Vågar vi prata om döden?

Alla helgons dag är främst en dag för att uppmärksamma kristna helgon och martyrer, men den kopplas också till en allmän minnesdag av de döda redan från förkristna traditioner. Ceremonin handlar mycket om att smycka gravar och tända gravljus.

Men ärligt talat, så pratar vi inte så mycket om de som är döda och de som vi sörjer. Generellt undviker vi att prata om döden. Jag upplevde det här särskilt som ensambarn när min mamma dog av skelettcancer när jag var 25 år, hon var 56 år. Det hände 2001 och de som verkligen kunde prata med mig på djupet, var de som också gått igenom att ha förlorat en förälder.

Vi har en tradition här i Sverige av att ”låt den sörjande sörja ifred” istället för att stötta dem. Vi blir faktiskt lämnade i vår sorg. Det är ingen som kommer och stöttar dig.

Jag tror att det beror mycket på att här i Sverige har vi gett bort ansvaret för de döda mycket till begravningsbyrån. Vi som familj behöver inte ta hand om kroppen, det är sällan du får ens se en död kropp om du inte är nära anhörig. Vi har stängda kistor och ibland har kremering skett innan själva begravningsceremonin genomförs.

Även Alla helgons dag har blivit så förknippade med döden att vi tagit in den amerikanske Halloween för att slippa tänka på det. Det är vampyrer, zombies och andra odöda som vi ”firar” och barnen går runt och tigger godis. Vi har slutat hedra de döda. Kanske för att vi inte vågar prata om döden?

Jag är vare sig troende eller har något emot Halloween i sig (vampyr & zombie-filmer älskar jag), men det är något märkligt i vår kultur att vi så fullt ut inte vågar prata om döden. Kanske beror det på att vi inte vågar visa oss svaga? Särskilt bland män är det utbrett att vi helst inte ska gråta offentligt. Det håller på att bli en förändring, men den finns där trots allt djupt rotad. Exempelvis i min släkt så sa kvinnorna till min pappa när han började gråta att han skulle sluta. Det innebar endast att han grät ännu mer och fick stora skuld och skamkänslor. Så här ska det verkligen inte vara.

Varför är det då så viktigt att prata om döden, enligt mig?
Det är då vi verkligen kan uppskatta livet i nuet. Att veta att det kommer ta slut, verkligen ta slut, är att också värdera vad vi faktiskt gör med den tiden vi har här. Min bok DET SISTA SAMTALET tar framförallt upp vikten om att prata med sina föräldrar innan det är försent. Ta de samtal du behöver. En dag kommer det vara för sent. Då går det inte att ångra sig. Du vet heller aldrig med säkerhet när den dagen kommer.

Ta hand om dig, dina nära och kära. Tänk på att när du säger farväl till någon kan det faktiskt vara det sista du säger till dem.

Presskontakt Anders Westin - anders@westinpromotion.com alternativ 0708-773707.