Skip to main content

Hoppet är livsviktigt

Blogginlägg   •   Dec 08, 2015 07:10 CET

Jag var på ett hembesök hos ett par i 90-årsåldern där maken nyligen varit inlagd på sjukhus men nu fått komma hem och för första gången skulle de ta emot hemtjänst och dessutom i ganska stor omfattning. Medan mannen får hjälp med personlig omvårdnad får jag ett samtal med hustrun.

Hur tycker du det är att ha hemtjänst? undrar jag. Jag kan tänka mig att det kan kännas svårt att ha andra människor i sitt hem flera gånger per dag?.

- Det har jag inte ens tänkt på, svarar damen lite förvånat. Jag är bara så glad att han är hemma, du förstår vi har varit gifta i 80 år.. och så börjar hon berätta om deras liv och hur han är hennes livs kärlek. Hon återkommer gång på gång till hur mycket hon saknat honom och hur det får komma hur många hemtjänstbiträden som helst bara han kan vara hemma hos henne.

Vi samtalar en god stund, när mannen fått sin morgonhjälp så börjar hustrun tala med personalen och jag får tid att tala med hennes make

- Kommer du från den här staden? frågar jag

- Ja, säger han och lyser upp och så börjar han berätta om allt han tidigare gjort med sina händer. Hur fint han skrivit, saker han byggt och målat… 

Berättelserna är många och stoltheten tydlig. Men så tystnar han när hans blick faller på de numera kraftlösa händerna. Han suckar och skakar på huvudet… 

- Nu kan jag ingenting längre, duger ingenting till… jag vill bara avsluta allt!

- Du vill dö? frågar jag försiktigt. 

- Ja! Du förstår, det finns ingen mening längre, jag kan inte tillföra någonting mera. Förstår du hur det känns? 

Hans ögon fylls av tårar. Jag lyssnar till hans försök att beskriva den förlust som inte går att beskrivas med ord. När vi delat en stund av tystnad så säger jag: - Jag som är ung och frisk kan nog aldrig förstå hur det känns att uppleva det du beskriver, det måste vara så svårt… MEN du har fel om en sak.

Han tittar misstroget på mig men ändå med viss nyfikenhet och ber mig förklara. 

- Du sa att du inte har något mer att tillföra men jag har suttit en god stund med din hustru och hon har berättat hur mycket hon har saknat dig, hur glad hon är över att du är hemma och hur oerhört mycket du betyder för henne. Jag ger honom några personliga exempel på vad hustrun uttryckt.

Han blir tyst och jag ser hur han begrundar det jag sagt och så ser jag hur någonting händer med den tidigare slocknade blicken. Det är ingen stor förändring men det är en liten stimma av hopp som tänds någonstans inombords. Han vet genast att det jag sagt är sant och så får vi en stund prata kring det viktigaste i livet och att han fortfarande trots sin sviktande hälsa kan ge kärlek till sina närmaste och hur mycket deras gensvarande kärlek betyder för honom. 

- Jag fyller år nästa vecka, säger han tyst. Jag har förbjudit dem att fira mig men nu när vi pratat så kanske det finns något som är värt att firas ändå…

I svensk äldreomsorg får vi ofta höra de negativa berättelserna, när det går fel, när någon blir kränkt eller förminskad. Det är viktigt att vi pratar om detta men på Bräcke diakoni tycker vi det är lika viktigt att tala om alla de gånger som vi, som arbetar inom äldreomsorgen, mitt i sorg och smärta får förtroendet att förmedla en stimma av det hopp som är livsviktigt! 

/Louise Gehandler, verksamhetsutvecklare Bräcke diakoni Äldreomsorg & Hospice

 

Kommentarer (0)

Lägg till kommentar

Kommentera

Agree With Privacy Policy