Skip to main content

Pilsnerfrågan gav kommunen huvudbry för 70 år sedan

Blogginlägg   •   Maj 28, 2019 14:44 CEST

Det tog lång tid att utreda vilka som skulle få sälja pilsner till helsingborgarna. Sex år. Men under den tiden lärde sig nykterhetsnämnden i Helsingborg hur man sålde pilsner i andra städer – och att byggjobbarna i Uddevalla ratat öl och gått över till mjölk.

På en hylla i Stadsarkivet står en mapp med den oemotståndliga innehållsförteckningen ”Kommitten för pilsnerförsäljningen ordnande”. I den finns handlingarna från 1949 då Helsingborgs nykterhetsnämnd ville ha ordning och reda på pilsnern, både hur den serverades och hur den såldes på flaska för att tas med hem.

Det som för 70 år sedan benämndes pilsner motsvarar det som vi i dag kallar folköl, alltså öl som har en alkoholstyrka på max 3,5 procent. Motboken och det så kallade Brattsystemet infördes 1919. Det innebar att en person varje månad kunde köpa en viss mängd vin och sprit på Systembolaget. Starköl fanns bara på apoteken – mot recept.

Men försäljningen av pilsner var inte lika omgärdad av regler. Varje stad kunde själv bestämma vad som skulle gälla. Med tiden kom en handfull olika system att dominera bland sätten att sälja pilsner. Det så kallade Linköpingssystemet innebar att det gick att köpa pilsner i bara ett begränsat antal affärer. Sundbybergssystemet betydde att staden bildat ett kafébolag som både serverade pilsner och träffat avtal med några privata affärer som sålde drycken. Gävleborna kunde köpa sin pilsner endast i lokaler som ägdes av bryggerierna – men däremot inte i lokaler där pilsnern bryggdes.

Eller så kunde försäljningen ske som i Helsingborg och ett 20-tal andra städer: det var fritt fram att sälja drycken i alla mataffärer och mjölkbutiker som blivit godkända – och det var nästan alla som inte bara sålde grönsaker.

Att det var helt olika regler i de svenska städerna lämnade inte deras makthavare någon ro. Nykterhetsnämnderna runt om i landet diskuterade vilket sätt att sälja pilsner som var bäst, helst skulle det både främja nykterheten och inte upplevas som onödigt krångligt. ”Som vanligt när det gäller pilsnerdricksärenden har diskussionen varit synnerligen livlig”, skrev en tidning 1949.

Nu skulle alltså även Helsingborg utreda fråga. Man gick grundligt till väga, nykterhetsnämnden skickade ett brev med ett stort batteri frågor till alla städer med fler än 20 000 invånare. Frågorna gällde om pilsnerdrickandet ökat eller minskat de senaste åren, om det missbrukades pilsnerdricka på allmän plats och om folk själva kunde hämta sin pilsner vid ett bryggeri. Bland annat.

Svaren var mångskiftande och är så här på 70 års avstånd en bitvis ganska underhållande läsning. Eslövsborna kunde köpa pilsner i mjölkbutikerna och bara där. Från Enköping meddelade man att pilsner såldes i alla matbutiker och att det gjordes noggranna anteckningar om vem som köpte, och hur mycket. Problemet var bara att det tog så mycket tid för butiksbiträdena att bläddra i noteringsböckerna.

I Mölndal var det springpojkar som levererade pilsner från bryggerierna till kunderna, men pojkarna hade ”kommit att utbildas till veritabla öllangare”. Gruvarbetare och andra Kirunabor hade ingenstans att gå om de ville bli serverade pilsner – och kunde köpa drycken bara på en enda plats.

Och vad var då svaret från Uddevalla? Så här skrev nykterhetsnämnden där: ”Pilsnerkonsumtionen har under senare år minskat inom kommunen. Orsaken härtill torde i första hand få tillskrivas det förhållandet, att folk i allmänhet, och då i synnerhet inom byggnadsbranschen alltmer övergått till mjölkdrickning”.

Kommittén funderade länge. Först efter sex år lämnade den ett förslag till hur pilsnerförsäljningen borde ordnas i Helsingborg. Det blev västgötaklimax, kommittén föreslog helt enkelt att allt skulle förbli som det varit. För det hade ju fungerat ganska bra, tyckte man, pilsnerdrickandet hade inte ökat och missbruket var inte större här än på andra håll i landet. De nästan 200 handlare som sålde den omdiskuterade drycken kunde fortsätta precis som tidigare.

Det har runnit mycket maltdrycker genom helsingborgarnas strupar sedan 1949, men antalet platser där man antingen kan köpa eller bli serverad maltdryck med max 3,5 procents alkohol är överraskande konstant. För 70 år sedan fanns det lite drygt 200 sådana ställen, i dag är det 286. Och då har ändå invånarantalet fördubblats.