Min Vätternrunda

Starttid 05.20 och väckarklockan stod på 02.30. Vi hann i alla fall sova 3-4 timmar även om jag hade svårt att somna trots att jag försökte räkna får både framlänges och baklänges. Väl iväg så passerade vi lite cyklister som rullade in mot Huskvarna och spänningen började infinna sig. Väl framme gick tiden fort och det blev lite stressigt för att hinna till start. En konstig känsla att stå i ett hav av cyklister kl 05,00 på morgonen.

Vi kom iväg bra och vädret var helt perfekt. Vi kunde verkligen inte fått bättre förutsättningar. Det rullade på bra och det enda obehaget var de snabba teamklädda grupperna som smög upp bakifrån och passerade på några decimeters avstånd med jämna mellanrum. Vi cyklade för oss själva eftersom jag tycker det är för obehagligt att ligga nära någon annan. Vägen ner till Jönköping var jättehärlig att cykla, det var fina omgivningar, knappt några bilar och vackra vyer.Det tog ca 5 timmar ner till Jönköping, vi stressade inte och så var det lite motvind. Väl framme blev det dags att ta av lite kläder och smörja in sig med solskyddsfaktor – och äta köttbullar och potatismos. Efter Jönköping var det som att världen vaknat och det blev genast ganska mycket bilar på vägarna. Vi tog oss upp för backarna till Bankeryd där några glada själar stod och hejade energiskt på oss vilket gav lite extra energi – så pass mycket att vi hoppade över Fagerhult-depån och körde vidare mot Hjo.

Att cykla på 195 var ingen fantastisk upplevelse direkt, utan ganska tråkig. När vi närmade oss Hjo började jag få problem med att fokusera med blicken, det blev svårt att se tydligt vilket var lite obehagligt. Så fort jag klev av försvann det. Så här i efterhand har jag konstaterat att det nog berodde på att cykeln var aningen för lång för mig vilket gjorde att jag hängde på styret för mycket och nacken belastades lite för mycket. För det var där jag började få problem – nacken och händerna. I Hjo serverades det lasagne och vi fick tillbaka en del energi.

Efter Hjo återkom problemen med synen rätt så ofta och krävde stopp varannan mil ungefär, kändes lite surt men det var inte mycket att göra. I Karlsborg fick jag lite massage och liniment på nacken och det kändes lite bättre en stund. Några till vetebullar stoppade vi i oss också, och så sportdryck, blåbärssoppa och kaffe.
Nu hade vi passerat 20 mil och det började kännas. Mestadels i nacken och händerna, benen och rumpan mådde förvånandevis bra.

De sista tio milen bjöd inte på några särskilt spännande vägar heller. Mycket 2+1 vägar och en del 70 vägar med en hel del trafik. Någonstans här reflekterade jag över att namnet på loppet antyder att man åker runt sjön –men det var inte så ofta man fick se den. Men, vi rullade på bra ändå och passerade snart Hammarsundet – och känslan att ”Nu är det inte långt kvar” kom över mig. Men, de 4 sista milen kändes hur långa som helst. Sen var det en hel del elaka backar och så blev vi omkörda av alla subgrupper precis på slutet. Jag hade trott att rumpan och benen skulle vara de största problemen – men cykelbyxorna gjorde sitt jobb och de 119 milen jag cyklat innan räckte – för benen höll hela vägen. Det jobbigaste var problemen med synen och värken i händerna. Till slut såg vi i alla fall 10 km-skylten. Benen trampade på av sig själva och till slut var vi i mål. I mål stod dock alla subgrupper och blockerade hela målfållan så vi kunde inte ens cykla in i mål utan fick gå av och leda cykeln, men in i mål kom vi efter bara 14 timmar och 58 minuter. Vi kom runt. Jag som för 2 månader sen aldrig suttit på en racer tog mig 300 kilometer runt Vättern.

Om jag kommer cykla Vätternrundan igen? Nej. För mycket stora vägar med mycket trafik och inte särskilt fina vyer. Det som var fint var vägen mellan Motala och Jönköping. Jag säger inte att jag aldrig kommer cykla mer – men det dröjer nog innan jag sätter mig på en racer igen – speciellt som jag redan lämnat tillbaka min lånade cykel.