Lagtrots och maktmissbruk i Västerås

Västerås kommun ville sätta Barbro Lundh under förvaltarskap för att bli av med hennes ”besvärlige” son, P-O. Som skäl angav de att det ”råder en konflikt mellan anhörig och aktörer inom sjukvård och omsorg”. Tingsrätten kom fram till att det saknades belägg för kommunens påståenden och avslog ansökan. Men skam den som ger sig. I somras damp en ny begäran om förvaltarskap ner i Barbros brevlåda. Följ med till Västerås. Kommunen som låter prestige styra vården.

I våras publicerade vi en artikel om Barbro Lundh, 84, som sedan sommaren 2016 i huvudsak blivit liggande på ett korttidsboende i Västerås. Det hade skurit sig ordentligt mellan Västerås kommun och Barbro, företrädd av hennes son, P-O Lundh. P-O anses vara en mycket besvärlig person. Av Västerås kommun, av företrädare för Region Västmanland, av IVO, Inspektionen för Vård och Omsorg. Många är de som smällt telefonen i örat på P-O. Varför kan man fråga sig? Vilka orimliga krav är det han driver för sin morsas räkning? Är det jättedyra mediciner? Är det icke evidensbaserade metoder? Är det särbehandling som ska ge hans mor fördelar framför andra i vården? Nej, det är ju inte det.

Lagstiftningen är bra – Västerås följer den inte

Om man tar sig tid att lyssna på det P-O Lundh framför märker man att han är påläst och att det han vill är något så enkelt som att kommun och landsting skall följa de lagar och regler som styr sjukvården och omsorgen. Allt i syfte att hans gamla mor ska få en hyfsat bra vård och omsorg och en rättssäker behandling:
-Lagstiftningen som styr vården och omsorgen är bra, säger P-O Lundh. Det finns tydliga skrivningar som anger hur klart som helst vad vården ska göra och hur man ska arbeta. Det ska finnas en vårdplan. Det ska finnas en fast vårdkontakt om patienten vill ha det. Om det sker avvikelser, ska man rapportera det och jobba med dem för att undvika att de händer igen. Det är ett sätt att uppnå och sedan säkra vård av god kvalitet. Det är inte svårt. Allt står ju där, men vad gör man när kommun och landsting inte följer lagstiftningen?
-Barbro har ingen vårdplan. Åtminstone har vi inte fått se den. Vi har begärt en fast vårdkontakt så att vi har någon att prata med om vården, men det har vi inte fått. Det här borde ju vara avvikelser men region och kommun behandlar det inte som avvikelser. De saknar överhuvudtaget fungerande processer för avvikelsehantering. Avvikelser ignoreras eller rapporteras till chefer som väljer att inte föra informationen vidare. Det har till och med stått i tidningen om det.

Hur ser staden på situationen?

Västerås stad har en helt annan bild av situationen. Till Sveriges Radio Västmanland sade Tobias Åsell tillförordnad direktör för Västerås stad, Vård och omsorg, i ett inslag publicerat den 12 oktober, följande:
– Det upprättas alltid en vårdplan, det finns alltid en kontaktperson och det genomförs alltid det vi kallar en SIP, en samordnad individuell planering, för de individer som finns i våra verksamheter. Det är dem vi finns till för och det görs alltid.
När reportern frågar om hon kan få ta del av vårdplanen backar Tobias Åsell och en vecka efter det att intervjun gjorts har varken Barbro, P-O eller Sveriges Radio Västmanland fått se någon vårdplan.

Håkan Falknäs, medicinskt ansvarig sjuksköterska i Västerås, har en annan bild än Tobias Åsell:
– Vi har ca 2000 kunder/patienter i Vård och Omsorg. Statistik på antalet SIP:ar finns inte. Min uppfattning är att SIP:ar görs då det är nödvändigt och att de som kallas kommer.

Jag frågar Håkan Falknäs om antalet vårdplaner och fasta vårdkontakter. Han hänvisar till:

Västerås Riktlinjer för Hälso- och sjukvård

”Inom verksamheterna ska det finnas rutiner för återkommande vårdplaneringsmöten för enskilda patienter. Dessa möten ska erbjudas inom två veckor efter övertagande i hemsjukvården eller att den enskilde flyttat in på ett boende, samt när behoven för den enskilde ändras eller minst en gång per år. Vid vårdplanering ska alltid den enskilde patienten erbjudas att delta och i förekommande fall även närstående. Vidare ska kontaktmannen, omvårdnadsansvarig sjuksköterska och rehabiliteringsansvarig arbetsterapeut eller fysioterapeut kallas till mötet. Läkare kallas minst en gång per år eller vid behov. Den omvårdnadsansvariga sjuksköterskan ansvarar för att sammankalla
samtliga berörda. I samband med utskrivning från slutenvården följs de särskilt framtagna riktlinjerna. Om det är nödvändigt för att tillgodose patientens behov, eller om en patient begär det, ska verksamhetschefen utse en fast vårdkontakt för patienten, vilken kan vara läkare, sjuksköterska eller annan hälso- och sjukvårdspersonal.”

IVO – partiskt granskande myndighet?

Västerås säger sig alltså jobba efter dessa riktlinjer. Men Barbro har fortfarande inte fått se någon vårdplan och har fortfarande ingen fast vårdkontakt:
-Vad gör man då i mitt fall, som son, men också som företrädare, för Barbro? Jo, man anmäler till kontrollerande myndighet, IVO. Men IVO granskar inte faktiska förhållanden. IVO granskar det byråkratiska kringverket. Journaler och dokumentation. Och man pratar med personalen om hur saker och ting fungerar. På grundval av det fattar de sedan sitt beslut men det är ju helt otillräckligt. De hör ju bara ena parten i en process där det finns två.

– Ett typexempel vi har råkat ut för: Barbro mår jättedåligt av de antipsykotiska mediciner en läkare inom psykiatrin har satt in utan utredning. Vi har begärt en fördjupad läkemedelsgenomgång för att utreda de där medicinerna. Det har aldrig gjorts en läkemedelsgenomgång på det sätt som finns beskrivet i Socialstyrelsens vägledning för läkemedelsgenomgångar, men i hennes journal står att en sådan har gjorts. Det är ett uppenbart fel i journalen.

– Med det låter sig IVO nöja. IVO betraktar journalen som ett objektivt dokument, men det är ju bara en av parterna som skriver i journalen. Det är deras sanning om vad som hänt. Och när jag försöker påtala att IVO inte kan jobba på det sättet, att man faktiskt bryter mot grundlagens skrivningar om att myndigheter ska arbeta sakligt och opartiskt, då åker luren i örat på mig.

Det är som ett slags skyttegravskrig som pågår mellan P-O/Barbro på den ena sidan och utförare och det som ska utgöra kontrollerande myndigheter på den andra. Tiden går och allra mest är det Barbros tid. Tid som rinner undan. Tid som hade kunnat användas till något annat och bättre. Men nu är det som det är. Och det blir värre. För det här skyttegravskriget tycks föras utan regler och ganska besinningslöst. Åtminstone från den ena parten.

Korttidsboendet blev fyrdubbelt så dyrt permanentboende

Någon gång under de första månaderna i år började det komma fakturor från kommunen till Barbro utställda på ett väsentligt högre belopp än förut. Det visade sig att Barbros plats på korttidsboendet på ett mystiskt sätt omvandlats till permanentboende med väsentligt högre kostnad som följd. Så trots att Barbro låg i samma rum, i samma säng och hade samma personal, blev hennes månadskostnad väsentligt högre. Så hög att hon inte hade råd med det. Hennes ekonomi skulle på kort tid bli helt urholkad om hon betalade den nya summan. P-O, som ju har till uppgift att bevaka Barbros ekonomiska intressen frågade vad den högre kostnaden berodde på. Han fick till svar att Barbro gått med på att flytta permanent till boendet.
Detta förvånade P-O stort eftersom Barbro har sitt hus kvar och när en stark, om än kanske ouppnåelig, dröm om att en gång kunna flytta tillbaka till huset. Barbro förnekade också bestämt att hon gått med på att flytta permanent till boendet.

Kommunen hänvisade till avtal – men vägrade visa det

Trots mängder av kontaktförsök från P-O så vägrade kommunen att visa något avtal för det påstådda permanenta boendet. P-O började bestrida fakturorna men det hjälpte inte. Ingen svarade och fakturorna fortsatte att komma. Kommunen skickade även ärendet till Kronofogden som skickade tillbaka ärendet eftersom fakturorna var bestridda. Men trots att Barbro saknade avtal för boendet och fakturorna var bestridda enligt konstens alla regler damp det ner ett brev från tingsrätten i brevlådan i somras. Kommunen ansökte åter om förvaltarskap för Barbro, nu med tillägget att fakturorna (alltså de som bestridits enligt gängse rutin) inte betalats.

– Det visade sig vara enhetschefen för boendet Barbro bor på som gjort anmälan till överförmyndarnämnden, berättar P-O. Hon uppgav att det fanns ett kontrakt med Barbros underskrift på. Varför hade inte Barbro eller jag fått en kopia på det då? Efter ett halvår fick jag äntligen se avtalet. Det var helt uppenbart att Barbro inte sett vad hon skrivit på. Att hon blivit lurad att tro att avtalet gällde fortsatt vistelse på korttidsboendet.

”Bluffakturor” från kommunen

Skälet till ansökan om förvaltarskap, vid sidan om att socialtjänsten och läkaren och personalen på boendet tycker att P-O är en jobbig person, var följande: ”Socialtjänsten tar (- – -) upp att Barbro Lundh är i behov av en förvaltare för att få ordning på sin ekonomi då hon inte varken har förmåga eller kapacitet att återta kontrollen över sina ekonomiska förehavanden”:
– Vad ska jag säga? frågar P-O retoriskt. Här uppträder Västerås som en sorts bluffakturaföretag. De hittar på att ett avtal är upprättat och börjar skicka räkningar, som jag ser det, bluffakturor. När jag sedan, av omsorg om morsans ekonomi, bestrider dessa fakturor tas det till intäkt för att jag missköter hennes ekonomi och på grund av det ansöker man om förvaltarskap för andra gången på mindre än ett år! Vad ska jag säga?
Den 13 september kom ett brev till Barbro. Det var från tingsrätten i Västmanland. Det visade sig att Västerås stad återkallat ansökan om hyresfordran. Det som utgjorde grunden för Västerås ansökan om förvaltarskap för Barbro. Vad som händer nu är det ingen som vet. Barbro och P-O frågar men de får inga svar.

Slutord
Vi lever i en tid där fakta tillmäts allt mindre betydelse och känslor allt större. En kommun, en myndighet, kan inte, får inte, agera känslomässigt. Man ska vara saklig och opartisk. Man ska följa lagar och regler oavsett om man tycker en person är jobbig eller inte. Det är inte på något sätt acceptabelt att företrädare för en kommun agerar på det sätt företrädare på många nivåer inom Västerås kommun agerar. Man låter prestige och känslor styra myndighetsutövningen.

På ett mänskligt plan handlar den här historien om en gammal kvinna med psykisk ohälsa som inte får den vård hon behöver. Tvärtom får hon ”vård” hon inte behöver och inte vill ha. Vård hon mår sämre av. Hennes anhöriga påtalar detta men kommunen vägrar att ta det till sig. De förväntar sig att anhöriga ska nöja sig med detta. När anhöriga inte gör det löper kommunen amok och begår ytterst tvivelaktiga handlingar. Den statliga myndighet som är satt att granska kommunen har gett sig själv en så trång kostym att man inte behöver räknas med.

På ett juridiskt plan ställer historien frågor om vårt samhälle inte är uppbyggt på fel premisser? Lagstiftningen utgår från att myndigheter vill följa lagen, göra sitt bästa och göra gott för invånare och medborgare. Då fungerar lagarna och systemen. Men när myndigheter drivs av annat, prestige, revansch, maktfullkomlighet, då fungerar inte lagen och kontrollen som den är tänkt.

Konsekvensen för enskilda medborgare, men på sikt, hela samhället, är förödande.

PS: Västerås stad har en värdegrund som lyder: ”Alltid bästa möjliga möte”. Frågan är om alla delar av kommunen omfattas av värdegrunden?