”Hemma” finns inombords

Hennes farfar kunde tidigt resa till ett stängt Kina. Något som möjliggjordes genom hans arbete som ingenjör. Det är längesedan nu, men Susanne Durst minns fortfarande den där fascinationen och lyckan hon kände när farfar berättade och visade bilder.

– Han reste även till Indien i sitt arbete. För mig var allt detta jättespännande och jag ville också uppleva som han. Och nu är jag här, säger Susanne Durst och gör en svepande gest över sitt arbetsrum.

Institutionen för handel och företagande vid Högskolan i Skövde. Susanne är biträdande professor i företagsekonomi.

Hon undervisar bland annat i marknadsföring, är handledare, ledare för forskningsgruppen Knowledge and Innovation (KIM), och involverad i olika forskningsprojekt, som SIM 2020.

Här och nu. Det är mycket så i hennes liv.

– Jag tror att jag bär med mig den inställningen sedan barnsben. Att arbeta intensivt och mycket är naturligt. Mina föräldrar har alltid gjort det. Men var jag befinner mig är en annan sak. Mitt hem har jag kanske främst inombords.

Fast visst finns ett fysiskt hemma. Susanne visar bilder på Lindau vid Bodensjön. Vackert så det gör ont i ögonen. För något år sedan fick hon och maken nys om en fastighet som skulle hyras ut. Och inte vad som helst, utan ett gammalt handelshus från 1300-talet i hjärtat av Lindau.

Här är deras bas. Filou bär de med sig mellan våningsplanen.

– Vår älskade tax. Men han ska inte gå så mycket i trappor, så vi bär honom, säger Susanne som väntar make och hund till Skövde inom kort.

De stannar några dagar och några veckor senare ska Susanne åka till Lindau istället.

– Vi är vana att leva så. Det funkar bra, också med tanke på att vi pratar via skype varje dag.

Livet är mer

Sverige är ingen ny bekantskap för Susanne. Hon minns det första mötet. Som 18-åring drog hon och några kompisar hit för att bila längs de svenska kusterna.

– Vi var här i några veckor och det var en fin resa. Jag tyckte om människorna vi mötte.

Men något har hänt, resonerar Susanne.

– Här och nu i Skaraborg möter jag istället människor som inte vågar något nytt, som inte är flexibla. Man vill ha en form av ”guideline” för allt och vill planera allt. Så sägs det ofta att vi tyskar är, men nej, det är inte alls så. Det här är något helt annat och det måste vara tråkigt att leva så. Jag tänker att livet har mer att bjuda.

För egen del var det just som liten, när farfar berättade, som längtan efter äventyr vaknade. Äventyr behöver inte betyda att man ska hoppa fallskärm. Det kan vara att studera, lära sig språk, bygga kontakter och nätverk och arbeta mycket runt om i världen.

– Farfar sa att allt det var möjligt för mig, om jag bara ville.

Pendlade till Lindau

Susanne är liten i det tyska ”Little Paris”, det vill säga Düsseldorf. Hennes pappas arbete gör att de sedan flyttar till Hannover. Susanne läser psykologi, sociologi och statskunskap på universitetet och växlar sedan över till ekonomi.

Efter tre år som konsult för ett företag i München känner Susanne att hon vill uppleva något nytt.

– Min man är mästersnickare och det tycks alltid vara lätt att få arbete då! Vi var nyfikna på Sverige och flyttade hit. Min man hade fått arbete på Almnäs bruk utanför Hjo och jag läste finansiell ekonomi på högskolan under ett år.

Och försökte få arbete, också hon. Men som arbetsmarknad är Sverige relativt litet, resonerar hon. Så det blev München igen och arbete vid ett investmentbolag.

Ryckiga år står för dörren. Susanne läser vidare på distans och sedan flyttar hon och maken tillbaka till Sverige 2005.

– Idag vet jag inte varför vi gjorde det. Inte alls. Och det var inte särskilt länge. Istället började jag arbeta med ett EU-projekt vid universitetet i Liechtenstein.

I nästan åtta år ska Susanne verka där. Och det går alldeles utmärkt att först bo i Österrike och sedan Lindau när man arbetar i Liechtenstein. Under dessa år sticker hon mellan med ett år i form av ett stipendium i italienska Ferrara och ett 18 månader långt forskarprojekt i Helsingfors.

– Hemma har jag som sagt med mig.

Internationella nätverk

Sedan augusti 2014 är Susanne heltidsanställd vid Högskolan i Skövde. Då fanns hennes man redan på plats i Sverige. Men nu är det han som har återvänt till Tyskland. Och sannolikt för gott.

– Han har ställt om från att bygga hus till att undervisa. Vi har hittat ett gemensamt sätt att leva, beroende på omständigheterna.

För Susannes del också med nyfikenhet i bagaget. Livet är inte bara i Tyskland eller Sverige.

– Kanske finns det ett äventyr någon helt annanstans där jag kan vara med och utveckla och förändra. Det är ju det som är drivkraften. Och jag älskar att arbeta.

Med åren har hon byggt upp många internationella nätverk. Så när hon lämnar högskolan i Skövde för att gå hem till den lilla lägenheten i Vasastaden, är det oftast för att fortsätta arbeta.

– Tidsskillnaden gör att ska jag prata med kollegor i Brasilien får det ske senare på dagen.

Och sedan lagar hon asiatiskt och landar med en internationell tidskrift i soffan.