Parternas avtal utesluter miljöbalkens skadeståndsbestämmelser

Högsta domstolen har i en dom den 6 november 2019 (mål nr T 3191-18) ogillat en skadeståndstalan baserad på 32 kap. miljöbalken. Detta eftersom avtalsförhållandet mellan parterna uteslöt tillämpningen av bestämmelserna i 32 kap. miljöbalken.

I målet hade avloppsvatten från Malmö Airports brandövningsplats orsakat att slambäddar vid reningsverket i Svedala kontaminerats med PFOS i sådan omfattning av slammet inte längre kunde spridas på åkermark som planerat. PFOS är ett ämne som tidigare fanns i det brandsläckningsskum som användes vid flygplatsen. Kommunen fick istället deponera slammet, vilket innebar en betydande merkostnad för kommunen. Omhändertagandet av avloppsvattnet från flygplatsen och brandövningsplatsen reglerades först genom ett VA-avtal från 1971 mellan kommunen och Luftfartsverket och sedan 2011 i ett VA-avtal mellan kommunen och Swedavia AB som i dag bedriver flygplatsverksamheten vid Malmö Airport.

Svedala kommun stämde Swedavia och krävde skadestånd enligt 32 kap. miljöbalken för den merkostnad deponeringen medförde. Kommunen vann bifall till sin talan i mark- och miljödomstolen. Efter överklagande ogillades emellertid kommunens talan i Mark- och miljööverdomstolen, eftersom domstolen bedömde att avtalen mellan kommunen och flygplatsen reglerade den uppkomna situationen. Därmed kunde enligt Mark- och miljööverdomstolen inte en talan föras baserad på de utomobligatoriska bestämmelserna i 32 kap. miljöbalken.

Svedala kommun överklagade till Högsta domstolen som gav prövningstillstånd i frågan om avtalsförhållandet mellan parterna utesluter tillämpningen av 32 kap. miljöbalken och, om så inte är fallet, om skadan har orsakats i verksamhetens omgivning i den mening som avses i 32 kap. miljöbalken.

Högsta domstolen konstaterar först att miljöbalkens bestämmelser om skadestånd är dispositiva. Därefter konstaterar Högsta domstolen att det har varit omdiskuterat i den juridiska litteraturen om den som lider skada i ett kontraktsförhållande kan välja att istället stödja sig på utomobligatoriska regler samt att, i förhållande till skadeståndslagen, gäller att existensen av ett avtal mellan parterna i en skadeståndstvist kan föranleda avvikelser från lagens bestämmelser. Av detta följer enligt Högsta domstolen att det beror på avtalet, och ytterst en tolkning av detta, om en avtalspart kan ha rätt till skadestånd av sin avtalspart enligt skadeståndslagens bestämmelser istället för enligt avtalet. Högsta domstolen konstaterar sedan att det förhållandet att det utomobligatoriska skadeståndsansvaret i 32 kap. miljöbalken som huvudregel är strikt samt att miljöbalkens skadeståndsregler bygger på principen om att förorenaren ska betala inte påverkar bestämmelsernas dispositiva karaktär eller principerna för hur avtal ska tolkas. Även när det gäller miljöbalkens skadeståndsbestämmelser får enligt Högsta domstolen således frågan om en avtalspart kan göra gällande dessa, istället för kontraktet, mot sin avtalspart avgöras utifrån avtalet.

I aktuellt mål bedömde Högsta domstolen att de skador som kommunen åberopar som miljöskada sammantaget måste anses ha ett sådant samband med de centrala förpliktelserna i avtalen att frågan om ersättning ska bedömas enligt avtalsvillkoren och kontraktsrättsliga regler. Avtalen utesluter således enligt Högsta domstolen i detta fall en tillämpning av miljöbalkens ansvarsregler mellan parterna.

Genom rättsfallet har Högsta domstolen tydliggjort att ett kontraktsförhållande utesluter tillämpningen av miljöbalkens skadeståndsregler om skadan har ett tillräckligt samband med de centrala förpliktelserna i avtalet. Den skadelidande kan således inte välja det mest fördelaktiga alternativet för honom eller henne. Motsatsvis har Högsta domstolen också tydliggjort att det inte enbart räcker med att ett avtal finns mellan parterna för att utesluta tillämpningen av det utomobligatoriska ansvaret enligt miljöbalken, utan det måste finnas en koppling mellan skadan och regleringen i avtalet. Högsta domstolens slutsatser har också stöd i den juridiska doktrinen (se ”Skadestånd för miljöskada, Bertil Bengtsson, sid 108 ff.) Till syvende och sist blir det fråga om en avtalstolkning i det enskilda fallet.

Tomas Fjordevik, advokat Foyen Advokatfirma
tomas.fjordevik@foyen.se