Fördelning av varg i mellersta förvaltningsområdet

På fredag lämnar länsstyrelserna i mellersta förvaltningsområdet förslag om länsvis fördelning av varg. Förslaget utgår från regeringens nationella målsättning att garantera en livskraftig vargstam med gynnsam bevarandestatus och ambitionen att få en spridning av vargstammen över landet. Naturvårdsverket är beslutande i frågan.

Miniminivåerna för landets stora rovdjur ses över minst vart femte år. Det är Naturvårdsverket som fattar beslut om fördelningen efter förslag från länsstyrelserna. Som en del i årets översyn har länsstyrelserna i mellersta förvaltningsområdet, efter omfattande samverkan, nu enats om ett förslag på länsvis fördelning av miniminivåer för vargföryngringar*.

Förslag från mellersta förvaltningsområdet

Enligt Naturvårdsverkets vägledning bör norra och södra förvaltningsområdena föreslå miniminivåer som motsvarar de vargföryngringar som konstaterats vid inventering. Mellersta förvaltningsområdet ska sedan fördela övriga föryngringar så att den sammanlagda summan når upp till referensvärdet på 300 vargar**. Det betyder att mellersta förvaltningsområdet har 28,5 föryngringar att fördela mellan de åtta länen.

I Värmland

För Värmlands del innebär detta en sänkning av miniminivån från 11 till 7,5 föryngringar. Det speglar bättre den proportion av vargstammen som Värmland ska ha vid en jämnare utbredning av vargstammen än vad den förra miniminivån gjorde.

Det är dock fortfarande så att Värmlands län behöver ta ett något högre ansvar för vargstammen eftersom spridningen går väldigt långsamt. Ska man fördela miniminivåerna strikt efter länens areal så måste vargstammen sprida sig mer. I praktiken så är det vargstammens totala antal i landet som avgör om det finns möjlighet till licensjakt, och var koncentrationen av revir är som störst som avgör var någonstans jakten i så fall bör ske.

Här har miniminivåerna hittills inte haft någon större betydelse. Viltförvaltningsdelegationen kommer att revidera den regionala rovdjursförvaltningsplanen under året med anledning av de nya miniminivåer som Naturvårdsverket kommer att fastställa.

Kontakt

Maria Falkevik
Rovdjursansvarig, Länsstyrelsen Värmland
maria.falkevik@lansstyrelsen.se 
010-224 72 35

Bakgrund

*En föryngring betyder att man kan fastställa det har fötts nya valpar i ett revir under året. Antalet konstaterade föryngringar ligger till grund för beräkningen av storleken på den svenska vargstammen. Idag beräknas en vargföryngring motsvara 10 vargar.

**I riksdagsbeslutet En hållbar rovdjurspolitik (prop. 2012/13:191, 2013/14:MJU) står det att ”vargens referensvärde för en gynnsam bevarandestatus […] ska vara 170-270 individer”. I samband med beslutet gav Riksdagen uppdraget till Naturvårdsverket att bedöma var referensvärdet ligger inom det föreslagna intervallet. Naturvårdsverket slog då fast referensvärdet 270 utifrån då bästa tillgängliga kunskap samt rapporterade till EU att referensvärdet för varg satts till 270 individer och att vargens bevarandestatus var gynnsam.

2015 fick Naturvårdsverket i uppdrag av regeringen att utreda gynnsam bevarandestatus för varg. I uppdraget ingick bland annat att utifrån ett brett vetenskapligt underlag utreda vad som krävs för att vargpopulationen i Sverige ska anses ha gynnsam bevarandestatus enligt art- och habitatdirektivet. I slutredovisningen rapporterade Naturvårdsverket att sammantagen forskning visar att det behövs minst 300 vargar i Sverige, samt minst en ny immigrant från Finland eller Ryssland vart femte år för att vargen ska kunna anses ha gynnsam bevarandestatus.

Så vad gäller? Naturvårdsverket gör bedömningen att intervallet 170-270 vargar inte längre anger vad som krävs för att vargen ska uppnå och bibehålla gynnsam bevarandestatus. Kravet att inte riskera gynnsam bevarandestatus vid beslut om jakt finns i jaktförordningen. EU:s art- och habitatdirektiv anger att medlemsländerna är skyldiga att verka för att arter som finns upptagna i direktivet – däribland vargen – ska uppnå och bibehålla gynnsam bevarandestatus.

Naturvårdsverkets bedömning har fått stöd av Högsta förvaltningsdomstolen som i en dom 2016 (HFD 2406 ref 89) angav att man ”inte har anledning att ifrågasätta det vetenskapliga underlag som Naturvårdsverket har byggt sin bedömning på”.