FELICIA TAKMAN SLÄPPER ALBUMET "TRODDE JAG FATTA MEN JAG FATTA INGET ALLS"

Vad händer när en ung kvinnlig artist sätter sig framför rodret istället för att förhålla sig till andras åsikter och viljor? Det blir ett råare, ärligare och mer lekfullt resultat. “Trodde jag fatta men jag fatta inget alls” är 28-åriga Felicia Takmans andra album, som släpps idag, där hon utmanar gränsen mellan olika genrer och synliggör vår kravfyllda samtid.

LYSSNA PÅ "TRODDE JAG FATTA MEN JAG FATTA INGET ALLS"

– Under processen med mitt förra album var jag inte bara yngre, jag var också mer upptagen av att folk skulle tycka om mig. Jag vågade nog inte ta lika mycket plats. Den här gången har jag insett att man inte kommer någonstans om man ska göra andra nöjda, säger Felicia Takman.

– I snart fem år har jag släppt musik med mer eller mindre spretiga resultat. Jag har blivit kallad “för poppig” av indie-gubbarna och “för indie” i pop-sammanhang. Istället för att vara bitter över att ingen verkar kunna placera mig har jag landat i just det - jag är en tuff brud i pop-förpackning, en indietjej i snyggt fodral.

Felicia Takman har under de senaste åren etablerat sig som en av Sveriges mest spännande popartister. Hon har sålt Guld med superhiten "Dunka Dumma Hjärta Dunka", som också inspirerat till både ljudboksnovell och kortfilm och turnerat över hela Sverige. Hon har haft flera A-listade singlar på P3, nominerats till både P3 Guld och Grammis i kategorin "Årets Nykomling" för debutalbumet "Alla gör slut", släppt tre hyllade EP’s, streamats över 30 miljoner gånger och gjort flera Sverigeturnéer.

Nu har Felicia Takman skrivit ett album “for the girlies” för att påminna sig själv och andra tjejer om att inte ta saker och ting på så stort allvar.

– Det måste få vara okej att vara lite rörig och inte ha koll på sin skit. Vi måste inte alltid sträva efter hyperperfektion. Det hoppas jag att folk tar med sig när man lyssnar.

Titeln på albumet fick Felicia Takman kriga sig till och raden återkommer även i låten “Jag ringer Ruth” som handlar om att bli äldre och inse att man inte förstår allting och att världen ibland suger. I sådana lägen kan en plats eller en person som står stadigt vara avgörande. På så sätt är det en hyllning till Ruth, Felicias bästa vän och till den kvinnliga vänskapen.

Felicia Takman har bland annat arbetat tillsammans producenterna Martin Stilling (LÈON, Charli XCX, MØ) och Billy Cervin (Nicole Sabouné, Hurula, Soundtrack Of Our Lives) och under inspelningen av det nya albumet valde Felicia att aktivt avstå från att lyssna på ny musik för att inte påverkas av trender inom musikbranschen. Istället har hon inspirerats av både svensk och brittisk 90-talsindie.

– Jag tycker musikbranschen är feg. Det finns en idé om att all svensk pop måste låta likadant, det tycker jag är så otroligt tröttsamt och tråkigt. Ramarna har blivit för smala de senaste åren och därför vill jag visa att pop också kan låta såhär.

– Vi lät låtarna få ta tid. Jag har tagit helg genom att gå hem från studion vid Mariatorget, landat i min etta i Hornstull för att vrida och vända på texter över ett glas vin. Jag har suttit på caféer längs Hornsgatan med skrivkramp och velat lägga ner. Jag har varit på usla dejter och ringt Ruth. Jag har drömt om att finna lyckan i Midsommarkransen och haft tjej-ångest i september. Jag har haft AW på Wollmars med hybris och jag har beklagat mig över mina misslyckade relationer på Falafelbaren.

I flera av låtarna finns det en punkig rastlöshet, särskilt i låten “Ikväll måste nånting hända” som Felicia Takman ser som en anthem för känslan av att vara på väg någonstans samtidigt som man går i cirklar. I musiken hänger det fysiska rörelsemönstret mellan söders olika barer och gator ihop med den galopperande tankeverksamheten som ständigt pågår i Felicias hjärna.

– Jag blir så jävla drabbad av världsläget, då känner man sig ganska liten och uppgiven och börjar fråga sig själv vad fan man håller på med. Till slut orkar man inte ta in mer och blir ganska cynisk, säger Felicia.

– Genom att förstå sin egen omvärld och de problem man möter i vardagen kan man också förstå världen tror jag. Vad jag och mina vänner har ångest över säger så himla mycket om vår tid, fortsätter hon.

I låten “Dreja virka, dreja virka, yeah” beskriver Felicia Takman en särskild slags “tjejångest” som handlar om hur man ska “ta hand om sitt utseende” genom att dricka fyra liter vatten samtidigt som man ska ha tid med en AW och lägenhetsvisningar, bokklubbar och hinna bli smal till sommaren. Till slut orkar man inte mer.

– Jag funderade mycket på varför jag och alla mina kvinnliga vänner känner en sån jävla press på oss själva när det i ett större sammanhang inte spelar någon roll, men för mig är det viktigt att få stanna upp i de problemen.

Men albumet är också hoppfullt. Någonting måste hända och vem vet vad som väntar om man går in på rätt ställe vid rätt tillfälle? Både låten “Killen på falafelbaren” och “Ikväll måste nånting hända” uppmanar lyssnaren att kasta sig ut och åka med även om världen kan kännas kall och hård ibland. Kontrasterna mellan det hopplösa och hoppfulla hörs även i musiken.

– På den här plattan ville jag låta musiken sväva iväg och vara överallt och ingenstans, samtidigt som texterna får stå i fokus. I många av låtarna finns det en hel del undertext medan andra låtar t.ex “Zensemester” är en låt som jag bara behövde få ur mig efter att jag hade åkt på semester i hopp om att försöka fixa en relation bortom all räddning.

– Vi ville göra en popklassiker i indie-skrud som skulle röra om i grytan med det omöjliga målet: att inte låta som något annat gör just nu, berättar Takman. Upp och ner längs Hornsgatan har jag skrivit om allt det där som hände, om de som inte fick hända och allt jag önskar hade hänt. Jag trodde att jag fattade, men jag fattade inget alls, fortsätter hon om albumets tillkomst.

“Trodde jag fatta men jag fatta inget alls” är ett album att lyssna på när man är i rörelse. Kanske när man är på väg till en fest och har en känsla av att vad som helst kan hända eller att något MÅSTE hända.