, mamma har gått bort vid soluppgången. Vid detta laget blir jag inte ens ledsen, hon var redan borta. Vi åker in till sjukhuset och där har de lagt mammas kropp i ett annat rum, kammat hennes hår, sminkat henne, och tänt ljus. Det var ingen som förberedde mig på detta - och aldrig har jag hört någon prata om att detta sker. Jag blev förskräckt av synen. Det är meningen att man ska få en fin bild av personen som gått bort på detta sättet, men det hjälpte mig inte alls. Jag förstår tanken bakom det, men är väldigt ledsen över att jag inte visste detta tidigare. Då hade jag aldrig gått in i det där rummet. Jag är mammas enda barn och eftersom mamma är skild tog jag ansvaret för att ordna allting efter mammas död. Hennes lägenhet skulle rensas, begravningen skulle planeras, försäkringsbolag skulle ringas, anhöriga skulle informeras och så vidare. Jag började inte sörja ordentligt förrän ett år efter, mitt på ett arbetspass på en förskola. Jag började få panikångestattacker med en timmes mellanrum. Jag sjukskrev mig. Det finns nog ingenting att säga när det gäller att förlora den viktigaste personen i ens liv. Man blir aldrig densamma riktigt. Världen är lite gråare utan mamma. Men jag läste någonstans att bästa sättet att hedra sin mamma, är att ta hand om hennes barn. Så det ska jag göra ❤ /Ellen

ungcancer

Del 3 Ellens berättelse Cancern spred sig till mammas lungor och hon behövde hjälp att andas, så de satte henne i en respirator. Det jag fortfarande inte minns, är när hon tappade förmågan att prata. Hon bara slutade vara kontaktbar. Jag ville säga hejdå, men det blev liksom aldrig något tillfälle för det. Allt detta skedde under loppet av 8 månader. Allt gick så fort och jag vet inte om jag ens hann reagera på det faktum att jag skulle förlora henne. Jag upplevde att alla bara gav upp. Mamma hade inte dött än och alla sa åt mig att jag skulle börja rensa hemma hos mamma, planera begravningen och ta långledigt från jobbet. Men hon var ju inte död än? Ingen har sagt att hon ska dö? Jag vet fortfarande inte om det var dålig kommunikation till mig, eller om jag var i total förnekelse. Mamma blev så svag till slut att hon såg ut som en 100-åring. Hon låg i sin sjukhussäng med en slang i halsen och det lät som att hon fick kämpa för varje andetag. Jag fick ganska mycket kritik av människor här, men jag träffade henne knappt under denna perioden. Inte för att jag inte ville, men för att hon skrämde mig. Det såg ut som något taget ur en skräckfilm. Det var inte min mamma som låg där längre, det var bara hennes skal. I mitt huvud var hon redan borta och ute i vinden.

ungcancer

Del 2 Ellens berättelse Mamma blir inbokad för operation på Linköping universitetssjukhus. Jag och mammas två bästa vänninor var där under tiden hon skulle opereras. När de öppnar upp mamma ser de att mamma även har över 100 små tumörer utspridda över sin bukhinna. Dem tar bort de största tumörerna, men inser ganska fort att tumörerna på bukhinnan måste ”skrapas” bort - och inte kan opereras bort eftersom bukhinnan är så pass känslig. De gör ett försök, men lyckas inte. De får sy ihop mamma igen. Tyvärr gör läkaren som opererar mamma ett misstag. Exakt vad minns jag inte, men det resulterade i en ganska allvarlig infektion i mammas mage. Efter bara ett par cellgiftsbehandlingar, får man pausa behandlingen för att försöka råda bukt på infektionen i magen. Problemet var alltså att mamma var för svag för att ta emot cellgifterna, eftersom infektionen blev för stor. Läkaren berättade att hon skulle dö utav cellgifterna om hon fortsatte behandlingen. Mamma och vården gjorde sitt bästa för att råda bukt på infektionen, men det lyckades inte. Efter cellgifter och infektionen var mamma bara skinn och ben. Blåmärken över hela kroppen och sår på armarna efter alla stick. Jag kände inte igen henne längre. Vi hade nått tiden där det inte gick att rädda henne. Infektionen blev inte bättre och cancern spred sig uppåt. Mamma berättade att det inte fanns något mer de kunde göra. Vi stämde läkaren för hans misstag till IVO, men det var nog mest av ilska. Vem som helst kan begå misstag. Jag tror inte att läkaren var slarvig, bara mänsklig, även om många andra av mammas anhöriga skyller hennes död på hans misstag.

ungcancer

Del 1 Ellens berättelse Hej Ung Cancers följare! Jag heter Ellen och förlorade min mamma 2018, när jag var 20 år. Jag är nu 28 och tänkte dela med mig av min historia Jag och mamma bodde själva i en 3:a eftersom min mamma och pappa är skilda sedan länge och mamma separerade från min styvpappa i mina tidiga tonår. På grund av detta var det bara jag och mamma i vardagen, på högtider och så vidare. Vi var med andra ord väldigt nära inpå varandra mer eller mindre hela tiden. Jag hade precis tagit studenten och jag flyttade ut strax därefter. Jag fick mitt första riktiga jobb på den lilla lokala ica-butiken och jag var väldigt exalterad över mitt nya kapitel som tagit fart. I november samma år slutar jag jobbet och ser att min dåvarande sambo står utanför och väntar på mig i sin bil. Jag promenerade alltid till jobbet annars, så jag blev glatt överraskad. Väl i bilen förstår jag att något är väldigt fel. Han är allvarlig och håller mig i handen medan vi kör iväg. Jag blir ledsen redan där, även fast jag inte har en aning om vad som ligger bakom hans beteende. Han kör inte hem oss, utan tar oss hem till mamma. Hon sitter vid köksbordet och väntar på oss. Här får jag panikkänslor och börjar bara störtlipa. Mamma har nämligen i flera år haft problem med sin mage. Hon har haft magkatarr flera gånger, men bara några veckor efter jag flyttade hemifrån var smärtan så illa att vi fick ringa ambulansen. På grund av smärtan som uppstått ville läkaren kolla vidare på mammas mage och bokade in henne för undersökning någon vecka senare. Hon gick dit själv. Läkaren kände och klämde på mammas mage och ställde frågor - men ville skicka hem henne med smärtstillande. Nu känner inte ni min mamma, men min mamma är inte en person man kunde köra med. Hon accepterade inte vad läkaren sa och anklagade honom för att vara lat och obrydd (antagligen med betydligt fulare vokabulär än så). Hon vägrade acceptera ännu en magkatarr-diagnos. Han gjorde ett ultraljud till slut. Under ultraljudet hittade man 2 cancertumörer på mammas ena äggstock.

ungcancer

✨ Digital föreläsning om håravfall och peruker ✨ Att tappa håret kan väcka många känslor och frågor. Tillsammans med Ung Cancers medlem Wilma pratar vi om både det känslomässiga och praktiska kring håravfall och peruker. 💛 Du får bland annat tips om: olika typer av peruker hur du väljer, fäster och tar hand om en peruk kostnader och bidrag vad du ska tänka på när du väljer leverantör Föreläsningen avslutas med en frågestund. 📅 9 september ⏰ 18.00–19.30 💻 Digitalt För att delta behöver du vara medlem i Ung Cancer. 📩 Anmäl dig via medlem@ungcancer.se Varmt välkommen! 💛

ungcancer

Del 7 Majas berättelse Nu, när jag skriver detta, har det snart gått ett år sedan min sista behandling. Jag bor fortfarande i Norge och fysiskt mår jag bra. Men mentalt har vissa saker hunnit ikapp mig. Det som ibland kallas “cancerbaksmälla” har blivit verkligt för mig. Tankar och känslor som inte hann bearbetas under sjukdomen kommer nu i efterhand. Jag trodde länge att jag skulle klara mig från det, men nu – ett år senare – kan rädslan och oron över återfall eller andra sjukdomar dyka upp vissa dagar. Jag pratar regelbundet med kurator och har ett starkt stöd från mina nära och kära, vilket betyder mycket. Till sist vill jag säga: till alla som själva är drabbade, har varit drabbade eller står nära någon som drabbats – ni är otroligt starka. Och det är helt normalt att känslor kommer efteråt, ibland långt senare. Det är okej att vara rädd. Det är okej att må dåligt. Och det finns hjälp att få. Ni är grymma. På riktigt. <3 — Maja Fogelhamre

ungcancer

Del 6 Majas berättelse Behandlingarna fortsatte, och jag fick totalt fyra omgångar cellgifter. Varje omgång bestod av några timmars behandling per dag under fyra dagar – totalt 16 behandlingsdagar. För varje omgång bröts kroppen ned mer och mer. Den 19 juni – dagen innan midsommar – gjorde jag min sista behandling. Det var en otrolig dag, fylld av så många känslor. En enorm lättnad, men också ett vemod. Jag skulle inte längre träffa de fantastiska sjuksköterskorna på Sahlgrenska, inte längre bli omhändertagen, inte längre ha någon som höll koll på mina blodvärden. På något sätt blev det tomt. Från att ha varit på sjukhuset nästan varje dag, till... att bara vara hemma. Frisk? Första tiden efter behandlingen var ändå bra. Jag var glad och tacksam över att det var över, men kroppen var extremt trött. Värmen under sommaren gjorde det inte lättare. Jag sov middag flera gånger om dagen och ville helst bara ligga i sängen med AC:n på. Att gå ut i värmen var en utmaning. Samtidigt försökte jag göra saker ändå, kanske mest för att känna mig mer normal än jag egentligen var. I augusti flyttade jag tillbaka till Norge och Oslo igen för att börja jobba och spela innebandy. Jag började trappa upp jobbet successivt, och redan efter jul var jag tillbaka på 100%. Två månader efter min sista cellgiftsbehandling spelade jag en innebandycup i Göteborg med mitt norska lag. Det var mycket nervositet. Hur skulle kroppen reagera på att spela flera matcher i sommarvärme? Och hur skulle det kännas att vara tillbaka i de innebandyhallarna där jag spelat hela mitt liv – utan hår? Jag undrade också hur andra skulle reagera. Skulle de våga prata med mig, eller skulle de undvika mig för att de inte visste vad de skulle säga? Men allt gick bra. Jag spelade varje match, och kroppen orkade mer än jag vågat tro. Och det som kanske betydde mest var mötet med alla gamla innebandybekanta. Så många kom fram, hälsade, peppade och visade stöd. Det betydde mer än jag kan beskriva.

ungcancer

Del 5 Majas berättelse Håravfallet. När man hör ordet cancer är det nog en av de första sakerna många tänker på — att tappa håret. Det gjorde jag också. Så fort jag fick veta att chanserna att överleva var stora flyttades mina tankar nästan direkt till håret. Jag har alltid haft långt blont hår, och på något sätt kändes det som en stor del av mig. Det satt så mycket självkänsla i det där håret. Det tog ungefär två veckor innan det började lossna. Och för varje dag som gick utan att något hände växte ett litet hopp inom mig: “Tänk om jag slipper?” “Tänk om det sker något mirakel och mitt hår inte faller av?” Men något mirakel kom aldrig. På min födelsedag började håret lossna när jag borstade det och drog händerna genom det. Jag minns hur obehagligt det kändes. Hår överallt. Tuss efter tuss som bara följde med. Jag väntade ändå några dagar innan jag rakade av det. Men hårbotten kliade så mycket när håret höll på att lossna att jag till slut inte stod ut längre. Och det konstigaste av allt var att när beslutet väl var taget... så kändes det faktiskt skönt. Jag orkade inte hålla fast vid håret längre. Jag samlade halva släkten i Göteborg och min bästa kompis Meja när vi rakade av det. Jag ville att alla skulle få se det samtidigt, så att det inte skulle bli en chock varje gång jag träffade någon efteråt. Och vet ni? Jag trodde verkligen att det skulle vara mycket värre att förlora håret än vad det faktiskt var. Men när man går igenom cancer inser man ganska snabbt att det finns så mycket större saker att lägga sin energi på än sitt hår.

ungcancer

Del 4 Majas berättelse Efter några timmar på akuten började jag känna mig piggare igen och allt såg bra ut. Det enda som återstod var ett blodprov som skulle analyseras innan vi förmodligen skulle få åka hem. Vi väntade i flera timmar på läkaren. När hon till slut kom in log jag och sa: “Äntligen får jag åka hem.” Men istället svarade hon: “Tyvärr… blodprovet visar att du har haft en hjärtsvikt och du kommer behöva stanna över natten.” Eftersom jag var över 18 fick ingen stanna med mig under natten. Jag minns så tydligt när jag vinkade hejdå till mamma och pappa, utan att veta vad som skulle hända eller vad det här egentligen betydde. Men sjuksköterskorna var fantastiska. Elias fick stanna kvar med mig i dagrummet och de rullade in en akutsäng så att han kunde sova där under natten. Att ha honom nära betydde allt just då. Dagen efter gjorde jag ultraljud på hjärtat och som tur var såg allt bra ut. Läkarna hade varit i kontakt med onkologen och det visade sig att cellgifterna kunde påverka hjärtat tillfälligt och göra att blodproverna såg mycket värre ut än vad det faktiskt var. Det var ofarligt. Men rädslan den dagen... den sitter kvar än idag.

ungcancer

Kontakter

Fyll i din epostadress för att följa Ung Cancer på Mynewsdesk

När du väljer att skapa ett konto och följa ett nyhetsrum kommer dina personuppgifter behandlas av Mynewsdesk och av ägaren av nyhetsrummet för att du ska kunna motta nyheter och uppdateringar enligt dina bevakningsinställningar.

För att läsa mer om detta, var vänlig läs Mynewsdesks Integritetspolicy som berör vår behandling av dina personuppgifter, och Mynewsdesks Integritetspolicy för Contacts som berör behandlingen av dina personuppgifter från ägaren av nyhetsrummet du följer.

Vänligen notera att Mynewsdesks Användarvillkor gäller alla våra tjänster.

Du kan dra tillbaka ditt samtycke när som helst genom att avregistrera dig eller genom att ta bort ditt konto.
Kolla din inkorg

Mejl skickat till __email__. Klicka på länken i mejlet för att följa Ung Cancer.

Okej