Nyhet -
I rävsax mellan ledning och medarbetare
Att vara mellanchef är en svår balansakt. Ofta hamnar man i kläm mellan ledningens krav och medarbetarnas behov. I sina masteruppsatser har Monica Svensson och Ulrika Palmgren låtit mellancheferna själva komma till tals och berätta om sin vardag.
Monica Svensson och Ulrika Palmgren arbetar som anestesisjuksköterskor, och har en samlad erfarenhet på över 50 år inom vården. Men som masterstudenter inom ämnet hälsovetenskap har de valt att använda nya glasögon, och betrakta vården i Region Skåne med mellanchefernas blick.
– Regionen har gått igenom stora organisationsförändringar på senare år, och vi ville undersöka hur detta påverkat enhetscheferna. Dessa har en svår roll, där de ska måna om personalen och ta hänsyn till drift och patientsäkerhet, samtidigt som de har ekonomiska och politiska direktiv att förhålla sig till, säger Ulrika Palmgren.
Datainsamlingen genomförde de tillsammans, i form av tio intervjuer med mellanchefer på olika avdelningar inom regionen, som berättade om förutsättningar och begränsningar i vardagen.
– Vi behövde inte dra ut informationen ur dem, utan de var väldigt öppenhjärtiga. Flera av dem beskrev att de hade en utsatt position, där de befann sig i mellanledet mellan medarbetare och ledning, säger Monica Svensson.
Flera av dem vittnade om svårigheter att få en fruktbar kommunikation och en ständig avvägning mellan att själv axla ansvaret eller delegera det till medarbetarna.
Ulrika Palmgren har valt att titta närmare på hur mellancheferna hanterade avdelningens organisationskultur; allt det som sägs sitta i väggarna.
– Det handlar om de attityder och beteenden som går i arv på en arbetsplats. Det märks inte minst när nya medarbetare kommer in och föreslår förändringar, vilka kan krocka med de rutiner som råder. Som chef behöver man kunna hantera den sortens konflikter.
Hon drar slutsatsen att många mellanchefer skulle vara behjälpta av stöttning, i form av mentorskap och ledarskapsutbildning.
– Men för att kunna påverka organisationskulturen måste man främst vara medveten om den, menar Ulrika Palmgren.
Monica Svensson fokuserar på chefernas syn på fortbildning, så kallad kontinuerlig professionell utveckling (KPU).
– Enhetscheferna vet att utbildning är bra för den enskilda medarbetaren, och i förlängningen för avdelningen. Samtidigt måste chefen hela tiden tänka på bemanningen – detta är en ekvation som de flesta har bekymmer med. Eller, som en av dem uttryckte det: ”Jag är jättepositiv till utbildning, men man måste också sköta avdelningen”.
I dag finns inga bestämmelser eller riktlinjer för hur mycket fortbildning varje medarbetare har rätt till. Monica Svensson menar att det troligen skulle underlätta för cheferna om de kunde hänvisa till tydligare direktiv kring detta.
Oscar Andersson, som varit handledare, beskriver de båda uppsatserna som ”ovanligt gedigna”.
– Denna typ av studier bygger ofta på enkäter eller ja-och-nej-svar, men här har de verkligen lyckats få fram bra och utförliga intervjusvar som tydligt visar de svårigheter som kan uppstå för en mellanchef på en avdelning.
Med avklarade uppsatser har Ulrika Palmgren och Monica Svensson nått slutet på utbildningen i hälsovetenskap, som de följt på halvtid under fyra år. Båda är överens om att studierna gett dem ett nytt perspektiv på deras egna yrkesroller.
– Särskilt när det gäller medarbetarskapet. Att den enskilda medarbetarens engagemang och deltagande har en avgörande betydelse för organisationen. Denna insikt ger motivation och driv att utveckla sig, menar Monica Svensson.
Text och foto: Kerstin Weman Thornell
