Värmland slår mig ofta som en konstnärlig kliché

- Vi söker inte längre! Vi har hittat den! utbrister Leif Stinnerbom i boken "Konstresan". Formen! Konstskribenten Ingela Lind skriver i den bland annat om Västanå Teaters formspråk och om den värmländska berättartraditionen. Jag tycker boken har mycket att säga. Inte minst om Västanå Teaters formspråk och tankarna bakom.

Sommaren 2011 sätter Västanå Teater upp Gösta Berlings Saga av Selma Lagerlöf. Det är 11 år sedan sist. Däremellan har följt flera berättelser och uppsättningar av Torgny Lindgren, Strindberg, Shakespeare och även det finländska nationaleposet Kalevala. Uppsättningen av Selma Lagerlöfs genombrottsroman kommer nu dessutom i en omarbetad version, med fler episoder och scener. Att gå in i Ladan i sommar blir att färdas in i Lagerlöfs berättar-universum, att gå in i en annan dimension - personligen längtar jag redan dit. Till formen. Till dansen, musiken, de talade rytmerna. Och doften i BerättarLadan.

I Ingela Linds bok "Konstresan" säger Leif Stinnerbom om formen: - Det är i begränsningen som vi finner friheten. Om allt är möjligt blir jag passiv och okreativ. Ingela Lind associerar Västanå Teaters formspråk till det som i början av 1900-talet kunde kallas primitivism. Till exempel rit och maskspel. 

Jag får själv en förklaring till varför jag är så såld på Västanå. Dels en känsla av att bli berörd på ett djupt existentiellt plan, dels en känsla av lek, skratt, kittling, när formen bryts. Eller när jag blir så tagen att jag glömmer formen.

Vad många glömmer eller missförstår är att Västanås formspråk springer ur det som kan kallas folklig kultur, folkmusik och - allmoge. Ett ord som ibland föraktas av kritiker. Leif och Inger Stinnerbom säger: - Skönheten är för oss en väg att få teaterpubliken att ta till sig det mest fruktansvärda. Inom allmogen och folkkulturen är skönhet, upprepning, tradition och detta att man "knypplar vidare på det tidigare" inget fult. Ingela Lind skriver att den folkliga kulturen vill vara vacker och att den är mer otämjd än den psykologiserande borgerliga teatern. Och: den förenar folk. Över hela världen finns paralleller till svensk allmogekultur och dolda förbindelser i bildspråk, berättartradition, musikaliskt rytm- och tonspråk, som förenar snarare än särskiljer (där fick förhoppningsvis Sverigedemokraterna sig en tankeställare!).

I boken "Konstresan" får sig Ingela Lind, som kommer från det kritiska hållet enligt henne själv, en tankeställare. Värmland framstår som en konstnärlig kliché, tycker hon först, men finner att det i Värmland fortfarande finns "ett konstnärligt svängrum som inte nödvändigtvis definieras av teoretisk bildning". Jag håler inte riktigt med henne. Exempelvis just Västanås formspråk bygger på mycket studier, boklig och historisk forskning och har ett stort mått av virtuositet i sig.

Men det är inte därför jag återvänder år efter år. Det är pulsen, rytmen och berättelsen jag är ute efter.

Jan Dzedins, Kalmar

Boken "Konstresan" av Ingela Lind är utgiven av Värmlands Museum och Region Värmland.