Vi skickade våra kollegor till Ghana!

Ghana. Mars. När jag vaknar på morgonen har air conditionen stängts av under natten och en vakuumliknande värme har spridits i hotellrummet. Temperaturen är 37 grader - det är vår i Ghana. När jag kikar ut genom fönstret är det redan, trots att klockan inte ens är sju, ett myller av människor och bilar som möter en. Den gropiga asfaltsvägen slingrar sig genom ett hav av byggnader och skjul som har byggts utefter vägen. I varje byggnad drivs ett litet företag. Faktum är att vägen fullkomligt blomstrar av liv där det överallt säljs allt man kan tänka sig. Vid varje rödljus är det alltid minst tre försäljare som säljer bröd, cd-skivor och hundvalpar(!). Det spritter i kroppen när jag inser att jag befinner mig på Ur&Penns investerarresa tillsammans med Hungerprojektet där min roll är att se, höra, och förstå så mycket jag bara kan under en period om sju dagar.

Under hösten 2018, inleddes ett nytt samarbete mellan Ur&Penn och Hungerprojektet. I samband med detta utlystes ett resestipendium där fyra av oss hade möjlighet att bli ambassadörer för projektet och därför åka till det epicenter Ur&Penn investerar i genom kundklubben My Ur&Penn. Ett epicenter fungerar som ett samhällscenter för närliggande byar i området. I centret finns en förskola, hälsoklinik, mikrobank och möjlighet till utbildning. Epicenterstrategin skapar självförsörjande samhällen, där fler barn, kvinnor och män kan få tillgång till utbildning, hälsovård och möjlighet att starta företag. I Mars i år ägde den första resan rum till Accra, Ghana. Bara resan till Ghana kan upplevas som krånglig; innan avfärd var det pass som skulle skickas till konsulaten i Köpenhamn för visum och väl på plats skulle pass, visum och vaccinationskort inte bara visas en gång. Även en kroppstemperatursmätning och stämpel i passet skulle ske.

På resans första dag reste vi tillsammans i en buss till Cape Coast Castle som ligger en bit från Accra. Väl framme vid Cape Coast blev jag snabbt varse om vilken mörk historia som ligger bakom landet Ghana. Denna återblick i historien ökade definitivt förståelsen för nuläget och jag tar med mig vad guiden menade om hur viktigt det är att aldrig glömma vad som hänt, acceptera och förlåta.

På resans andra dag, lämnade vi Accra och kusten för att bege oss längre in i landet. Det stora folkbruset omvandlades snart till glesare bebyggelse och sämre väglag. Väl vid Obenyemi Epicenter, möttes vi av sång, dans och en välkomstceremoni där människor från närliggande byar kommit för att hälsa oss välkomna. Denna typ av ceremoni är verkligen ingenting som jag brukar vara med om och jag uppfattade snabbt en kultur med många seder och ritualer. Vi fick närvara på en barnhälsoworkshop som på många vis motsvarar ett besök hos barnavårdscentralen hos oss. Jag tror att vi alla blev varse att trots att våra liv kan se otroligt olika ut kan en vid närmare åskådning se många likheter. Något vi gjorde på samtliga epicenter var att efter välkomstceremonin åka ut till byarna för att träffa människor som på något vis påverkats av epicentrets närvaro. Att sitta ned och lyssna på en människa man aldrig träffat förut utan att veta så mycket innan och utan någon specifik riktning man vill samtalet ska gå, är nyttigt och en företeelse som händer alltför sällan i vårt egna samhälle.

Under den tredje dagen besöktes ett epicenter som för stunden ej har några investerare. Besöket inleddes med en workshop om tonårsgiftemål som snart mynnade ut i en diskussion om unga tjejers rättigheter i samhället. Det visade sig att i just det här området är det väldigt vanligt med tonårsgraviditeter, varav denna diskussion blev särskilt intressant. Vi blev snabbt medvetna om hur man fortfarande ser en tonårsgraviditet som ett resultat av en olydig tonårstjej. Detta medför både en stigmatisering av unga kvinnor i samhället där det både skapas ett utanförskap från familjen och en ekonomisk utsatthet där man som ung tjej inte längre kan närvara i skolan. Det är lätt att man själv, som ung tjej, förfasas av detta. Men som Samuel, Country Director för Hungerprojektet Ghana tryckte på, måste vi se det som ett utgångsläge och jobba därifrån. Denna frustration som vi alla kände över hur långt samhället måste förflyttas, får inte förlama ens handlingar. Det är viktigt att uppmärksamma de steg som tas, trots att de kan tidvis kännas små.

Under den fjärde dagen åkte vi längre in i landet till Kumasi, som är riket Ashantis huvudstad. Efter en guidad tur i palatset, blev jag varse om hur Ghana är ett land väldigt rik på historia. Det är ett traditionsdrivet land vilket ger en som utomstående en indikation på varför vissa typer av förändringar tar längre tid att genomföra. Det blev även tydligt att makten inte bara ligger i ett demokratiskt system utan i ett traditionsenligt hövdingsystem. Jag tror det är viktigt att man har förståelse för hur stora makthavare dessa hövdingar är, och respekterar deras normer, seder och ritualer. Det är genom att få med sig byhövdingar i de byarna som epicenterstrategin får verklig kraft.

Under ute-på-fält-resans sista dag besökte vi Asanema Epicenter, ett epicenter som beräknas bli självförsörjande under 2019. Här möttes vi av en oerhörd stolthet i deras åstadkommande och en urstark drivkraft. För mig blev detta ett starkt bevis på hur effektiv epicenterstrategin är. Den förändring som har skapats i dessa byar är helt och hållet deras egna förtjänst, de har bara fått verktyg för att de själva ska kunna jobba sig bort från hunger och fattigdom. Den prestationen är svår att jämföra med något annat, så jag känner en stor förundran för dessa människor och ett starkt brinnande hopp för framtiden.

Stockholm. April. När jag ser tillbaka på min resa till Ghana, är det inte bara den tryckande värmen och sorlet jag minns. Inte heller är det kycklingen med fried rice och grönsaker jag tar med mig. Det är hur mina sinnen ständigt matades med nya intryck och situationer där man tvingas omvärdera sina egna föreställningar. Hur man kastas mellan frustration och hopp. Jag blir särskilt varse om vad vi kan lära oss av varandra. Därför tar jag särskilt med mig attityden av att tillsammans bygga den tillvaro vi vill ha. It takes a village to raise a child är ett fantastiskt ordspråk som jag tror förglöms i Sverige. Ingen kan åstadkomma en förändring själv, vi behöver varandra för att komma dit vi vill. Det tar jag med mig i min roll på Ur&Penn.

// Johanna Hagberg, 2019