Jag insåg att jag var annorlunda mot många andra

Efter en period av ständigt vattendrickande och nätter fyllda med toalettbesök bar det av till Astrid Lindgrens barnsjukhus i Solna. Jag var 4 år gammal och det konstaterades snabbt att jag insjuknat i diabetes typ 1. Från och med den dagen skulle mitt och min familjs liv förändras för alltid. Ansvaret var stort på mina föräldrar då jag själv var för liten för att förstå innebörden av icke fungerande beta-celler eller det livsviktiga hormonet insulin som jag hädanefter skulle bli tvungen att tillföra utifrån. Jag kan idag inte förklara huruvida mitt liv påverkades då jag inte minns något av tiden innan mitt insjuknande. Personligen tror jag att det hjälpte mig mycket. Jag såg aldrig mig själv som sjuk. Det blev min vardag och jag kunde leva ett liv som vem som helst, mer eller mindre…

Jag insåg att jag var annorlunda mot många andra. Att jag inte kunde hoppa över en måltid eller att det inte var många i min omgivning som var tvungna att ta 7-10 blodprov om dagen gjorde att jag stack ut lite från mängden. Injektioner av insulinsprutor, noggrann planering och fasta rutiner blev hädanefter livsviktigt. Trots detta kände jag mig aldrig riktigt sjuk. Jag minns hur skolsköterskan under en årlig rutinkontroll frågade mig om jag hade någon sjukdom eller tog några mediciner. Mitt svar var “nej, jag har bara diabetes”.

Under hela mitt liv har jag varit väldigt aktiv där sport och träning alltid varit en stor del av min vardag. Mina dagar fylldes av basket, gymnastik, fotboll, löpning och andra fysiska aktiviteter. Vissa dagar blev det svårt att få ihop allting och jag har otroligt mycket att tacka mina föräldrar för som möjliggjorde detta och stöttade mig längs vägen. Jag inser att alla inte får de möjligheterna som jag fick under min uppväxt och jag är väldigt lyckligt lottad som hade föräldrar som hjälpte till så pass mycket samtidigt som de aldrig framställde min sjukdom som något problem eller hinder. Jag fick göra det jag ville, det gällde bara att finna en metod som passade mig och mina behov.

Efter en period av alltför många träningar och idrottsevent som krockade med varandra blev jag tvungen att avgränsa mina aktiviteter. Valet var inte särskilt svårt, basket hade alltid haft en speciell plats i mitt hjärta. Sedan den dagen har det varit basket... Mycket basket…

Vid 15 års ålder blev jag antagen till basketgymnasiet i Luleå och beslutade mig för att bege mig 100 mil hemifrån för att följa min dröm med ett allt större fokus på basket under de nästkommande tre åren. Sedan dess har jag varit med om mycket. Alltifrån att ta guld i ungdoms-SM till senior-SM. Jag har deltagit i landslagsläger med ungdom- och seniorlag och spelat ungdoms-EM. Numera befinner jag mig i Texas där jag studerar på college och spelar basket. Jag har hittills avklarat tre år på min utbildning och har ytterligare ett år kvar till en examen inom Health Science.

Under mina år som diabetiker har jag stött på många skeptiker och människor som ifrågasatt mitt val av idrottande. Personligen har jag inte låtit det påverka mig. Oturligt nog känner jag till andra som gett upp sina drömmar om en idrottskarriär och som riktat ögonen åt ett annat håll för att de fått höra om svårigheterna att kombinera idrottens påfrestningar med diabetes.

Jag vill med hjälp av den här bloggen visa på att det är möjligt att elitidrotta med diabetes och jag vill uppmana diabetiker till att inte låta sjukdomen vara ett hinder för att följa sina drömmar. Jag vill kunna motivera, inspirera och hjälpa barn och unga, samt anhöriga, genom mina egna erfarenheter och lärdomar som jag tagit del av under min tid som diabetiker.

Nathalie Lindén har haft typ 1-diabetes sedan 4 års ålder och delar med sig av sina erfarenheter som diabetiker. Bloggar för Diabetes Wellness Sverige.