Det smäller till. Plötsligt vaknar jag upp liggandes på golvet...

Det smäller till. Plötsligt vaknar jag upp liggandes på golvet. Klockan visar 04:30 och chockat undrar jag varför jag ligger där. Försöker resa mig men benen bär mig inte. Faller ihop på golvet igen. Hjärtat bultar snabbt och svetten rinner från min panna. Jag lyckas dra fram min insulinpump som ligger under mig. Kollar blodsockernivån. 1.7. Ett komma fucking 7.

Paniken kommer krypandes. Nu handlar det om minuter. Jag måste ta mig till köket och få i mig socker. Finner mig själv krypandes över mitt svarta golv bort mot kylskåpet och drar mig upp med hjälp av handtaget. Minuter handlar snart om sekunder. Får tag i en Gainomax. Sätter mig på golvet igen lutandes mot ugnen och sveper den i en enda stor klunk. Hälften hamnar utanför. Mina händer skakar. Måste ha mer. Med foten når jag min träningsväska som jag drar intill mig. Där i ligger det alltid godis. Öppnar Ahlgrens bilar-påsen med ett hastigt ryck. Samma sak där, hälften utanför. Äter så mycket jag hinner innan det svartnar för ögonen. Nu händer det, jag kommer svimma, kanske dö. Lägger mig på golvet och blundar i hopp om att allt socker ska hinna kicka in innan hjärnan stänger av. Ber till Gud. Svettas. Gråter. Vill ringa mamma men telefonen är borta. Ligger kvar. Ger upp. Somnar.

En timme senare vaknar jag på köksgolvet med kladdig Gainomax och bilar över hela bröstkorgen. Kylskåpet är fortfarande öppet. Jag reser mig upp och kollar blodsockret. 8,7. Det kommer stiga ytterligare, det vet jag. Förmodligen till farliga nivåer fast åt andra hållet än för en timme sen. Jag bryr mig inte. Jag lever, det är det enda som räknas just nu. Tar mitt täcke från golvet och går och lägger mig i sängen. Lite längre in mot väggen den här gången med en rädsla om att trilla ner igen. Kollar blodsockret. 16,7. Jag skrattar. Ironin över att nyss ha kämpat för sitt liv, lyckats rädda det, få tillbaka lugnet, och nu detta. Kollar nivån en gång till. Mätaren visar 23,4. Det går snabbt uppåt, långt över den gräns läkarna varnar för. Jag skiter i det. Jag lever. Tar insulin och börjar gråta igen. Men denna gång av glädje och lättnad. Morgondagen må vara förstörd men i natt var det jag som vann. I’m alive and I’m still standing.

Efter 18 år med diabetes har man en del erfarenhet av sådana här situationer, men det är lika obehagligt varje gång. Det händer då och då oavsett om man vill det eller ej. Det handlar inte om att jag sköter mig dåligt eller äter fel, det kan hända ändå. En sjukdom som kräver kontroll dygnet runt, som aldrig tar paus och som aldrig lämnar dig i fred tär på psyket. Bara för att det inte syns utåt kan jag fortfarande kriga på insidan. Ett krig jag än så länge inte kan få slut på, men som jag vägrar förlora. Jag vägrar ge upp. Diabetes kan dra åt helvete.

Rise and rise again until lambs become lions, det vill säga: Fortsätt kämpa tills det omöjliga inträffar. En vacker dag kommer jag bli frisk igen. Vänta och se.
_______________________________

OBS: Jag skriver inte detta för att jag tycker synd om mig själv, inte heller för att ni ska göra det. Jag lever och jag mår bra för det mesta, men ibland behöver man skriva av sig lite. Bespara mig därför kommentarer om att jag ska sköta min diabetes bättre, att jag ska sluta gnälla eller att det finns värre sjukdomar. Det sistnämnda vet jag redan och jag är väldigt glad över att jag ”bara” har diabetes. Tack.
___________________________________

Petter Axell är en högskoleutbildad copywriter och självutnämnd mästerskribent. En #brakille med alldeles för många bilder utan tröja på sin Instagram @petteraxell

Artikeln publicerades först på baws.se