Många mil kvar

39 down – 61 to go….många mil väg kvar.

Jag ska försöka börja inse att jag faktiskt är rätt nöjd med mig själv. Idag var jag ute själv på ett 7 mil långt träningspass, tid ca 3 timmar plus 2 kortare pauser. Inte nog med att det faktiskt finns all chans i världen att klara ytterligare 61 mil på de kvarvarande 6 veckorna – jag har dessutom överkommit en del hinder.
Jag har övervunnit rädslan att cykla ”live”. Nu undrar kanske någon – vad är det som är så svårt med det då? Jo – för mig har det verkligen inte varit något enkelt och självklart och jag ska förklara varför det faktiskt också fortfarande innebär en del obehag som måste övervinnas varje gång jag ger mig ut.

1. Skorna är fastknäppta i pedalerna. Att cykla kan ju alla, det sitter i ryggmärgen – men att vrida på foten innan man kliver av – sitter inte i ryggmärgen! Och det måste jag tänka på varje gång jag funderar på att stanna. (Av den anledningen försöker jag hålla mig till landsvägar utan mycket start och stopp). Jag har varit nära på att falla en gång men lyckades tack vare frenetiskt sparkande med foten komma loss i sista sekund. Det är något att tänka på vaaarje gång man ska stanna.
2. Trafiken. En del bilister är omtänksamma och tar stora svängar runt om en. En del bilister gör det inte och när man ligger i 25-30 km/h på en smal liten väggren med lite grus på – då är det en obehaglig känsla när en bil kommer bakifrån på 1-meters avstånd och man svajar till av vinddraget. Så guldstjärna till alla bilister som sätter sig in i cyklisternas (fastknäppta) skor!
3. Cykeln går snabbt – och är lätt och känns instabil. Jag vet inte vad det är, men cykeln är svajig, och jag kan inte släppa taget om handtaget i exempelvis nerförsbackar för att visa tecken att svänga. Känns även obehagligt att stå upp. Vet inte om det är en vanesak eller om jag gör något fel…

Men trots detta – har jag alltså ändå cyklat 39 mil. Det är jag nöjd med. Dagens cykeltur blev riktigt bra då den innehöll en sträcka med en separat cykelväg utan knappt någon trafik alls – och det fanns en trevlig plats för paus och fika.

På onsdag ska jag gå och lyssna på den imponerande Aron Andersson – han kommer till Jönköping för att ge en inspirationsföreläsning och det tyckte jag lät som en bra idé. Killen sitter i rullstol och har genomfört klassikern på under 24 timmar. Han cyklade Vättern på 10 timmar och 29 minuter med sina armmuskler. Då ska jag väl iaf klara att ta mig runt på under 18 timmar då mina ben är fullt friska.