Skip to main content

​Helhetssyn kräver långsiktigt arbete

Nyhet   •   Feb 07, 2017 11:31 CET

Det uppstår lätt ett vi-och-domtänkande mellan de olika instanserna i vårdkedjan, där man saknar en gemensam kultur, menar Ann-Christin Janlöv, biträdande professor i omvårdnad.

Vårdkedjan, med dess olika länkar, är inte så hållbar som den borde. I en ny artikel utvärderar Högskolan Kristianstads Ann-Christin Janlöv och Agneta Berg möjligheterna att, genom ett förbättringskunskapsprogram, stärka samarbetet mellan instanserna inom vård och omsorg.

”Det sitter i väggarna”. Så brukar man beskriva den kultur som råder på en arbetsplats, och som styr både tanke och handling. Men kulturen kan också utgöra ett stort hinder, när olika instanser ska samarbeta med varandra.

– Det faktum att vård och omsorg är uppdelad på två huvudmän, regionen respektive kommunerna, är en jätteutmaning. Inte bara för att de lyder under olika lagar, utan för att det också råder olika kultur inom de olika organisationerna, menar professor emerita Agneta Berg.

Hon får medhåll från Ann-Christin Janlöv, biträdande professor i omvårdnad vid Högskolan Kristianstad:

– Visst finns det också de som har en helhetssyn. Men tyvärr är det många som strikt utgår från sitt eget ansvarsområde. Detta bidrar till att de olika arbetsplatserna rentav kan framstå som helt skilda världar.

De menar att man måste försöka bygga broar mellan de olika instanserna – annars är risken stor att de människor, som är i störst behov av en hållbar vårdkedja, faller emellan. En särskilt utsatt grupp är personer med psykisk ohälsa eller psykisk funktionsnedsättning.

– De har ofta varaktiga och komplexa behov, vilket lägger ett stort ansvar på vård- och omsorgsgivarna i kommunen och regionen, säger Ann-Christin Janlöv.

Värdet att lära känna varandra

Under 2010 pågick ett förbättringskunskapsprogram, riktat till vård- och omsorgspersonal i Nordöstra Skåne. Ett fyrtiotal medarbetare såsom behandlingsassistenter, socialarbetare, biståndshandläggare, sjuksköterskor och hemtjänstpersonal, deltog i den tio månader långa utbildningen. Genom seminarier och hemuppgifter skulle de lära sig förbättringskunskap och samtidigt närma sig varandra för att utbyta erfarenheter. Tanken var att de kontinuerligt skulle implementera de nya kunskaperna på sina respektive arbetsplatser. Utvärderingen visar att det inte var helt självklart.

– Även om de var stolta över att bli utsedda till förändringsagenter på sin arbetsplats, var det tufft många gånger. Kollegerna ifrågasatte och cheferna hade sällan avsatt tid och resurser för förändringsarbete, säger Ann-Christin Janlöv.

I uppföljningsstudien, som beskrivs i en nyligen publicerad artikel i tidskriften Issues of Mental Health Nursing, framhålls en del konkreta förbättringar: ett team hade tagit fram fler konkreta vårdplaner, ett annat hade arbetat med att förebygga tvångsvård.

– Många vittnade också om värdet att lära känna varandra och lära sig vad personerna hade för befogenheter och ansvar. Det är ju sannolikt att det i slutändan också får positiva effekter för klienten i vårdkedjan, säger Ann-Christin Janlöv.

Agneta Berg och Ann-Christin Janlöv menar dock att det egentligen finns behov av större och mer övergripande förändringar inom vård och omsorg – men det krävs långsiktigt arbete för att uppnå en helhetssyn på verksamheten.

– Vår förhoppning är att vi, genom att teoretisera detta, kan synliggöra kulturen som en viktig aspekt. Det är avgörande för att förstå varför en del satsningar fungerar och andra fallerar, säger Agneta Berg.

An Improvement Program as a Way to Intensify Inter-Professional Collaboration in the Community for People with Mental Disabilities: A Follow-Up

Text och foto: Kerstin Weman Thornell