Senaste nyheterna

• 

  24 November 2025 08:00

  Ung Cancer lanserar handbok för unga vuxna cancerdrabbade

  Ung Cancer lanserar handboken "Till dig som just fått veta", som riktar sig till unga vuxna med cancer. Den erbjuder stöd, praktisk information och personliga berättelser, och ska distribueras på sjukhus från hösten 2025 för att hjälpa unga vuxna, cancerdrabbade.

• Medlemsträffar för unga vuxna cancerdrabbade och närstående i Karlstad - Behovet att få möta andra i en liknande situation

  25 September 2025 08:00

  Ung Cancer arrangerar medlemsträffar för unga vuxna cancerdrabbade och närstående i Karlstad. Träffarna syftar till att minska ensamhet och skapa gemenskap. Närstående och drabbade kan dela erfarenheter och stödja varandra i en trygg och kravlös miljö.

  

• Elsa släpper medlemsarmbandet “Nära” tillsammans med Ung Cancer – en symbol för vikten av våra nära och kära

  25 September 2025 00:00

  Bara några månader efter Elsas mammas sjukdomsbesked befann sig Elsa själv på samma sjukhus, på en annan avdelning. Mitt i studier, framtidsplaner och ett aktivt liv fyllt av sport, vänner och familj, skakades familjens värld av plötsliga cancerbesked. Elsas Fuck Cancer-armband är en påminnelse om att vi inte ska behöva gå igenom svåra tider för att förstå värdet av dem vi älskar.

  

• Ung Cancer deltar i Almedalen 2025

  18 Juni 2025 13:44

  Ung Cancer deltar i Almedalen 2025 för att diskutera unga vuxna cancerdrabbade och närståendes rätt till jämlik, individanpassad och hållbar cancervård och stöd - före, under och efter sjukdom. Fokus ligger på hur den uppdaterade cancerstrategin kan förverkligas för unga vuxna. Programpunkter inkluderar seminarier och panelsamtal om medbestämmande och vårdkvalitet.

  

• Nya ledamöter till Ung Cancers styrelse

  21 Maj 2025 14:22

  Med stort engagemang och en imponerande uppslutning av medlemmar höll Ung Cancer sitt årsmöte under tisdagen. Under mötet valdes en ny styrelse, där Ung Cancers medlem Amir Abass, själv drabbad av cancer och projektledare för hälsojämlikhet på AstraZeneca, samt juristen och föreläsaren Ida Kjos, tog plats som nya ledamöter. Caroline Ensér fortsätter sitt uppdrag som styrelseordförande.

  

• En kväll för livet – Ida Kjos arrangerar event till förmån för Ung Cancer

  3 April 2025 08:00

  Den 6 april arrangerar Ida Kjos eventet En kväll för livet, i S:ta Clara kyrka, i Stockholm. Med gripande livsberättelser, musik och sång är kvällen ett tillfälle att hylla livet, stötta de som drabbats av cancer, de som står bredvid och minnas de som vi saknar. Alla intäkter från eventet går oavkortat till Ung Cancer.

  

• Ung Cancer Årets raket: Prisas för sitt arbete med unga vuxna inom cancervården

  19 Mars 2025 07:36

  Under måndagen 17 mars fick Ung Cancer ta emot utmärkelsen Årets Raket av FOKUS Patients under Futures Days - utifrån arbetet med att sprida kunskap om unga vuxna cancerdrabbade och närstående, utifrån rapporten De unga bakom cancern. Arbetet har genererat såväl medial uppmärksamhet som utökat organisationens medlemsantal och framförallt synliggjort unga vuxna inom cancervården.

  

Sociala medier

Del 1/4 Stinas berättelse Hej, mitt namn är Stina Börjesson. Jag växte upp i en liten stad tillsammans med mamma, pappa, min storasyster – och alla djur som varit en del av vår familj genom åren. Som barn var jag väldigt aktiv, glad och med en stor passion för gymnastik. ❤ 2018, när jag var 13 år, upptäckte jag en knöl och fick smärtor i mitt vänstra knä. Läkarna sa att det var normalt och att det kommer gå över, men smärtan försvann inte. Efter sommaren kunde jag knappt belasta benet, då förstod mina föräldrar att något var fel. Efter många om och men fick jag till slut en röntgen, som inte gick att misstolka. Några dagar senare skickades vi till BUS i Lund, och där gick allt fort: tester, biopsi, port-a-cath insättning och påbörjande av cellgifter. Diagnosen var osteosarkom, en aggressiv form av skelettcancer. Läkaren sa att min behandling var en av de tuffaste man kunde få, vilket det verkligen var. Illamående, blåsor, magsår och personlighetsförändringar var bara några av alla biverkningar. 😣 Efter några omgångar cellgifter var det dags för operation. Mitt vänsterben ersattes till största del med titan. Smärtan efteråt var obeskrivlig, men känslan av att tumören äntligen var borta kändes som en enorm lättnad. Under hela behandlingen tillbringade jag 95% av 10 månader på sjukhus. Jag kunde inte få i mig näring och behövde konstant smärtlindring. Min livslust försvann helt. Men även när jag själv tappade kraften att kämpa, gjorde inte min familj det. De fanns alltid vid min sida och de betyder verkligen allt för mig 🫶🏻 Och Alice, vår hund som var min största motivation. Hon finns inte med oss idag, men hon betydde allt.❤ Efter 10 månader var behandlingen äntligen över. Jag var färdigbehandlad och kunde äntligen börja leva ett normalt liv igen, trodde jag… 🎗

ungcancer

Att få ett cancerbesked som ung kan kännas som att marken försvinner under fötterna. Planer och drömmar sätts på paus, kroppen förändras och känslorna kan vara överväldigande. Ung Cancer arbetar för att ingen ung vuxen ska behöva möta cancer ensam. Vi erbjuder vägledning och psykosocialt stöd, någon att prata med, hjälp att sortera tankar och stöd i att hitta rätt vidare. 💛

ungcancer

Ung Cancer arbetar för att ingen ung vuxen ska möta cancer ensam. 💛 Tack till alla er som på olika sätt stöttar vårt arbete. Under 2025 kunde vi ge stöd till 2 721 unga vuxna och närstående.

ungcancer

Del 7/7 Josephines berättelse Prästen som vigde oss tre år tidigare höll Alexanders begravning. En otroligt fin, känslomässig och hedrande begravning. Idag har det snart gått 10 månader sedan Alexander tog sitt sista andetag och jag saknar honom så fruktansvärt mycket. Jag tror kroppen ibland lurar sig själv genom att tro att han enbart är iväg på en resa och snart kommer hem för börjar jag tänka på att jag aldrig mer kommer få ligga i hans famn, att han kommer missa våra barn växa upp eller att jag aldrig mer kommer få sjunga i bilen med honom, då går jag totalt sönder. Tack Alexander! Tack för att du älskade oss så fullt ut, för varje skratt, varje kram och varje ögonblick vi fick tillsammans. För att du var världens bästa pappa, och för att du visade mig hur stark kärlek kan vara även i de svåraste stunderna. Tack Alexander, för allt. Vi saknar dig och älskar dig så förbaskat mycket.

ungcancer

Del 6/7 - Josephines berättelse 28 mars åkte jag, barnen och deras mormor in till sjukhuset. Vi hade med prinsesstårta, då det var Alexanders födelsedag. Han hade gjort en ny MR som vi väntade svar på. Vi frågade varför ingen kom och berättade vad som skulle ske. “Dem vill inte störa eftersom det är Alexanders födelsedag” och med de orden förstod vi att det inte kommer vara bra besked. Barnen åkte tillsammans med sin mormor hem. Onkologen, Neurologen och kontaktsjuksköterskan kom in. Jag kommer knappt ihåg vad de sa men Alexander kommer inte att överleva sin hjärntumör. Jag kommer aldrig kunna beskriva smärtan som skar igenom kroppen. När Alexander kollar på bilderna som barnen ritat i födelsedagspresent till honom utbrister han “MINA BARN”. Han hamnar på palliativa avdelningen. Där är han aldrig ensam – antingen sover jag eller hans mamma hos honom. Den andra natten sover även barnen där, och vår äldsta stannar hela den sista tiden med Alexander. Även här kämpar han för andra. Maten som serveras är under all kritik. Vi ordnar egen mat till honom, men han är mest orolig för alla andra som inte får bra mat. Barnen gör varsitt armband till honom. Han bär dem till sitt sista andetag den 21 april. Idag ligger de vid hans grav, precis som han ville. Alexander blev bara sämre och sämre och fick svårare att äta och dricka det sista dygnet. Vår äldsta, jag och Alexanders mamma var med den natten vi fick ringa anhöriga för att komma och vaka Alexanders sista timmar. Jag kan inte beskriva den intensiva, smärtsamma känslan av chock och overklighetskänslor som gick genom kroppen samtidigt som Alexander tog sina sista andetag. Kroppen skrek men inget ljud kom ur. Efter det följde bara ett tomt eko. Hur fortsätter man livet? Kommer jag kunna känna glädje igen? Hur kommer barnen ha det? Jag vet inte hur man fortsätter livet efter att ha förlorat sin livs kärlek, och sorgen kommer nog aldrig att bli mindre. Men jag vet att Alexander finns kvar i våra barn, i våra minnen och i den kärlek som aldrig dog den 21 april. För deras skull och Alexanders, tar jag ett steg i taget. Sorgen följer med, men kärleken gör det med och så länge den finns, finns Alexander med oss varje dag.

ungcancer

Del 5 - Josephines berättelse Kortisonet och PCV-behandlingen började fungera och Alexander började få tillbaka lite av sin självständighet. ASIH kom inte lika ofta då jag kunde sköta medicinering och ge fragminsprutor. Jag började se ett ljus, nu vänder det, tänkte jag. Alexander gjorde en magnetröntgen och vi fick träffa hans onkolog som verkade så glad över resultaten vi kunde se. Vi fick en framtidstro. HLR sattes in igen. Den tredje februari ville Alexander gärna ta med barnen till Leos lekland, så tillsammans med barnens farmor åkte vi dit. Tänk om vi då hade vetat att mycket av det vi gjorde nu var sista gången tillsammans. Några dagar senare fick han extremt ont i ena foten. Hela hans kropp var svullen på grund av all kortison. Hans andning var påverkad och han lades in, nu med proppar i lungan. Alla framsteg som vi hade varit så lyckliga över slocknade men inte hoppet. Även om Alexander försökte vara stark såg jag besvikelsen och oron i hans ögon. Nu var han ännu längre ifrån sin självständighet, igen. Jag kommer aldrig i ord kunna beskriva smärtan man känner över att se den man älskar vara i sådan beroendeställning, smärta och sorg. Jag försökte vara stark för hans skull, det var ju inte jag som var sjuk. Jag nämnde i början hur fin Alexander var som person och trots att det var Alexander som var sjuk, såg han hur jag med kämpade. "Josephine, du åker till din mamma så får mamma komma och vara med mig och barnen” sa han. Vi visste det inte då men detta var ungefär 40 dagar innan han skulle ta sitt sista andetag. När jag kom hem igen blev Alexander sämre och var nu i behov av ännu fler hjälpmedel, bland annat vårdsäng, rullstol, toalettstol. Alexanders mamma flyttar nu in hos oss. Jag kontaktade onkologen igen men detta ansågs vara normala biverkningar av kortisonet. Den 26 mars valde ASIH att skicka in Alexander för magnetröntgen. Alexander var nu så dålig att ambulans själva inte kunde få ner honom från lägenheten utan även brandkåren fick komma. Detta blev Alexanders sista dag hemma. Jag ställde mig i sovrumsfönstret och såg hur ambulansen med Alexander och hans mamma åkte iväg och jag minns hur jag la mig i vårdsängen och bara bröt ihop totalt.

ungcancer

Del 4 - Josephines berättelse I början av december började Alexander få lite dålig balans, sa fel namn till våra barn men läkarna sa att detta kunde vara biverkning på kemoterapin. I mitten av december blev han inlagd på karolinska igen men den här gången med en betydlig progress i tumören. Cellgifterna har nu slutat fungera. Jag vet inte hur jag med ord ska kunna beskriva känslan i kroppen men jag förstod nog inte allvaret för det fanns ju fortfarande behandling att ge. Alexander fick nu påbörja en PCV behandling som består av två cellgifter i tablettform och en intravenös. Han var nu även väldigt svag i kroppen och erbjöds en rullator men tackade nej, men denna skulle bli nödvändig bara några dagar senare. Han skulle även få en picc-line och skrevs in hos ASIH (avancerad sjukvård i hemmet). Han hade en svullnad i hjärnan och fick hög kortisondos som skulle trappas ner med ett schema. Att se den man älskar förlora sin självständighet var extremt tufft och jag vet att Alexander försökte skydda oss men jag kunde se hans lidande i ögonen. Han blev bara sämre och sämre men vården sa att det var normalt. Han kunde nu inte styra sin vänstra sida och 25 december åkte jag och Alexanders mamma in med Alexander och tur var det för där och då hade han en livshotande svullnad i hjärnan. Jag glömmer aldrig hur Alexander föll ihop i sin mat och hur jag tryckte så hårt på den där röda akut-knappen som man så många gånger tidigare bara sett hänga där. Alexanders mamma bröt ihop totalt och jag kommer ihåg hur jag höll honom och förklarade att han skulle stanna kvar hos oss och att läkare snart skulle komma. Alexander fick några dagar senare komma hem men nu var hans läge kritiskt och läkarna hade beslutat att man inte gör HLR eller intensivvård om han förvärras. Våra barn fick se sin pappa gå från sitt bästa jag till att tappa sin självständighet och ha främmande personer från ASIH hemma hos oss varje dag. Eventuellt skulle vi även vakna och att han inte längre fanns med oss.

ungcancer

Del 3 -Josephines berättelse I juni påbörjade Alexander kemoterapi, cellgifter. I juli det året lades han in då han hade uppemot 50 anfall på 9 timmar. Efter sex månder med kemoterapi som inte alls hade tagit skada på kroppen på samma sätt som strålningen hade tumören stannat upp. Jag vet inte om jag bara var naiv men det var såhär jag trodde livet nu skulle bli, läkarna hade inte sagt mer än ett förväntat långt liv. Jag tänkte att Alexander skulle behöva göra behandlingar lite då och då, men jag kunde aldrig anat vad som skulle komma. 2024 kom och både jag och Alexander hade börjat må bättre, och mycket tror jag berodde på acceptansen över att detta är livet men vi har varandra och två fantastiska barn. Alexander kunde nu vara så mycket mer aktiv med familjen, och glädjen han utstrålade gav oss så många fina minnen. Vi började året med att fira hans 30 års dag med en fest för familj och vänner, något han hade sett fram emot i flera år då hans 25 års fest blev inställd då det var då han fick sin diagnos. Vi hittade på massor som en familj. Vi köpte ett tält och tältade på min mammas tomt, bodde i en stuga och var på Astrid Lindgrens värld med barnen. Jag kommer aldrig glömma när Alexander i bilen vänder sig till mig "Josephine, vi hinner knappt komma hem innan vi hittar på något igen” Äntligen styrde inte cancern vårt liv utan nu kunde vi äntligen göra det vi så länge hade drömt om. Denna tid var magisk och att få se Alexander få tillbaka orken och äntligen få vara den han ville var den största vinsten. I september 2024 visade magnetröntgen en liten progress i tumören och Alexander påbörjade återigen kemoterapi. Här föll jag ordentligt efter år av att vara stark och i slutet av oktober blev jag sjukskriven och började gå hos psykolog.

ungcancer

Del 2 - Josephines berättelse Återhämtningen efter strålningen var otroligt påfrestande för Alexander. Det är så konstigt att samhället nästan förväntar sig att du ska vara tillbaka så fort du inte har en aktiv behandling. Att gå från att vara en frisk, arbetande småbarnspappa till att vara extremt hjärntrött, sjukskriven och äta nya mediciner med olika biverkningar tar hårt på psyket. Att ligga i ett mörkt rum tills jag och sonen kom hem från jobb och förskola. Att först får man en dödlig sjukdom, sen ska man straffas ekonomiskt, ens framtidsdrömmar, socialt, kognitivt, psykiska och fysiska. Jag kände ofta att personer runt om inte förstod, vi hoppade inte att komma på ett kalas i sista minuten för att vi inte ville, utan för att Alexander kunde ha epileptiska anfall, vilket hans synrubbningar var. Jag själv fick även på jobbet höra “Kan inte din man vabba?” osv. 2020 hade Alexander kommit tillbaka deltid till arbetet och vi frågade Alexanders neurolog om möjligheten till ett syskon till vår son. Det skulle inte vara några hinder och 2021 välkomnade vi en lillasyster till familjen. Hjärntröttheten, den nedsatta orken, magnetröntgen, undersökningar och de epileptiska anfallen hade blivit en del av vardagen. “Pappas medicin” sa vår son på morgonen innan vi gick till förskolan. Även om Alexander inte kunde vara pappan som satt i lekparken eller kunde vara så aktiv som han önskade så har våra barn alltid fått extremt stor kärlek av honom. Jag beundrar det. Han var alltid världens bästa pappa. I juni 2022 gifte vi oss, om vi då hade vetat att samma präst tre år senare skulle ha Alexanders begravning. 2023 kom och både jag och Alexander började nog känna oss ganska vilsna i alla känslor kring det man upplevt. Vi förstod att livet kommer vara såhär, livet känns så orättvist. Alexander ville så gärna komma tillbaka till jobbet men när han väl kom dit så kom perioder med epileptiska anfall och han fick börja om. Försäkringskassan gjorde det hela inte heller lättare “du har ingen aktiv behandling, du måste tillbaka till arbete” sa de. Alexander fick nu tätare och tätare anfall och magnetröntgen visade nu långsam progress i tumören igen.

ungcancer

Del 1 - Josephines berättelse Hej! Josephine heter jag, är 27 år och har varit änka och ensamstående mamma i 9 månader. Jag ska dela min, mina barns och vår älskade Alexanders historia. Jag och Alexander träffades när jag var 17 år och han var 21 år, 2016. Jag visste direkt att Alexander var speciell och det kanske låter klyschigt men jag tror att många som träffade Alexander fick samma intryck. Han missade aldrig en chans att visa hur mycket han älskade oss eller sin uppskattning till andra. 2017 föddes vår son. Alexander började i samma veva uppleva huvudvärk och trötthet, vilket vi till en början trodde berodde på omställningen att bli småbarnsförälder. Alexander besökte vårdcentralen som skrev ut medicin för migrän, nu började han även att få som “anfall” där det spelades upp som minnen i synfältet. Vårdcentralen fortsatte skriva ut medicin som inte funkade och sa nu Hortons huvudvärk. Alexander fortsatte gå till vårdcentralen då symptomen blev värre. Februari 2019 skulle jag precis gå på rast på jobbet och ringde Alexander som på morgonen hade varit på röntgen. Med gråten i rösten sa han "Josephine, de har hittat något” och med dem orden kändes det som hela världen rasade samman runt om mig. Alexander hade bara lämnat röntgen och varit på väg till jobbet när vårdcentralen hade ringt och sagt att han behövde komma direkt. Utan någon anhörig vid sin sida och utan förklaring får han svaret att de hittat något, men inte vad, men vi visste. Alexander fick en tid hos neurologen på Karolinska Solna 4 dagar senare. Hjärntumör. I mars fick han göra en biopsi, ett vävnadsprov där svaret skulle avgöra vår framtid. Att se Alexander med den stereotaktiska ramen inskruvad i huvudet var bara början av de traumatiska bilderna vi skulle behöva bära. Astrocytom grad två. Den går inte att operera men det var ändå det bättre av det svar vi hade kunnat få. Alexander skulle påbörja protonstrålning under sex veckor i Uppsala. Strålningen tog hårt på Alexander, han blev extremt hjärntrött och kortisonen gjorde honom hungrig konstant. Men han levde och fick uppleva vår sons tvåårsdag.

ungcancer

Gör quiz och ta chansen att vinna Ludde Håkansons matchlinne!🏀 Nu har du chansen att vinna Luddes matchlinne som han bar under den speciella matchen på Hovet den 22 november 2024, när Sverige besegrade världsmästarna Tyskland inför fullsatta läktare. Matchen var dedikerad till Luddes kusin Albin, som för några år sedan gick bort i cancer. 🧡 Så här tävlar du: Gör quizet och du är med i utlottningen! Länk till quizet finns i vår bio. 🏆 Vinst: 1 st matchlinne buret av Ludde Håkanson under matchen den 22 november 2024. Lycka till!

ungcancer

Vill du snacka med någon som verkligen fattar vad cancer innebär? Ansök till mentorskapsprogrammet vårterminen 2026 Programmet är ett peer-to-peer-stöd där du får prata med en erfaren medlem som själv har gått igenom liknande erfarenheter under sin cancerresa. Stödet sker digitalt och på dina villkor. Du matchas med en mentor utifrån din egen situation, oavsett om du är drabbad eller närstående. ✨Mentorerna är volontärer med grundutbildning och tystnadsplikt. ✨För att ansöka behöver du: Vara medlem i Ung Cancer. Vara över 18 år. Kunna delta under hela programtiden, mars till juni. Sök senast 5 mars via länken i bio

ungcancer

Kontakter

• 

  Maja Jansson

  Presskontakt Kommunikatör Kommunikation & press maja.jansson@ungcancer.se 0702717993