Media no image

Permanent tillstånd till liv!

Blogginlägg   •   Sep 15, 2017 09:47 CEST

”Permanet tillstånd till liv, det är det som mänskliga rättigheter handlar om, att ha permanent tillstånd att leva”

Orden är mina; jag står på stadens stora torg i strålande solsken och håller brandtal om mänskliga rättigheter i Sverige. För helt plötsligt är allt det jag tidigare tagit för givet inte längre självklart…

Jag har under många år mött döden i flera olika sammanhang både privat och i mitt yrke. Majoriteten av gångerna har det varit den ”snälla döden” som Stina Ekblad så målande skildrade i säsongens sista sommarprat. En död som inte sällan är förknippad med tacksamhet över allt det fina som livet gett. Jag har dock också mött den brutala döden, den som med sin bottenlösa förtvivlan och isande kyla kastar sig över människor. Jag har även återkommande mött människor som i olika åldrar och skeden av livet önskat sig döden av olika skäl. Men det jag aldrig tidigare mött är unga människor vars ögon lyser av skräck för att de fruktar för sina liv. De är helt enkelt livrädda för att någon annans hand med våld ska ta deras liv ifrån den. Deras skräck är av ett slag jag aldrig trodde jag skulle möta i mitt trygga land. Mina möten med dessa ungdomar har fullkomligt omkullkastat och raserat min tillit till vårt trygga välfärdssamhälle.

Det har fått mig att i grunden granska mina egna värderingar och framförallt väckt frågan om vad jag är beredd att offra för att stå fast vid dem. Vad betyder uttryck som; värdighet, medmänsklighet, mänskliga rättigheter och ytterst människosyn och alla människors lika värde för mig. Särskilt otäckt tycker jag det varit när olika grupper ställt mot varandra, inte sällan har dessutom den grupp som ställts mot dessa barns och ungdomars behov varit utsatta äldre. Den grupp människor som jag vigt mitt yrkes liv för att värna och vars utsatthet jag är väl förtrogen med. Men jag vägrar att acceptera att 90-åriga demenssjuka Annas självklara rätt till liv och värdighet skulle frånta någon annan samma rätt, oavsett vem den personen är. Medmänsklighet tänker jag bygger på insikten om att jag i varje människa ser en bit av mig själv, men också en bit av den mänsklighet vi alla är en del av.

Alla är vi stundtals sköra och i behov av varandra för att kunna leva.

Om vi väljer medmänskligheten och öppna dörrar kommer flera ungdomar också direkt att bidra till de äldres värdighet och välbefinnande som framtida undersköterskor och sjuksköterskor inom äldreomsorgen. Yrken som det redan råder stor brist på i vårt land. Ungdomarna kommer också sprida en kultur där man ser upp till och värdesätter den äldre människans livserfarenhet på ett sätt som vi i vår kultur håller på att förlora.

Jag tror att det är när samhället – du och jag, synliggör de mest utsatta som kraften till positiv förändring blir störst. Mänskliga behov får aldrig tystas utan det kräver att vi ständigt på nytt vågar stå upp för och öppna dörren till en medmänskligare värld.

Louise Gehandler
Verksamhetsutvecklare, Äldreomsorg och Hospice

Läs vidare »
Media no image

Stängda dörrar

Blogginlägg   •   Sep 04, 2017 09:37 CEST

Bilikal 106 år känd som världens äldsta flykting skall enligt migrationsverkets senaste beslut ”utvisas till Afghanistan eller till något annat land som är villigt att ta emot henne”. Antagligen saknas väl skyddsskäl. Smaka på den. ”Ett annat land som är villigt…?" Man undrar ju vilket land det månde vara? Knappast något land i Europa, kanske Libyen eller något annat trevligt land som tävlar om att behandla flyktingar mest illa. 

Jag har träffat henne och skrivit om henne tidigare. En liten fågelunge, nästan blind, döv och förlamad efter en stroke, ständigt sängliggande. Jag tänker att det inte kan vara sant! Där försvann det sista uns av anständighet i ett land som gått från ”Welcome Refugees ” till att ingen egentligen är välkommen. Å andra sidan kostar det väl inget extra att utvisa henne med resten av familjen, så liten, så tunn kan hon säkert checka in som handbagage på flyget.

Skall vi vara goda människor frågar jag Anneli och hjälpa Zara att flytta? Nya regler gäller. Du får bara ha med dig ett kolli på bussen från Migrationsverket och Zara är förtvivlad. Ekeberg skall som alla andra asylboenden stänga och Zara med sin lilla familj skall flytta till Dalsjöfors. Zara har fått ett tvåårigt uppehållstillstånd och chansen att hon får stanna efter det är inte stor. Kan man utvisa Bilikal till ett av världens farligaste länder så åker nog Zara också ut. Dessutom är det snart valår och det finns väl igen politiker med förståndet i behåll oavsett partitillhörighet som går till val på en mer generös flyktingpolitik? Nu sitter vi i Zaras kök och dricker den extremt söta juicen som hon alltid bjuder på och lyckönskar till det nya livet som antagligen inte kommer att vara så länge!

Vad är en god människa? Det räcker nog inte att hjälpa Zara att flytta. Vi lever med öppna dörrar mot en omvärld i nöd, säger systrarna på Alsike kloster och är det inte just det, som det handlar om att leva med öppen dörr mot de som har minst möjligheter och resurser att föra sin talan. Och vad händer med ett land där vi stänger dörren för de som behöver vår hjälp att höja sina röster? Om det sedan handlar om flyktingar eller de med funktionshinder som blir av med sin LSS så är det kanske bara början. Vilken grupp står näst på tur? Ett medmänskligare samhälle?
Det finns inga fredade zoner i Sverige säger chefen för gränspolisen när de nyligen förde bort papperslösa familjer som stod under kyrkans beskydd på ett familjeläger. Vad säger systrarna på Alsike om det? De som i decennier varit en fristad för de gömda. Och när inte ens kyrkan får vara i fred vilket samhälle får vi då? Men eftervärldens dom brukar vara hård över de som burit ansvaret

Stefan Löven 150906
”Mitt Europa tar emot människor som flyr från krig, solidariskt och gemensamt. Mitt Europa bygger inte murar, vi hjälps åt när nöden är stor och vi skall vara ett land som bär solidaritet som vår största stolthet. Det är dags att stå upp för människans okränkbara värde som vi svurit att värna det skall Sverige stå upp för idag.”

Ni får väl ta hand om era asylsökande säger en uppretad sjuksköterska på akuten till mig när allt började den där kalla vintern 2013. Som om det var Bräcke Diakoni som tagit hit er. Men vi försökte faktiskt efter bästa förmåga ta hand om er och jag tror att vi kanske ibland gjorde livet lite mindre outhärdligt för er som flykten valde.
”Jag skäms så jag hukar” skriver Anna Österberg, Bräckes tidigare präst, om den alltmer hårdföra asylpolitiken. Skam skrev fiskaren på Lampedusa på sin vita flagga som han hissade efter den stora flyktingkatastrofen 2014.
Vi låter det hända och jag undrar varför?
Mobila asylteamet tackar inte för sig. Dörren är öppen!

Eva Öfwerman

Verksamhetschef för Vårdcentralen Malmen och det Mobila asylteamet

Läs vidare »
Zgv53zemaqjutdbb70y1

Premiärtur med Estelle – minsta Stenabåten någonsin

Pressmeddelanden   •   Aug 28, 2017 09:37 CEST

Media no image

Simma snabbt och långt

Blogginlägg   •   Aug 25, 2017 16:20 CEST

Att jämföra sig med andra verkar vara en mänsklig gen med ett tydligt dominant anlag som slår igenom allt och alla. Ändå vet vi att det varken gagnar oss eller andra. Antingen ser vi ner på eller upp till någon. Antingen känner vi oss bättre eller sämre. I sommar har återigen dam- och herrfotboll jämförts vilket jag aldrig riktigt förstått vitsen med.

Ett av de mest hämmande fenomen som finns är jämförelsen. Ändå kan vi inte låta bli. Vi jämför oss med andra, våra prestationer, status, framgång, karriär och lycka. Uppvärderar och nedvärderar. Vilket vi än väljer gör det oss oftast olyckliga. Det får oss att hamna utanför oss själva och lägga fokus på någon vi inte kan påverka. Vi mår varken bra eller presterar väl. Vi glömmer att vi alla har en så stor mängd variationer och olika förutsättningar att det inte ens är möjligt att jämföra med någon annan.

För snart tio år sedan kom boken ”Sluta jämföra dig med andra. Våga vara dig själv” skriven av Jana Söderberg. Det är viktigt att acceptera att vi är olika och att den enda du kan och får förändra är dig själv, skriver hon i det första kapitlet.

Ändå började jag en småvarm sommardag i juli att just jämföra, inte två personer egentligen, utan mer två prestationer.

Sarah vår svenska simdrottning tog VM-guld på 100 m fjärilsim genom att vinna finalen på nya mästerskapsrekordet 55,53. Samma dag simmade sjuåriga Maya 300 m i det svala halländska havsvattnet och tog silvermärket. Före sommaren klarade hon att simma 25 meter…

Jag började genast fundera på och jämföra deras prestationer och insåg lika snabbt att det är en omöjlighet. Deras prestationer är stora och sker i vitt skilda världar. De är helt olika personer och muskelmassor som båda gjort fantastiska prestationer, utvecklats enormt och besegrat sig själva. Genen slog ändå igenom och jag gjorde ett försök till jämförelse. Och misslyckades. Sarah och Maya lyckades med råge.

Vi vill gärna jämföra och samtidigt är vi unika med ett DNA som är vårt eget och ingen annans. Sarah och Maya har inte jämfört sig med varandra. Ingen vet ens om att den andra finns utan de har bara helt och fullt fokuserat på sin simning och sett och känt hur orken ökat och krafterna räckt längre än tidigare. Och snabbare.

Sarah tog fler medaljer i VM och slog ett tag världsrekord var och varannan dag. Maya tog innan sommarens simskola slutade även kandidaten och har utvecklats kometmässigt troligen med viss medryckande inspiration av sin, ett par år äldre, kusin Amanda som susar fram i vattnet. Vi kan inspireras av hur andra gör och lyckas i simskolan, på jobbet, i sina relationer. Kan jag lära mig något? Den frågan gör oss nyfikna och då har man inte tid till jämförelsen. Att inspireras är en välsignelse. Att jämföra oss med andra är dess motsats. Vi kan bara förändra en människa och det är oss själva. Hur svårt kan det va´?!

Agneta Glemme

Läs vidare »
Media no image
Xrqhcmpszmt5tkkcnbx4

Yoga och raka rör

Blogginlägg   •   Aug 22, 2017 08:56 CEST

Semestrarna lider mot sitt slut, och vi är många som i dagarna kommit tillbaka till jobbet efter några veckors ledighet. Jag tillhör dem som under semestern ofta får inspiration att ta tag i något nytt. I år har jag bestämt mig för att börja med yoga. Inte så dramatiskt kanske - men min manskropp är över 50 år, stel och osmidig. Dessutom är det viktigt med balans, både den rent fysiska och den inre mentala. Jag har då god förhoppning att yoga kan göra mig både mer böjlig och balanserad.

Första passet med Friskis-instruktören Karin visade dock att all vår början bliver svår… Att vara en av få män bland många kvinnor är jag van vid från jobbet, men rörelsemönstren som krävs för yoga-positionerna var något helt nytt. Utgångsläget i ”Krigare 2” gick an, men att hitta in i ”Liggande duva” var värre. Att samtidigt fokusera på andningen var oerhört stressande, och jag befann mig långt från både yttre och inre balans. Mer övning kommer krävas!

Semestern har också gett lite perspektiv på hur vi arbetar inom idéburen vård och omsorg. Där tänker jag att vi faktiskt är smidiga och böjliga så det räcker och blir över. Vi är oerhört följsamma kring dem vi jobbar för - vilket är bra! Men vi anpassar oss också hela tiden efter förändrade samhälleliga förutsättningar för våra verksamheter – också där det kanske inte alltid gynnar oss i längden. Så här efter sommaren tänker jag att vi nog ska försöka köra med lite mer raka rör i den dimensionen. Och lite mindre yoga…   

Läs vidare »
M9fg64fz8nneijnkfuiu

​Man måste ha livet för att orka dö

Blogginlägg   •   Jul 20, 2017 10:00 CEST

Att få arbeta med människor i livets slutskede är en mosaik av ljus och mörker. Att få lyssna på andras livsberättelser, samtala kring existentiella ämnen, om meningen med livet och om döden har hjälpt mig att växa både i min yrkesroll men också som människa. ”Jag trodde aldrig att jag skulle säga detta, men den här tiden hade jag inte velat vara utan", berättar Olof när vi blir ensamma en stund.

Media no image

Livet, kroppen, vården, tiden och meningen

Blogginlägg   •   Jul 12, 2017 14:10 CEST

Att vara gammal har inte hög status. Den otäcka döden är alldeles för nära. Kroppen rasar ihop och kräver omvårdnad. Omvårdnad kan vara fysiskt hårt arbete. Vända, lyfta, bära, torka, böja.. Kroppar tar hand om andra kroppar.

Men vad är det för mening med livet om vi inte tar hand om meningen i livet?

Vi håller kroppen vid liv med blodtrycksdämpande, blodförtunnande, betablockerare, lugnande, näringsdrycker, pacemaker, vändscheman, blöjor som håller torrt, kateter, höftskyddsbyxor, HD-stolar som inte ger trycksår, luftmadrasser... mat tre gånger om dagen och däremellan fika. Haklappar, greppvänliga koppar, sugrör, matningar.
Kroppen vattnas och vänds.
Det tar tid. Personal springer mellan sysslorna och möter någon som ropar på mamma, någon som vankar av och an i korridoren, någon som hamrar på dörren och vill ut, någon som står och kissar på golvet, någon som står på balkongen och ropar på hjälp.
Åren går. Vi fyller 80-90-95-100-105-106-107...
Så länge hjärtat slår. Vändas två gånger i timman enligt schema.
Vattnas och vändas.

Socialstyrelsens värdegrund för äldreomsorgen handlar om respekt, bemötande, integritet, professionalism, trygghet, kvalitet, meningsfullhet.
Personcentrerad vård är ledordet. Stadgat i politiska beslut och lagar. Värdighet.

En värdig äldreomsorg kräver värdiga arbetsvillkor.
I våras presenterade Institutionen för socialt arbete på Stockholms universitet en dyster rapport om arbetsvillkoren inom äldreomsorgen.
”Vem ska arbeta i framtidens äldreomsorg?” av Marta Szebehely, Anneli Stranz och Rebecka Strandell
Man har intervjuat undersköterskor inom hemtjänst och äldreboenden i de nordiska länderna och gör jämförelser mellan åren 2005 och 2015.
Villkoren i Sverige har försämrats. Mer än hälften överväger att sluta arbeta inom äldreomsorg. Inte alls lika hög siffra i Danmark. Orsakerna är ökad arbetsbelastning, fysiska påfrestningar, obekväma arbetstider och brist på inflytande. Arbetstiderna är längre i Sverige än i Danmark där en heltid är 34 timmar i veckan. Sverige är 37-38 timmar. I Danmark är det ovanligt med delade turer, man jobbar kväll eller dag, sällan i skift.
Sedan 90-talet har resurserna minskat i förhållande till det ökande antalet äldre i Sverige.

Rapporten beskriver också varför man tycker om att arbeta med äldre, om kontakten, att göra nytta, någon glad. Om sorgen över att tiden inte räcker till samtalet och mötet. Det som formuleras i värdegrundsutbildningen:
”Arbetet organiseras så att personalen får tillräcklig tid att lyssna till och samtala med den äldre personen” (Socialstyrelsens nationella värdegrund för äldreomsorg).

Arbetet med kropparna är synligt och signeras. Arbetet med att upprätthålla livet inom kroppen syns inte på signeringslistorna. Ett omvårdnadstillfälle kan vara en möjlighet till ett möte mellan två personer. Om det får ta tid. Om inte för många ropar från andra rum samtidigt.

Det händer att man tror att mening kan ersättas med aktivitet. En stunds arrangerad gemenskap i bingo, tipspromenad, grillfest och pussel skyler tomhet, existentiell ensamhet och att faktiskt befinna sig i dödens väntrum. Men vart tar man vägen med saknaden efter sina nära eller med svårigheten att relatera till de andra i samma rum? Livets svåra frågor som kräver olika sätt att kommunicera. Med och utan ord.
Ett vårdbiträde sades smita från jobbet. Han satt ju på de boendes rum och gjorde ingenting. Eller kunde just detta ingenting vara just då han lindrade någons ensamhet?

Man försöker ändra synen på vårdarbetet. Gå från uppgiftsorienterad till relationsorienterad vård. På Bräcke diakoni utbildas alla i värdegrund, måltid och kontaktmannaskap. Man ska lära sig planera sitt arbete professionellt. Varje utbildningstillfälle kräver att man tråcklar med bemanningen på avdelningen.
Som kulturarbetare kan jag släppa in kilar av musik, poesi, lek, existentiella samtal, sinnliga och konstnärliga upplevelser. Vill det sig väl deltar också vårdpersonalen. Ofta har de inte tid, ofta passar de på att vila medan jag tar hand om en grupp.

Jag leder värdegrundsutbildning och hör återkommande att viljan till social kontakt inte rimmar med tiden. Händerna är för få. Uppgifterna för många.
När en fjärdedel av platserna på äldreboenden försvunnit sedan 2000 och de som får plats har allt större omvårdnadsbehov. Resurserna minskar och kraven ökar.
Sedan 90-talet har resurserna minskat i förhållande till det ökande antalet äldre i Sverige.

Ekvationen går inte ihop. Men vem får betala?

/Lily Bigestans
Kulturpedagog och kulturarbetare
Bräcke diakoni Vård- och omsorgsboendet Sjöstadsgården

​Att vara gammal har inte hög status. Den otäcka döden är alldeles för nära. Kroppen rasar ihop och kräver omvårdnad. Omvårdnad kan vara fysiskt hårt arbete. Vända, lyfta, bära, torka, böja.. Kroppar tar hand om andra kroppar. Men vad är det för mening med livet om vi inte tar hand om meningen i livet?

Läs vidare »
Media no image
Xrqhcmpszmt5tkkcnbx4

Är institution ett fult ord?

Blogginlägg   •   Jun 20, 2017 10:15 CEST

Den senaste tiden har jag kommit på mig själv med att flera gånger fundera över ordet ”institution”.

Det började med att jag lyssnade på Lars Trägårdh, som vid Ersta Sköndal Bräcke högskola innehar Bräcke diakonis professur i modern historia med inriktning på det civila samhället. Han lyfter ofta fram att svenskarna är en udda nationalitet, bland annat för att vi faktiskt tycker att staten och det offentliga i grunden står för något gott och inte hotfullt.

Men det som fick mig att reagera var att han lyfte fram ett antal institutioner som under decennier format samhället, inte längre hade samma enande styrka. Grundskolan, dagstidningarna, till och med militärtjänsten tog han som exempel på företeelser som starkt påverkat vår syn på jämlikhet, kunskap, värderingar och lojalitet.

Strax därpå läste jag en artikel om en betydelsefull person i kulturlivet, som efter en lång livsgärning kallades för en ”institution” inom teatern och skådespeleriet. Man kan höra samma inom idrottsrörelsen, ibland också politiken (även om de flesta där inte orkar stanna så länge numera…). Oftast menar man att då att ordet är bärare av någonting långsiktigt, troget, stabilt och mestadels med en positiv innebörd.

Samtidigt är det ganska tydligt att i mitt jobb, så har ordet oftast en negativ klang. När vi jobbar med att skapa bra lösningar för människor i våra olika verksamheter, är det snarast en nackdel att vi runtomkring har liknande verksamheter och kompletterande kunskaper. I flera fall slåss vi med trångsynta tolkningar i tillståndsfrågor och byggregler. Och även om syftet med dessa i grunden är gott, så blir det alldeles för ofta byråkrati som är svår att förstå och som hindrar att skapa lösningar för många som är i behov av dessa. Det till och med motverkar att skapa ett individanpassat och personcentrerat synsätt.

På Bräcke diakoni förvaltar vi med stolthet ett arv i modern samtid. Vi ska absolut inte institutionalisera dem vi jobbar för, utan se varje människa som unik och sin egen.

Och när jag kollar i Wikipedia, lyfter de fram ytterligare en tolkning, nämligen institution som ”benämning på bestående och återkommande tankemönster”. I så fall tänker jag att Bräcke diakoni ska stå för att vara en ”Institution för medmänsklighet”. Det ska vi fortsätta vara över tiden. Länge.

/Martin Ärnlöv
Direktor/vd

...Men det som fick mig att reagera var att han lyfte fram ett antal institutioner som under decennier format samhället, inte längre hade samma enande styrka. Grundskolan, dagstidningarna, till och med militärtjänsten tog han som exempel på företeelser som starkt påverkat vår syn på jämlikhet, kunskap, värderingar och lojalitet.

Läs vidare »
Media no image

Jag tittar upp mot himlen

Blogginlägg   •   Jun 15, 2017 13:44 CEST

Klockan fem en tidig försommarmorgon glödde en nymålad regnbåge på den yrvakna göteborgshimlen. Regnbågen var hel, till och med dubbel.

Färgspelet som uppstår är ett optiskt, meteorologiskt fenomen som uppträder som ett fullständigt ljusspektrum i form av en båge på himlen då solen lyser på nedfallande regn.
Regnbågen är också ett tecken som det berättas om i Första Mosebok. Gud ger regnbågen till sin mänsklighet för att visa på sitt löfte att aldrig mer låta en flod ödelägga jorden. Gud ångrade sig och ville börja om från början.

Regnbågen berättar för mig att himmel och jord hör ihop och vi människor hör ihop. Gud tror på sin mänsklighet och verkar ha en ängels tålamod. Regnbågen är ett tecken i skyn på löftet Gud slutit med jorden och oss människor som lever våra liv här. När molnen hopar sig över himlen och bågen blir synlig bland molnen tänker Gud på sitt förbund med alla och allt levande.

West Pride har just avslutats och regnbågen har vajat och vajar än på många flaggstänger över vår stad. Västtrafik pryder sina bussar och spårvagnar med mindre vimplar. Självklart har vi på Bräcke diakoni hissat regnbågsflaggan. Lila, blå, grön, gul, orange och röd. Färgerna är olika som vi mångformade människor är. Alla passar in och ihop i paletten som färgsätter vår värld. Ingen grå ton finns i regnbågen, ingen vit färg och ingen svart. Inte antingen eller utan både och. Regnbågen berättar mer om lust, kraft och liv.

Regnbågsflaggan provocerar också. Efter bara några timmar hugger några personer för andra året i rad ner flaggstången vid Masthuggskyrkan i Göteborg. Flaggstången är av glasfiber och mycket svårforcerad. Det rubriceras som ett tydligt hatbrott och är ett angrepp på våra grundläggande värderingar, ett angrepp mot mänskliga rättigheter och alla människors lika värde. Hatbrott kan vara ett ord, ett slag. Hatet kränker, släcker hopp och liv.
Vi har ett ansvar att värna mångfalden, säga ifrån och stå upp för alla människors lika värde. Vårt eget och varandras.

Förra våren vikarierade jag som kyrkoherde i Masthugg församling och det var första året, tror jag, som regnbågsflaggan hissades utanför kyrkan. Flaggan skulle tas ner efter West Pride men då skedde ett fruktansvärt dåd på gayklubben Pulse i Orlando i Florida. 49 personer dödades och 53 skadades av gärningsmannen innan denne sköts ihjäl av polisen. Attentatet var den allvarligaste skottlossningen utförd av en enskild person i USA:s historia och det allvarligaste angreppet mot HBTQ-personer i USA:s historia.
Vi lät regnbågsflaggan hänga kvar en vecka till i respekt för de som dog i dådet och alla drabbade. Vi ville visa på vårt ansvar att värna mångfalden och kärleken, säga ifrån och stå upp för alla människors lika värde och rätt att älska.

Under sista natten höggs flaggstången ner. I år fick flaggan vara uppe i mindre än tio timmar. Mångfald provocerar, oroar och skapar rädsla och hat. Det finns människor som saknar färgerna svart och vitt, blir osäkra inför färgernas spel, att gränser inte finns utan öppna rum där alla får plats.

En barnkör klädda i regnbågströjor sjunger Lalehs låt med full kraft

Jag tittar upp mot himlen
Så, finns det nån här, finns du ens
För, idag ska de höra sanningen
Jag ska aldrig ta skit igen

Jag ska bara vara mig själv
Ba, ba, bara få va mig själv
Jag ska bara vara mig själv
Ba, ba, vill bara få va mig själv

/Agneta Glemme
Präst, verksamhetschef Andrum

Regnbågsflaggan provocerar också. Efter bara några timmar hugger några personer för andra året i rad ner flaggstången vid Masthuggskyrkan. I år fick den vara uppe i mindre än tio timmar. Mångfald provocerar, oroar och skapar rädsla och hat. Det finns människor som saknar färgerna svart och vitt, blir osäkra inför färgernas spel, att gränser inte finns utan öppna rum där alla får plats.

Läs vidare »
Tiyhji3u2jwhxwggvf66

Unik bokrelease i Göteborg 7/6 – en ensamkommande ungdoms tankar om självbestämmande och egenkraft

Pressmeddelanden   •   Jun 02, 2017 11:36 CEST

Abdi kom som ensamkommande ungdom till Sverige 2015. Nu har han skrivit den första boken i sitt slag - om sin tuffa flykt från svåra omständigheter och en omtumlande första tid i Sverige. Kom och lyssna på en ung författare berätta! Abdi talar på somaliska, med svensk tolk. Ons. 7/6 kl 17.00-18.00, Första Långgatan 17 B, Göteborg Anmälan till sara.nordenfelt@brackediakoni.se

Kontaktpersoner 5 kontaktpersoner

  • Presskontakt
  • Marknadschef
  • tterik.zdbcckoaaublpkgmdlqr@dgbracncofguctkediocakonkoqavvi.zose
  • 031-50 27 25

  • Presskontakt
  • Områdeschef Rehab & Funktionshinder
  • helene.mellstrom@brackediakoni.se
  • 031-50 26 94

  • Presskontakt
  • Områdeschef Hälsa & Vård
  • erik.andersson@brackediakoni.se
  • 0765-03 25 25
  • 031-50 25 25

  • Presskontakt
  • Områdeschef
  • Äldreomsorg & Hospice
  • maude.cvuekardell@brosacglopkediakayoni.ehhdhsse
  • 0732-70 72 47
  • 031-50 25 31

Om Bräcke diakoni

Bräcke diakoni erbjuder vård och omsorg utan vinstsyfte

”Ett medmänskligare samhälle” – det är Bräcke diakonis vision. Med en bred verksamhet inom vård och omsorg driver vi bl a flera vårdcentraler, äldreboenden och rehabiliteringsverksamheter. Vi har också många verksamheter som riktar sig till barn, ungdomar och vuxna med olika former av funktionsnedsättningar. Som delägare i Ersta Sköndal högskola har vi en nära koppling till forskning och utbildning.

Som en politiskt och religiöst obunden stiftelse har vi inga ägare som ställer vinstkrav – all vinst återinvesteras i verksamheten. Det gör oss till ett spännande alternativ till både privat vinstdrivande- och offentlig vård och omsorg. Många av våra uppdrag kommer från kommuner och landsting, men vi startar gärna nya projekt och hittar kreativa lösningar tillsammans med andra. Själva grundtanken är att vi och våra över 1000 medarbetare ska göra nytta där det behövs.

Bräcke diakoni startade i Göteborg 1923, med syfte att utbilda diakonissor, dåtidens sjuksköterskor. Idag finns vi i ett tiotal kommuner i södra Sverige, med totalt närmare 40 verksamheter, och vi fortsätter att växa och utvecklas.

Adress

  • Bräcke diakoni
  • Bräcke Västergårds Väg 5
  • 418 77 Göteborg