Ola Wong om utmattningen: "Jag behövde bli bekräftad i den verklighet jag såg"

Kan man bli sjuk av att utsättas för smala svenska åsiktskorridorer? Ola Wong, prisbelönt journalist och tidigare Kina-korrespondent, berättade i årets Sommar i P1 om hur han blev sjuk av kognitiv dissonans, när hans syn på svensk invandringspolitik kolliderade med konsensuskulturen. I sommarpratet läste Ola Wong högt ur sin journal från St Görans akutpsykiatriska mottagning i centrala Stockholm.

Vad fick du för diagnos? Jag fick diagnosen utmattningssyndrom. Den följde efter en hypoman period av uppvarvning och sömnbrist. Jag blev besatt av den journalistiska bevakningen av migration och tyckte att den var helt galen, men när jag påtalade det tittade människor på mig som om jag var tokig. Trots att det fanns många internationella medier som beskrev verkligheten precis som jag blev jag gång på gång behandlad som om det jag sade var obegripligt, ja, galet.

Du blev utsatt för en hårdför form av svensk konsensus? Jag kommer från en invandrad familj från Kina så jag är inte helt svensk i den meningen. Delar av konsensuskulturen blev än mer främmande för mig efter att jag återvände till Sverige efter över tio år i Kina. Framförallt att man går in i den frivilligt. I Kina vet många att det som regimen säger och skriver ofta inte är sant. Man vet att det kan finnas stora glapp mellan den offentliga bilden och verkligheten. I Sverige förväntade jag mig inte att det skulle vara ett sådant glapp. Vi har ju en fri press, ändå var det som om att de inte kunde säga vissa sanningar. Även om de är obehagliga.

Ämnet invandring har länge varit svårt att hantera för det offentliga Sverige. Ja, men idag är debattklimatet annorlunda. Delar av den kognitiv dissonansen är borta.

Mår du bättre idag? Ja, jag jobbar och har gått i terapi. Jag kan känna mig kritisk till att jag i början blev pådyvlad mycket medicin, jag behövde sömntabletter initialt för att kunna sova. Men sedan. Jag behöver ingen antidepressiv medicin, och tog ingen heller. Jag behövde bli bekräftad i den verkligheten jag såg. Det har jag delvis blivit nu och så har jag insett att Sverige fungerar på det sätt som det gör. Jag upplever ingen kognitiv dissonans längre när medier och det offentliga Sverige bildar armkrok, som exempelvis skedde under Metoo. Så, ja, jag är frisk och har lärt mig en hel del om Sverige, psykiatri och om mig själv. Det intressanta är att jag efter mitt sommarprogram fick många mejl från människor som beskrev att de upplevt precis samma sak som jag. En kognitiv dissonans mellan den verklighet de erfar och den verklighet som beskrivs i medierna.