Kommunerna måste ta sitt ansvar även för de släktadopterade barnen!

Det fall, som skildras i Uppdrag Granskning den 3 november, är ovanligt, men tyvärr inte unikt. Antalet enskilda släktadoptioner har ökat år för år. Det är viktigt att kommunerna ser det särskilda ansvar som ligger på dem, när de beslutar om medgivanden för att genomföra dessa adoptioner. De genomförs oftast som enskilda adoptioner, alltså utan hjälp av någon adoptionsorganisation. Kommunen måste i dessa fall inte bara utreda familjen på samma sätt som vid en ”vanlig” adoption, de måste också planera för stöd och uppföljning.

En adoption innebär att man tar till sig ett barn som sitt eget och det finns ingen ångervecka eller prövotid. En adoption genomför man efter ett noggrant övervägande. Det kan trots detta ibland gå fel och i vissa fall kan det   innebära att barnet får en ny familj, men då ska det ske på ett ansvarsfullt sätt och med myndigheterna som stöd. En adoption kan endast hävas om den gått till på ett oriktigt sätt, inte för att föräldrarna ändrat sig.

Enskilda adoptioner är en företeelse som kraftigt minskat sedan Sverige ratificerade Haagkonventionen om Internationella adoptioner 1997. Innan dess var de ett stort problem i många länder, då enskilda (eller privata som de ofta också kallas) adoptioner ofta har inneburit att de inblandade familjerna försökt komma runt regler och lagar, samt att de inneburit en stor press på myndigheter i ursprungsländerna som ofta har starkt begränsade resurser. Det är därför  man valde att i Haagkonventionen kraftigt begränsa möjligheten att genomföra adoptioner utan förmedlande organisation. Möjligheten till en enskild adoption finns kvar för undantagsfall.

Den nu aktuella statliga utredningen Modernare adoptionsregler föreslår att kommunerna vid enskilda adoptioner ska göra hela bedömningen av om familjen kan klara av att genomföra adoptionen på egen hand, bedöma de kontakter familjen presenterar etc – något som vi inte tycker är bra. Den bedömningen bör enligt vår uppfattning ligga kvar på adoptionsmyndigheten MIA, som har större möjligheter att göra en sådan bedömning på ett kompetent sätt. Inte minst visar det nu aktuella fallet hur svårt det kan vara för enskilda kommuner att ha tillräcklig kunskap och kompetens om förhållanden, lagar och regler i alla de länder som kan bli aktuella, och hur långt detta ligger från det som svenska kommuner normalt sysslar med.

Återigen ser vi här ett starkt argument för att göra barnkonventionen till svensk lag. Alla åtgärder ska ske i barnets intresse, barnets rätt måste gå före de vuxnas.

Jan Göransson
Förbundsordförande Adoptionscentrum

Även publicerat på SVT:s debattsajt 3/11