Skip to main content

Livet upp och ner del 2

Blogginlägg   •   Jul 17, 2019 10:44 CEST

Livet upp och ner del 2

Tiden går och vi försöker anpassa oss. Hur gör man det när det inte funkar, värden som inte vill bli stabila. Läkarna säger att det kommer att bli bättre, det kommer inte alltid vara såhär. Jag har väldigt svårt att tro det. Ena dagen bra och andra dagen dålig. Byte av kvoter och korrigeringsdoser varannan dag. Ena dagen behövs mer insulin andra dagen mindre. Hans kropp som växer försöker anpassa sig från dag till dag.

Tur att han är så stark själv, säger inte mycket när vi om och om igen ska ta sprutor. Om och om igen tar stick i fingret för att kolla blodsockret. Jag känner mig ofta tacksam att det ändå ”bara” är diabetes, det hade kunnat vara värre.

Fick ganska snart en dosa på armen (Libre) som gör att man slipper att sticka honom i fingret hela tiden, så otroligt skönt! Man skjuter in en mätare i armen på honom och så ser man värdena i en mottagare, en liten dosa. Helt klart underbart! tills den slutar att fungera, tills den lossnar mitt i natten och då är man där igen.

Min son är en hjälte. Precis som alla andra där ute är som har diabetes. Det är en osynlig sjukdom som otroligt många har konstiga tankar omkring. Människor dömer och har ingen kunskap. Det hade inte jag heller, ingen av oss visste vad det innebar.

För oss är det ett måste och en vardag att ta sprutor inför varje måltid, ja inför allt han stoppar i munnen. Människor stirrar och pekar och tycker det är jobbigt. Ska vi gömma oss? Tänker på ett tillfälle då vi hade varit på fotboll hela dagen och åt ute på restaurang på vägen hem, en av hans kompisar med föräldrar var med. Som vanligt åkte sprutorna fram och ingen ville sitta med oss, då gör vi det lite ”under” bordet ändå. Har funderat på det där mycket speciellt som att min sambo är spruträdd. Säkert lite samma sak som att amma sina barn offentligt. Ska man få ta sina sprutor offentligt eller är det tabu? Vi kanske ska sitta under en filt eller så, så att folk slipper att se.

I skolan har det blivit vardag, min son har hållit föredrag inför hela klassen om vad diabetes1 innebär, jag har nog aldrig varit så stolt i mitt mamma hjärta. Barn är så härligt naturliga och frågar rakt ut, precis vad dom undrar över och tänker. Iförd operationsmössa och handskar berättar han om alla kanyler, sprutor och om allt vad han har varit med om innebär. ”kan du dö?” frågar hans kompisar och han berättar att det kan han, om han inte sköter sin diabetes ordentligt.

Jag har nog läst allt man kan nu om diabetes och förstår nu på ett helt annat sätt om hur allt vi stoppar i oss påverkar blodsockret. Vi har helt klart lagt om kosten och tänker annorlunda idag. Bra för oss alla kan man säga, vi har blivit mer medvetna och gör bättre val idag. Märker stor skillnad när det äts mycket ”socker” kolhydrater eller inte, antingen kryper det i kroppen på honom eller så blir han trött och håglös. Innan hade vi svårt att förstå hans beteende när han redan efter en timme kunde vara vrålhungrig igen trots att vi i princip nyss hade ätit. Nu vet vi att han har dippat och är låg. Vi har lärt känna honom på ett helt nytt sätt. Syskonen känner också idag igen symtomen och säger att nu är han ”hög” eller ”låg”. Vi har nog alla kommit varandra närmare i sjukdomen, det har inte bara fört med sig dåliga saker.

Anna

Anna med son som har diabetes typ 1 delar med sig av sina erfarenheter som anhörig till en diabetiker. Bloggar för Diabetes Wellness Sverige.

Kommentarer (0)

Lägg till kommentar

Kommentera

Genom att skicka din kommentar accepterar du att dina personuppgifter behandlas i enlighet med Mynewsdesks Integritetspolicy.