Kommer enskilda i framtiden behöva utstå markintrång på grund av klimatåtgärder?

I en uppmärksammad dom gav Mark- och miljödomstolen Vellinge kommun tillstånd att anlägga bl.a. översvämningsskydd som bedöms krävas på grund av den ökade risk för översvämningar som klimatförändringarna innebär. Foyens miljörättsjurister Caterina Carreman och Sara Eriksson redogör för några av de avvägningar som kan behöva göras i dessa fall. Det bör noteras att domen har överklagats av Länsstyrelsen i Skåne.

Det är välkänt att klimatförändringar kommer att medföra högre havsnivåer, bland annat eftersom glaciärer och landisar kommer att smälta allt mer. Effekterna av de globala havsnivåhöjningarna kommer i Sverige att bli mest märkbara i den södra delen av landet. Den successiva höjningen av havets medelnivå till följd av klimatförändringar förväntas leda till översvämningar vid mindre kraftiga högvatten och att situationer med kraftiga högvatten blir vanligare. Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) hade angivit att Skanör/Falsterbo och Höllviken/Ljunghusen på Falsterbonäset är ett område med betydande översvämningsrisk.

Vellinge kommun hade därför hos Mark- och miljödomstolen vid Växjö tingsrätt ansökt om tillstånd att anlägga översvämningsskydd på Falsterbonäset, en halvö omgiven av Öresund och Östersjön i sydvästligaste Skåne. I avsaknad av effektiva hinder som skyddar Falsterbonäsets bebyggelse mot kraftiga högvatten är det, utöver risken för liv och hälsa, mycket stora ekonomiska och ideella värden som hotas av översvämningar. Vellinge kommun ansåg det därför nödvändigt att översvämningsskydd anläggs runt befintlig tätortsbebyggelse på näset.

Av stor betydelse vid prövningen i Mark- och miljödomstolen var att Falsterbonäset hyser stora naturvärden och flera skyddade områden och arter, såsom naturreservat, Natura 2000, område för riksintresse och artskydd. Vidare finns det områden av stort kulturhistoriskt värde. Det är även många fastighetsägare som påverkas av kommunens planerade översvämningsskydd.

Vellinge kommun hade enligt sin ansökan främst tagit hänsyn till skyddens funktion samt försökt minimera påverkan på natur- och kulturvärden, skyddade områden och arter, tillgänglighet och landskapsbilden samt även strävat efter att minimera intrång på privatägda fastigheter. Utformningen och lokaliseringen hade när det var möjligt anpassats för att begränsa mängden byggmateriel samt behov av reparation och underhåll av skydden. Ansökan innebär att skyddsvall ska byggas i utkanten av flera skyddade områden. En alternativ lokalisering som utretts av kommunen var att i större utsträckning följa kustlinjerna istället för tätortsgränserna, ett s.k. yttre skydd. Kommunen bedömde dock att det av flera skäl att det var ett sämre alternativ, bl.a. eftersom detta skulle innebära betydligt större ingrepp i naturområden, påverkan på naturvärden och på skyddade områden.

Mark- och miljödomstolen gav Vellinge kommunen tillstånd att utföra och bibehålla översvämningsskydd (vattenverksamhet enligt miljöbalken i form av avvattning) och förenade tillståndet med ett antal villkor. Domstolens dom är mycket lång och lyfter flertalet frågor men vi kommer koncentrera oss på frågorna om tvångsrätt och lokalisering. I domen beviljades kommunen särskild tvångsrätt enligt 28 kap. 10 § MB att utföra, bibehålla och underhålla översvämningsskydd på i domen angivna sträckor på fastigheter som tillhörde annan. Särskild tvångsrätt kan krävas i dessa fall eftersom verksamhetsutövaren som ska bedriva vattenverksamhet måste ha rådighet över vattnet inom det område där verksamheten ska bedrivas. Enligt 28 kap. 10 § MB kan den som utför eller ska utföra en vattenverksamhet ges rätt av mark- och miljödomstolen att utföra anläggningar eller åtgärder inom fastigheter som tillhör någon annan eller ta i anspråk mark eller annat utrymme för detta under vissa omständigheter, exempelvis att det som i nu aktuellt fall ska vara fråga om markavvattning. Det krävs även vägande samhällsintressen för att ett så långtgående ingrepp som tvångsrätt ska tillåtas.

Enligt 2 kap. 15 § första stycket regeringsformen är vars och ens egendom tryggad genom att ingen kan tvingas avstå sin egendom till det allmänna eller till någon enskild genom expropriation eller något annat sådant förfogande eller tåla att det allmänna inskränker användningen av mark eller byggnad utom när det krävs för att tillgodose angelägna allmänna intressen. Egendomsskyddet finns även i Europakonventionen.

Mark- och miljödomstolen bedömde att nu aktuella markintrång i enskildas fastigheter krävdes för att skydda Falsterbonäset mot översvämningar och att det är ett mycket angeläget allmänt intresse. Domstolen bedömde att detta var i enlighet med proportionalitetsprincipen då det var en rimlig proportion mellan vad det allmänna vinner och den enskilde går miste om. Domstolen beaktade vid denna bedömning särskilt att den som drabbas av tvångsrätt är tillförsäkrad ersättning för detta och att de enskilda intressena har en nytta av översvämningsskyddet.

Domen är ovanlig, inte enbart på grund av frågan den behandlar, utan även för att den innehåller flera skiljaktiga meningar, alltså att någon eller några som dömde i målet hade en annan ståndpunkt än vad som framgår av domen. Bland annat ansåg referenten, den som skrivit domen, att ansökan om tillstånd borde avslagits. Referenten gjorde en annan bedömning än övriga gällande lokaliseringen av skyddsvallarna och hur avvägningen skulle göras mellan naturvärden och intrång i privatägda fastigheter. Referenten ansåg att kommunen för ett relativt stort antal delområden inte i tillräcklig omfattning undvikit skyddsvärda områden (riksintressen, naturreservat, Ramsarområde, Natura 2000-områden och artskydd). Enligt referenten stred den av kommunen valda lokaliseringen mot 2 kap. 6 § miljöbalken (MB) eftersom man inte valt den bästa platsen. Av 2 kap. 6 § MB följer att om en verksamhet som tar i anspråk ett mark- eller vattenområde ska det väljas en plats som är lämplig med hänsyn till att ändamålet ska kunna uppnås med minsta intrång för människors hälsa och miljön. Referenten ansåg att, istället för att ta skyddade områden i anspråk, då det var fråga om ett angeläget allmänt intresse borde skyddet anläggas i form av mur vid/på närbelägna enskilda fastigheter, dvs. i ytterkant på sådana fastigheter. Skyddet för egendomsrätten borde enligt referenten inte vara något hinder för detta då berörda fastighetsägare skulle vara tillförsäkrade full ersättning för intrånget. Dessutom skulle de enskilda fastigheterna få stor nytta av att skydd mot översvämningar anläggas. Här kan man reflektera över att referenten tar med ett indirekt intresse för den enskilda att få fastigheten skyddad och verkar väga in detta i avvägningen. Enligt referenten skulle ett intrång i ytterkanten av fastigheten vara proportionerligt.

Domen illustrerar de olika avvägningar som måste göras i denna typ av komplexa situation med många olika intressen och att avvägningen mellan egendomsskyddet och naturintressen kan bedömas olika. Detta framgår även av att domen har överklagats av Länsstyrelsen som begärt anstånd med att utveckla sitt överklagande men redan nu lyft fram att de anser att delar av bedömningen vad avser lokaliseringen av vallen i Natura 2000-områden och naturreservat är felaktig och bör ändras. Det blir därför intressant att framöver se hur Mark- och miljööverdomstolen kommer att göra avvägningarna och om de kommer nå samma bedömning. Sannolikt kommer vi i framtiden att få se fler och fler av denna typ av avgöranden där domstolar måste ta ställning till allmänna intressen i form av åtgärder på grund av klimatförändringarna och enskilda fastighetsägares direkta intressen.

________________

Caterina Carreman, advokat på Foyen Advokatfirma
caterina.carreman@foyen.se

Sara Eriksson, biträdande jurist på Foyen Advokatfirma
sara.eriksson@foyen.se