Skip to main content

Att ta kontroll och utmana sig själv

Blogginlägg   •   Dec 14, 2018 10:43 CET

Att ta kontroll och utmana sig själv

Ärligt talat så är det klart att det vore lättare om jag inte hade diabetes, åtminstone bekvämare. Visst krävs det extra självdisciplin för att ta sig genom vardagen på ett bra sätt, men jag siktar högre än så.

Åre Extreme Challenge är en tävling bestående av 25 km kajakpaddling, 17 km löpning (upp och ned för Åreskutan) och 30 km cykling. 30:e Juni var det dags, jag hade äntligen tagit mig i kragen och gjort en ansträngning utanför min comfort zone, nu var det ju bara själva tävlingen kvar. Det skulle bli mitt första kliv in i multisportvärlden, jag som inte ens ställt upp i en riktig löptävling innan.

Aldrig hade jag heller tävlat i någon individuell idrott och förberedelserna var allt annat än rutinmässiga. Den logistiska biten att forsla cykel, kajak och all övrig utrustning paketerad strategiskt för tävlingsdagen var inte rakt av överförbart från att packa trunken och tejpa ett par klubbor... Det gick så långt att jag gjorde en packlista i excel.

Under hård fysisk ansträngning kan det hända väldigt mycket med mitt blodsocker på sju timmar och jag föreställde mig att tävlingen skulle ta mig någonstans kring sex till sju timmar. Inte skulle jag få mina inkörda periodpauser heller, här gällde det att vara igång och ha förmåga att prestera non-stop. Jag kände oron över att anspänningen skulle skjuta mitt blodsocker i höjden och göra mig seg och loj. Jag kände rädslan över att mala ner mina depåer till en hypoglykemi som skulle hindra mig från att fortsätta. Jag bestämde mig för att fråga någon om råd och nummer ett på önskelistan fanns i samma stad som jag.

Jag fick chansen att möta en av mina stora förebilder, multisportaren Björn Rydvall. Jag må ha levt fler år som diabetiker än vad han har men få, och allra minst jag, har Björns erfarenhet när det kommer till multisport. Att han fortsatt tävla sedan han fick sin diagnos är en stor grej för mig, det har gjort att jag kunnat fortsätta drömma mig utanför min trygghet i ishallen.

Jag hade tagit kontakt med honom och frågat om tips inför tävlingen som kan ses som en sprintversion av de adventure race som Björn och hans lag vanligtvis kör. Björn har vunnit Åre Extreme Challenge. För mig var det första gången och jag kände mig inte helt säker på vad jag gett mig in på.

Under min uppväxt har det varit naturligt ta sig fram driven av sin egen kraft. Jag har alltid haft en ovilja att vara beroende av att någon annan skjutsar och hämtar. Med cykeln kunde jag röra mig ganska långt och ta mig till ställen längs stigar man inte kommer till på andra sätt, samma princip i en kajak på vattnet. Det kan ha börjat som en del av min träning i syfte att komma förberedd till hockeysäsongen, men turerna har blivit längre och idag finner jag stort värde i att försöka bemästra fler färdigheter än att åka skridskor. När jag och min vän Simon, som allt som oftast var den som hängde med mig ut, insåg att det gick att tävla i en kombination av äventyr var det en bekräftelse på att det inte bara var vi som älskade varenda sekund längs snåriga stigar mot okända mål. Adventure racing, flertalet dygn långa expeditioner i tävlingsformat, hade fått två nya fans. Det kan låta tillräckligt absurt, lägg därtill en typ 1 diabetes som inte är villig att bli lämnad kvar hemma och ni förstår att Björn är en hjälte i mina ögon.

Väl på plats med maten framför oss och måltidsdoserna injicerade började jag beskriva min erfarenhet av idrott och diabetes. Vi diskuterade våra upplevelser av de insulinsorter vi båda använde och mat som påverkar blodsockret mer än andra. Jag har aldrig riktigt samtalat med någon på samma sätt tidigare, det var häftigt. Det kändes som att vi ganska snabbt kom fram till att det var en hel del som skiljde våra tillstånd. Jag känner inte Björn tillräckligt bra för att göra någon jämförelse av våra vardagliga faktorer, men bara en sådan sak som att han tar en liten bråkdel av de doser som jag gör, och klarar sig fint, belyser bara för mig hur orimligt det är att hitta en enda ”rätt väg”. Istället övergick vi till ett utbyte av erfarenheter på det mer praktiska planet. Vi använder båda Freestyle Libre mätaren, men har sensorn fäst på helt olika kroppsdelar (jag på armen och Björn på buken), vilket inte slagit mig är en lösning för att få den att sitta kvar i 14 dygn.

Vad gör jag av den svarta lilla mätaren för att ha den tillgänglig hela tiden samtidigt som den inte blir blöt eller är ivägen?

Vad och hur dricker/äter jag under tävlingen?

Hur kan jag tänkas göra med basaldosen under tävlingsdagen?

Ja ni fattar, mina frågor hade inget stopp. Cred ska han ha, som verkligen tog sig tid för att hjälpa mig och ge mig idéer. Sedan levererade han givetvis en omedveten punchline, som ett riktigt proffs, något som hängt med mig lite extra.

”Det är en utmaning för vem som helst, diabetes är bara en liten del av det som väntar dig”

När jag kom hem och reflekterade över det kändes det som att han satt mig på plats lite. Den där dagen skulle inte handla om diabetes, och var det där jag la mitt fokus i förberedelserna skulle det nog inte bli en bra tävling oavsett blodsockerkurva. Jag började istället tänka igenom prestationen och vad jag ville ha tillgängligt under de olika sträckorna. Jag gav min kajak lite kärlek, tog cykeln till en mycket kompetent vän för en genomgång och valde ut skor. Eftersom började saker komma på plats. Pappa hade lyckats planera in tid nog för att komma ner och hjälpa mig på plats under tävlingsdagen.

Ett av de råd Björn givit mig var att hålla isär vätska och energi, alltså åtminstone ha tillgång till vanligt vatten och inte enbart sportdryck. En ansträngning likt denna kostar mycket vätska och jag måste kunna fortsätta dricka även när mitt blodsocker är högre än jag önskar. Jag tog hjälp av min kära mor som sydde in en ficka för vätskesystem i flytvästen, sedan lånade jag ihop ryggsäckar så att jag kunde byta till påfyllda vätskesystem vid växlingarna till nästa gren. På cyklingen som var sista sträckan hade Björn även tipsat om att ha en extra flaska med ”typ cola”. Cykeln innebär att jag inte störs av att bära någon extra vikt och eftersom det var några timmar in i tävlingen kändes det även rimligt att det skulle kunna behövas något extra där. Jag fyllde två flaskor, en med sportdryck som inte skulle höja blodsockret våldsamt men däremot innehöll nyttiga salter och den andra med saft som definitivt innehöll en hel del socker. Vid växlingen till cykel kollade jag värdet för att avgöra vilken som kändes lämpligast att ta med, ett stadigt värde gjorde att valet föll på sportdrycken, i efterhand tror jag inte saften hade skadat.

Jag valde ut ryggsäckar som hade lättåtkomliga fickor för druvsocker, energibars, gels och annan snabb energi. Vid växlingsplatserna hade jag även dadlar, bananer och annat som går fort att få i sig. Eftersom klockan rullar även under bytet tilll nästa gren ville jag inte spendera någon tid annat än för att byta utrustning. Ännu ett expert tips från Björn: två olika linjer av energi. En med högre del snabba kolhydrater och en med syfte att inte trycka upp blodsockret lika brant. Lite i samma tänk som med vattnet, ha möjlighet att äta även om blodsockret inte kräver det. Exempelvis hade jag olika bars med mig, de sockriga och de med mer high-protein-less-sugar stuket.

Tävlingsmorgonen innebar tidig uppstigning, jag skulle befinna mig i startområdet före sju på morgonen och starten gick prick åtta. Till frukosten, som såg ut som vanligt, tog jag en fullt vanligt dos på 5 enheter. Jag försökte lugna oron för en hypoglykemi med att det var långt till start och att det var bättre att kunna äta än att börja trixa med korrigeringsdos precis innan start. Starttiden innebar också att jag skulle missa möjligheten att ta förmiddagens basaldos (jag har delat upp min lantus och tar den morgon och kväll för jämnare effekt). I samtalet med Björn hade vi turligt nog berört detta även om han inte kan ge några rena rekommendationer på doser. Insulin är nyckeln för att få in energi i kroppen även under tävlingen. Man kan gå tom på energi även om blodsockret inte är lågt. Det var inget snack om att blodsockret skulle pressas ner under tävlingen, men tanken var att hitta dosen som lät mig ha så nära min vanliga mängd insulin i kroppen som vanligt. I vanliga fall tar jag en tredjedel av min totala basaldos runt nio på morgonen. Tävlingsdagen tog jag halva den dosen (6e av normala 12) ungefär vid sju på morgonen. Det snabbverkande insulinet skickade jag med mitt support team, bestående av pappa och min hastigt ditresta flickvän. Jag hade alltså tillgång till insulinet vid växlingsplatserna och bar med mig Libren själv för att ha koll på hur jag låg till under sträckorna.

Nervositeten innan start gick inte Libren förbi. En tydlig peak illustrerades med inspiration från Matterhorn i en annars tillfredsställande kurva. Jag upplever att Libren i vissa situationer, som vid hög anspänning, inte ger mig helt träffsäkra värden utan mer visar en trend vart sockret är på väg. Sådana gånger, som på startplatsen, kan jag ta ett vanligt blodsocker för få en rimligare bild av nuläget. Det är nästan som att även min Libremätare blir nervös.

Sex timmar och femtiosju minuter. I ärlighetens namn så kollade jag bara värdet en gång under sträckorna, och så vid de två växlingarna. Sluttiden var inte det viktigaste, men stämde ganska väl med vad jag förväntat mig. Nummervästen som var tvungen att sitta utanpå ryggsäcken gjorde det något svårare att komma åt allting som jag tyckte att jag förberett så genialiskt, ingen stor grej förvisso men det kändes dumt att en sån enkel sak var något jag inte förväntat mig. Inte heller såg min prestation ut som jag väntat mig, paddlingen visste jag att jag inte hade rätt kajak för att hänga på längre fram, men det kostade mer energi än jag väntat mig att hänga på i den takt jag gjorde. Löpningen var brantare än jag föreställt mig, men gick också väldigt mycket bättre än jag väntat mig, det som kanske skulle vara min svagaste disciplin. Upp på cykeln kändes allt bra till en början, sen kom en ny nivå av trötthet. Utmattning likt inget jag upplevt tidigare, blodsockret hade varit riktigt bra hela dagen och inte heller nu hade det kraschat, men jag var slut.

Helt slut, och väldigt glad. I efterhand så är jag också väldigt nöjd. Det var så mycket som fungerade så otroligt bra. Det finns säkert ett hav av analyser att göra efter detta ur diabetesperspektiv, men som sagt, det är bara en liten del av det vi gör. Den viktigaste frågan: Hur mycket snabbare kan jag göra det nästa år?

Andreas 

Andreas Vikström med diabetes typ 1 som uppfyllt många av de drömmar som han inte trodde var möjligt när han var barn och nydiagnostiserad. Bloggar för Diabetes Wellness Sverige.

Kommentarer (0)

Lägg till kommentar

Kommentera

Genom att skicka din kommentar accepterar du att dina personuppgifter behandlas i enlighet med Mynewsdesks Integritetspolicy.