Norseman – den längsta dagen...

02:00 och klockan ringer. Det var egentligen helt onödigt att sätta klockan, jag hade i alla fall inte sovit något. Jag gick upp och ut på altanen, det är mörkt och regnar, en kall vind blåser mot mig och jag ryser till, långt borta ser jag blixtrar som lyser upp de norska fjällen. Det är dags för Norseman. Det jävligaste av alla jävliga lopp. Det har kallats världens hårdaste endagarslopp över IronMan distans. Norseman får Kalmar IronMan att likna en söndagspromenad i parken. Ett år av noga planering och hård träning, men det var nu det var upp till bevis.

03:45 gick jag på färjan och en kvart senare lämnade vi kajen. Det var en nervös stämning. Alla fixade och donade med dräkter, vaselin, glasögon och badmössor. Efter ett tag, som kändes som en evighet, slog färjan stopp och en röst skrek i högtalarna att det var dags. Alla ställde upp sig och plötsligt öppnades bogvisiret och en kall hård vind slog emot oss. Jag hörde hur vågorna slog mot fören och hur Norseman flaggorna smattrade i vinden.

– När ni kommer till kanten får ni inte tveka, ropade rösten i högtalarna och långsamt rörde vi oss framåt.

Jag hörde längre fram hur folk skrek när dom tog steget ut i mörkret. Plötsligt var det min tur. Vågorna rev upp hög sjö, det var mörkt, kallt och 300 meter djupt – snacka om att jag tvekade. ”Hoppa nu, tveka inte, hoppa”. Plötsligt var jag i vattnet, fem meter ner. Efter ett tag låg alla i vattnet och guppade och när det blev lite ordning i leden blåste färjan i hornet och starten hade gått.

Jag tog det lugnt i början, det var inte lätt att simma i vågorna och det var nästan fyra kilometer till land. Efter att ha svalt en liter saltvatten hittade jag flytet och kunde öka farten, jag låg ganska långt fram och kunde simma helt fritt. När jag hade lärt mig hur vågorna skulle tas blev det riktigt kul. En stor eld brann på stranden långt där framme, det var bara att ta sikte och mala på. När jag satte fötterna i botten och det var dags att växla till cykling låg jag 45:a och var helt klart nöjd med det. Men nu var det cykling, min svagaste gren. 18 mil över de norska fjällen skulle visa sig vara en prövning som så när knäckte mig totalt.

Jag hann inte mer än sätta mig på cykeln förrän klättringen uppför började. På smala, dåliga vägar, genom tunnlar med dålig eller ingen belysning, med tvära kurvor, förbi floder och vattenfall klättrade vi. Långsamt kämpade jag mig uppför. Utsikten var bedövande med raviner på ena sidan och bergväggar på andra. Efter två mils klättring kunde jag vrida ur tröjan, helt färdig, jag undrade om jag över huvud taget skulle ta mig i mål. Efter fyra mils klättring var jag slut, men nu var vi på toppen av den första backen, bara fyra kvar. Det planade ut något och istället kom vinden, ordentligt också. På de fyra första milen hade jag ett rullsnitt på 9 km/h och jag som trodde att jag var en skaplig cyklist. Sen kom regnet och dimman. Det vräkte ner och hur mycket jag än slet hade jag svårt att komma över 20 km/h, det spelade ingen roll hur jag gjorde, jag stod nästan still.

Att cykla uppför var en sak, att köra nedför på andra sidan var en helt annan. Trodde det skulle vara skönt att rulla nedför, men jag var nästan lika slut när jag kom ner som jag var på vägen upp. Den längsta nedförsbacken var sju kilometer och det var farter upp mot 70 km/h, dålig asfalt, tvära svängar, regn och blåst. Efter 15 mils slit hade jag tömt flaska på flaska med Resorb, vatten, cola och sportdryck, men jag var färdig, kroppen sa ifrån och jag hade dessutom fått problem med magen. Som tur var så var de sista tre milen mer eller mindre utför och jag lyckades återhämta mig något inför löpningen.

En av världens tuffaste maror väntade. Vid växlingen till löpningen tittade solen fram och jag kände mig plötsligt piggare. Löpningen flöt på bra och jag drack ofta och mycket. Kilometer efter kilometer flöt fram och plötsligt hade jag sprungit en mil, och så två mil, två och en halv. Självklart gick det inte helt smärtfritt, fötterna värkte och jag kände hur vattenblåsorna växte. Axlar och armar var så möra efter nästan fyra kilometer simning och allt klättrande på cykeln, så jag hade svårt att lyfta dom över midjan. Efter 25 kilometer löpning var det slut på det roliga. Då var jag framme vid Zombie Hill, en backe på åtta kilometer som känns som den går rakt upp. Efter 26 kilometer passerade jag en tjej som stod och kräktes, ”stackars sate” tänkte jag. Efter någon ytterligare kilometer stod jag själv och kräktes.

Nu mådde jag inte bra, kroppen sa ifrån ordentligt. För första gången var jag osäker på mig själv. Jag kräktes, började se suddigt och vinglade hit och dit. Det började mörkna och pannlampan åkte på. Den sista milen gick något bättre. Nu struntade man i placeringar. Hade jag bara ökat farten något så hade jag säkert passerat 15 personer, men i det här läget var det ointressant. Det var det för alla som slet där ute i mörkret, alla med sina egna smärtor och våndor. När jag klev över mållinjen var jag tom, trodde att jag skulle falla ut i gråt, men jag bara stod där, helt tom och insåg att Norseman var över, det jävligaste, hårdaste och tuffaste jag någonsin varit i närheten av!