Gå direkt till innehåll
Professor Staffan Karlsson håller äldrevården väldigt högt och tycker därför att det känns roligt att komma till Kristianstad som har en tydlig äldreprofil.
Professor Staffan Karlsson håller äldrevården väldigt högt och tycker därför att det känns roligt att komma till Kristianstad som har en tydlig äldreprofil.

Nyhet -

”Jag håller äldrevården väldigt högt”

Att arbeta på långvården sågs som ett misslyckande för de nyutbildade sjuksköterskorna. Men Staffan Karlsson tänkte tvärtom – och under åren har han strävat efter att förändra och förbättra vården för våra äldre. Möt Högskolan Kristianstads senaste professor i hälsovetenskap.

Längs väggen står ett par flyttkartonger som väntar på att bli uppackade. Men prydnadssakerna har kommit på plats i fönstret och i bokhyllan är titlarna redan sorterade i bokstavsordning.

– Annars är det omöjligt att hitta, säger Staffan Karlsson.

Han är visserligen nyinstallerad i sitt arbetsrum på högskolan, men det är inte första gången han är här. För fyrtio år sedan gjorde han lumpen i huset mittemot. Några år senare läste han till sjuksköterska vid Högskolan Kristianstad.

– Det var väldigt trevligt. Fast jag minns att hela utbildningen var väldigt inriktad på akutsjukvården. Vi som tog sjuksköterskeexamen förväntades bli läkarassistenter. Att hamna på långvården betraktades mest som ett misslyckande.

Men själv hade han redan siktet inställt på att arbeta med just äldre patienter. Intresset väcktes tidigt, kanske under de många timmar han tillbringade som barn hemma hos mormor Elsa i Åstorp. Hon och barnbarnet Staffan hade en djup vänskap och brukade sitta och prata på tumanhand.

En praoplats inom äldrevården på högstadiet ledde vidare till vårdutbildning. Därefter arbetade han några år som mentalskötare på Sanka Maria sjukhus i Helsingborg, där han trivdes som allra bäst när han fick ta sig an äldre patienter med demens.

Men som nyutexaminerad sjuksköterska fick han också se baksidorna av dåtidens äldrevård, på en långvårdsavdelning i Helsingborg.

– Det handlade verkligen om långsam akutvård. De äldre kunde ligga i flera år i en sal med tre andra patienter. Det var inget vidare.

Desto bättre kändes det att arbeta med lasarettansluten hemsjukvård. Egentligen var det en ren tillfällighet; lasarettet i Landskrona skulle renoveras, och det rådde platsbrist. Därför fick tjugo äldre och kroniskt sjuka patienter vårdas i hemmet.

– Det var en insikt för mig, hur mycket vård man faktiskt kunde genomföra i hemmet.

Under alla år försökte han förkovra sig. Han deltog i utvecklingsprojekt och utbildningar, höll i studiecirklar och var ledamot i ett vårdetiskt råd på Helsingborgs lasarett. I slutet av 90-talet letade han sig tillbaka till högskolevärlden och blev adjunkt på dåvarande vårdhögskolan i Lund.

– Jag hankade mig fram på olika vikariat. Under en period med stora nedskärningar anmälde jag mig till ett forskningsprojekt – egentligen bara för att kunna hänga mig kvar vid högskolan.

Det som till en början kändes tungrott och tämligen ointressant, skulle få ny fart i mötet med projektledare och professor Ingalill Rahm Hallberg.

– Hon var nog den första person jag mött som verkligen tog äldrevården på allvar. Jag insåg att man inte kan isolera sjuksköterskans arbete från de andra professionerna. Men måste se helheten ur patientens perspektiv. Det blev en ögonöppnare för mig.

Denna insikt gjöt nytt liv i projektet, och gjorde att Staffan Karlsson så småningom blev operativ projektledare med uppgift att kartlägga vårdsystemet i Skåne. Erfarenheterna avvände han sedan i sin kommande avhandling.

Som doktor tog han sig an en ny utmaning; denna gång ett internationellt samarbete som gick under namnet Right-Time-Place-Care. Syftet var att belysa vårdkedjan för personer med demenssjukdom i åtta olika europeiska länder.

– Ur detta perspektiv kan vi se hur den svenska äldrevården ligger väldigt långt framme. En del länder har inte ens hemtjänst, och håller istället fast vid tvångsåtgärder och tung medicinering – något vi i Sverige lämnat bakom oss för länge sedan.

De senaste åren har Staffan Karlsson varit verksam vid Högskolan i Halmstad. Dess inriktning mot IT och teknik har gett honom möjlighet att bland annat utveckla ett hälsolabb, och fördjupa sig i olika typer av välfärdsteknik. Men för några månader sedan blev det dags att röra på sig igen.

– Högskolan Kristianstad lockade mig, eftersom jag kommer att få stort utrymme för egen forskning vid sidan om undervisningen. Här finns också en tydlig äldreprofil, vilket ju är mycket intressant för mig.

Därmed är han tillbaka i den stad där han en gång utbildade sig till sjuksköterska - även om hans egen resa mot vårdyrket egentligen började ännu tidigare, hemma i köket hos mormor Elsa i Åstorp.

– Hade hon kunnat se mig nu, så hade hon nog varit stolt.

Text och foto: Kerstin Weman Thornell

Staffan Karlsson

Staffan Karlsson professor i hälsovetenskap vid Högskolan Kristianstad

Ålder: 59 år

Bor: Helsingborg

Familj: Sambo, två vuxna barn och ett barnbarn

Aktuell: Som ny professor vid Högskolan Kristianstad

Intressen: Springer tre mil i veckan, har genom barnen fått intresse för ridning och fotboll. Gillar bilar och hade under barndomen planer på att bli bilförsäljare.

Mer om Staffan Karlssons forskning

Ämnen

Kategorier

Regioner

Kontakter

Sara Sonesson

Sara Sonesson

Presskontakt Kommunikationschef 044-250 36 62
Jakob Nord

Jakob Nord

Presskontakt Pr- och forskningskommunikatör 044-2503672

Högskolan Kristianstad

Högskolan Kristianstad är en liten men samtidigt stor högskola. Vi är stolta över att vara en av Sveriges mest sökta högskolor och över den mångfald våra 14 000 studenter och 500 anställda representerar. Våra ledord är engagemang, närhet och öppenhet.

Högskolan Kristianstad
Elmetorpsvägen 15
291 88 Kristianstad
Sweden