Skip to main content

Livet upp och ner del 13

Blogginlägg   •   Mar 11, 2020 10:32 CET

Livet upp och ner del 13

Att vara separerade och ha barn varannan vecka kan vara svårt nog, lägg då till diabetes så kan du lätt förstå att det blir aningen värre. Finns det redan konflikter i relationen så blir dom definitivt inte bättre av att ha ett svårt sjukt barn tillsammans. Från Början trodde jag det, jag trodde och tyckte det blev bättre, vi kom någonstans närmare igen då vårt gemensamma barn blev väldigt sjukt. Närmare att kunna samtala kring våra barn.

Det vände tyvärr ganska snabbt till nån typ av konkurrens emellan oss, jagande av bra värden i stället för fokus på vårt barn. Bara en massa påhopp sinsemellan, vad gjorde du förra veckan med kvoterna eller dylikt. Otroligt känsligt blev det mellan oss båda familjer, vad gör ni? varför gjorde ni så? frågorna blev många…

Helt klart förstår man nu att det ser helt olika ut vart man är varje vecka. De olika rutinerna är olika, och dom påverkar diabetesen. Kost, sömn och aktivitet är liksom basen för att allt ska bli så bra som möjligt.

Hos oss båda hushåll ser det väldigt olika ut och självklart är det svårt att få till bra värden då. Hos mig äter vi tidigare och oftare (mer mellanmål, tex) hos sin far är det inte lika uppstyrt och det kan gå många timmar utan kolhydrater. Vi går upp tidigare och lägger oss tidigare, hos sin far är det för det mesta mycket senare rutiner. Det behöver absolut inte vara dåligt i sig men kanske inte är bra för vår son.

Då vi tyvärr inte kan prata om detta så blir det sonen som i slutänden mår dåligt. Förstår att det låter sjukt illa. Jag har tagit oss till psykologen på sjukhuset, dom som man kan prata med om man har svårt sjuka barn tillsammans. Det gick bra där men sen kom kommentarerna att hagla tätt ändå.

Jag vet att även om man är lyckliga tillsammans så kan man bli oense om hur man ska behandla diabetes och göra det bästa av det. Jag har haft många långa diskussioner med min sambo som tycker en sak och jag en annan. Ibland är det bråttom att agera och beroende på vad man har för uppdatering så kan det ibland bli väldigt tokigt. Jag kan ha varit med sonen hela dagen och märkt att han är insulin intolerant, medan min sambo bara har hans värden att utgå ifrån. Det kan lätt bli tokigt och knasigt då, det är väldigt lätt att ha en massa förutfattade meningar kring hur man bör agera då.

Det här med att ha ett barn med diabetes tillsammans med andra människor är helt klart inte det lättaste. Ibland önskar jag att jag hade ensamrätt att bestämma allt över honom. Såklart fattar jag ju att det inte skulle vara bättre, ventilerar bara tankar med er. Så mycket man skulle vilja ändra på som egentligen redan är bra eller mindre bra. Jag är otroligt tacksam ändå att det går så bra och att min son är så fantastiskt som han är, otroligt anpassningsbar.

Nu känner jag mig helt naken, jag har nog berättat om alla mina innersta jobbiga tankar kring detta. Det är som det är och jag kan bara agera framåt och göra det bästa här och nu. Vi är inte mer än människor.

Kram Anna

Anna med son som har diabetes typ 1 delar med sig av sina erfarenheter som anhörig till en diabetiker. Bloggar för Diabetes Wellness Sverige.

Kommentarer (0)

Lägg till kommentar

Kommentera

Genom att skicka din kommentar accepterar du att dina personuppgifter behandlas i enlighet med Mynewsdesks Integritetspolicy.