Från surrealism till realism – om jobbyten

Att det var surrealistiskt att bli arbetslös vittnade Helena Sifontes om, en av gårkvällens paneldeltagare i vårt seminarium tillsammans med TRR i Almedalen. Det är den känslan som en ökad rörlighet kan råda bot på. Och alla paneldeltagarna var överens. Men hur ska det gå till? Mycket av lösningarna lät som det bemanningsföretag, rekryteringsföretag och omställningsföretag har gjort i många år, men som förstås inte alla arbetssökanden har kommit i kontakt med. Inte heller alla beslutsfattare, politiker och fack dristar jag mig att säga.

Intressant var att hela diskussionen mer eller mindre hade en negativ ingång till omställning eller att byta jobb. Det är något individer gör med kniven mot strupen. Ett nödvändigt ont. Egentligen inget konstigt med det - så är ju alla våra system också utformade – det är när du ofrivilligt blir av med jobbet som samhällets och arbetsmarknadsparternas system träder in. Tänk a-kassa, tänk arbetsförmedling, tänk trygghetsråden för att nämna några komponenter i vårt omställningssystem. I ett forskningsperspektiv vet vi också att i praktikens värld uppger närmare hälften av de arbetande att de hellre skulle ha ett annat yrke eller jobba på en annan arbetsplats. Många skulle till och med önska en ändring av både yrke och arbetsplats. Ändå är det få som gör den ändringen. Vi pratar alltså om inlåsningar på arbetsmarknaden.

Det slog mig under seminariet att det förmodligen bara är i bemanningsbranschen som jobbyte är utgångspunkten för en positiv förändring. Jag menar att hela idén med bemanning i bred bemärkelse (uthyrning, rekrytering, omställning) är att jobbyten är naturliga och hör en jobbkarriär till. Därtill kan du i bemanningsbranschen de facto jobba tillsvidare på heltid och ändå byta arbetsuppgifter, byta arbetsplatser, bredda kompetensens, specialisera dig eller stanna länge på ett uppdrag.

Det bjöds även på personliga reflexioner – som att man kanske inte via belöningar ska uppmuntra någon att stannat 25 år på samma jobb. Det förslaget hade Rasmus Ling (MP) framfört i ett kommunalt sammanhang där trotjänare skulle belönas för lång och trogen tjänst. Trotjänarna i kommunfullmäktige hade dock inte sett på unge Rasmus förslag med någon större entusiasm.

Maria Eriksson från Poolia Executive Search berättade hur ett stort svenskt företag höll på att sättas i konkurs när behovet av genomgripande kompetensförändring uppstod. Hur gick det för de anställda vars kompetens blivit överflödig och höll på att sätta företaget i konkurs? Kompetens hade de, men den var inte rätt där, så via ett bemanningsföretag hyrdes de ut, och de fick jobb där de var efterfrågade och fick själva ny energi att gå vidare i arbetslivet. Maria delade även med sig av kunskap kring rekryteringsprocesser. Jag minns speciellt det hon betonade kring kandidatens entusiasm och iver inför ett eventuellt nytt jobb som en viktig komponent i intervjusituationen.

Ursula Berge,samhällspolitisk chef på Akademikerförbunden SSR, instämde i att rörligheten kommer att öka i hastighet och att vi måste bejaka och delta i förändringarna av arbetslivet och menade att både individ och arbetstagare har ett ansvar i de processer som följer med det behovet. 

Seminariet kretsade kring anställningsbarhet, vertikal och horisontell karriär, regleringar och behov. Det kan låta mer komplicerat än det egentligen är. Kanske de idéer som Åsa Jackson, personaldirektör på ABB, berättade om är inspiration för arbetsmarknaden i stort? Hon talade om företagets starka fokus på intern rörlighet. Struktur, systematik och processer för rörlighet, som för deras del är nödvändigt för konkurrenskraft och behålla personal. Se, där har vi utmaningar som gäller för hela Sverige.

Calle Leinar, vd TRR, beskrev hur de som kommer till TRR upplever att de förlorat sin identitet, likställt med en svår sjukdom, men att de flesta glädjande nog kommer vidare i arbetslivet. Calle berättade också hur han under sin tid i näringslivet varit med om att säga upp över 10 000 personer och hur de processerna gått till och vad de lärt sig.

Helena Sifontes, som inledningsvis berättade om det surrealistiska i att bli uppsagd sade att nycklarna för att lyckas var kontaktnät och CV, men viktigast med den personliga kontakten med en person som kan hjälpa. Och det surrealistiska övergick till vinst i form av erfarenheter och att hon inte längre är rädd att byta jobb. En person som hjälper verkar vara ett återkommande tema i omställningsdiskussionerna och återigen gick tankarna till bemanningsföretags konsultchefer, omställningsföretags coacher och rekryteringsföretags rekryteringskonsulter. All denna verksamhet bygger på personer som hjälper personer till jobb.

Men slutsatserna då? Emil Källström (C), vågade sig på en sammanfattning: ”Det finns klara inlåsningseffekter, individen har ett behov av att kompetensspara för att kunna klara en omställning mitt i livet, lagstiftning är föråldrad – det är läge för omtag på den svenska arbetsmarknaden, grundläggande, och – räds jag inte att säga - göras mer flexibel. Vi måste skapa så många jobb det bara går, om olyckan är framme måste det finnas jobb att gå till, inte den falska tryggheten i att stanna år ut och år in på en plats där du inte borde vara.”

Det låter väl som något?

Henrik Bäckström
Förbundsdirektör Bemanningsföretagen