Du skall tro att du är något!

Jag tillhör en av oss svenskar som levt efter ”du skall inte tro att du är något”, tills jag reste till USA 2003 för att gå på college. Jag höll inte på med någon idrott just då, men ganska snart märkte jag att jag behövde något fysiskt till allt studerande (studerade film).

Simning ligger mig varmt om hjärtat då det är det jag jobbar med idag, men eftersom det inte fanns någon bassäng på Santa Barbara City College och därmed inget sim-lag, tog jag mig till friidrottsbanan. Jag hade aldrig utövat friidrott, och hade jag inte åkt till USA så hade jag aldrig provat. I Sverige kände (känner) jag mig gammal eftersom man ”skall” börja med alla idrotter när man är ca 7 år, annars är man ”för gammal”.

Men i USA var inte åldern så dominerande och de behövde en 800 m löpare till laget. I USA är även individuella idrotter team-inspirerade. Man räknar poäng i de olika grenarna och slår ihop det till ett totalt resultat. På det sättet blir alla en del av något större. I slutet på säsongen blir det försök och final bland de bästa i en stor Collegetävling. Ett bra system då man inte har föreningar på samma sätt som vi har i Sverige.

Jag var inte alls bra på 800 m, men det var inte det som var poängen. Jag behövdes då de ville ha en deltagare i varje gren. Med uppgiften, och alla ”high-five”, växte jag in i friidrotten. Glädjen mellan oss aktiva var så märklig för mig. Vi kan ofta döma amerikanerna för att vara ytliga. Men i många fall så tror jag att deras positiva energi ger mer än vi kanske anar. Alla fick plats och man tillät alla att ta plats. I svenskt föreningsliv pratar vi om att alla skall får vara med, men det handlar också om varje persons inställning.

Även om man inte var bäst eller slog sitt personliga rekord så kände man sig aldrig dålig. Man gick ut och gjorde sitt bästa och det var inte bara tränaren som kom och gav dig klappen på axeln efteråt, det var alla andra också. Den konstruktiva kritiken kom alltid från tränaren, men pepp var något som alla skulle vara med och ge. Känslan av att våga vara något var skrämmande men väldigt intressant!

Den känslan tog jag sedan med mig hem till Falun. Man skall tro att man är något!! För allt man gör har betydelse och påverkar. Många tänker att ”det spelar väl ingen roll vad jag gör eller tycker”, men det gör det!

Välj att titta upp och le när du möter någon. Välj att fråga om du är osäker. Välj att göra om när det blir fel. Välj att peppa istället för att ”såga” även om det inte var perfekt. Välj att ”high-five.a” mer! Välj att hjälpa till om du ser att någon behöver hjälp. Välj att hålla upp dörren åt den du möter. Välj djupa andetag i vår friska luft. Välj skogen när allt är på väg att tippa över. Och framför allt, välj att alltid le mot dig själv när du ser dig i spegeln.

Jag menar alltså att om alla vågar tänka att ”jag är något” så kommer vi lyfta oss själva och andra.