Skip to main content

Man får vad man betalar för

Blogginlägg   •   Mar 29, 2016 16:19 CEST

Den långsamma introduktionen i Sverige av moderna blodförtunnande läkemedel (Noak) för att minska risken för stroke, kan till stor del förklaras med sjukvårdens ersättningssystem. Vi behöver inse att ekonomiska drivkrafter är lika styrande inom sjukvården som i andra sektorer.

Man får vad man betalar för. Det är en enkel tumregel i de flesta ekonomiska situationer, oavsett om det gäller små privata transaktioner eller nationalekonomi. Om man exempelvis har ett vårdvalssystem inom primärvården som ekonomiskt premierar läkarbesök blir effekten också fler läkarbesök. Exempelvis ökade antalet läkarbesök inom Stockholms läns landsting med 41 procent åren 2007-2013, och den tydliga orsaken var utformningen av vårdvalet med tyngdpunkt på ersättning per besök. Om syftet med utformningen var att få fler läkarbesök på vårdcentralerna var den således mycket lyckad.

Ekonomiska ersättningssystem är naturligtvis lika tungt styrande inom hälso- och sjukvården som i alla andra områden. Men ibland finns inom vården en viss aningslöshet kring ekonomiska drivkrafter. Jag har exempelvis genom åren läst olika tjusiga formuleringar om hur man i något landsting vill att vårdenheter, såväl de i egen drift som privata, ska delta i forskning, utveckling och utbildning. Det brukar heta att vårdenheter ”förväntas” vara aktiva och bidra till utvecklingen. Men någon ekonomisk ersättning följer inte med. Vad händer då? Inte särskilt mycket.

Det finns andra exempel: Sverige har under decennier varit ett föregångsland inom blodförtunnande behandling som minskar strokerisken. Med äldre läkemedel har det varit mycket viktigt följa upp patienterna noga för att minska riskerna för allvarliga biverkningar. Det görs genom täta uppföljningar på så kallade AK-mottagningar. Den vårdmodellen – av erkänt hög kvalitet – har länge tjänat oss väl.

Sedan ett antal år finns emellertid flera alternativa läkemedel med en annan verkningsmekanism – en läkemedelsgrupp som brukar kallas Noak. Det finns inget behov av att som tidigare kontinuerligt följa upp patienter som behandlas med dessa läkemedel. Den medicinska expertisen såväl som myndigheter i Sverige och internationellt är överens om att Noak bör användas. Det är dock ett faktum att introduktionen av Noak går betydligt långsammare i Sverige än i andra länder. Varför då, kan man ju fråga sig. Det är inte för att priset är högre. Jämfört med äldre behandling bedöms de vara kostnadseffektiva.

Men, som sagt, man får vad man betalar för. I de olika beställar- och utförarmodeller landstingen arbetar efter finns förstås även ekonomisk ersättning till de AK-mottagningar, antingen privata eller i egen regi, som idag följer upp patienter med blodförtunnande behandling. Och när ersättningssystemet är upplagt efter att mottagningar ska ta emot återbesök – så blir resultatet fler besök.

En intressant konflikt utspelar sig just nu i Västra Götaland. Ett antal vårdcentraler vägrar att ge behandling med Noak. Den medicinska och administrativa ledningen i regionen är tydlig med att Noak ska användas. Vårdcentralerna åberopar strikt medicinska skäl för att Noak fortsatt bör hanteras på sjukhusnivå. Regionen överväger å sin sida sanktioner mot de 14 privata vårdcentralerna för avtalsbrott.

Utan att på något sätt förringa den högkvalitativa verksamheten på AK-mottagningar är det för mig ganska uppenbart att konflikten i Västra Götalandsregionen handlar om pengar. Det är dock alldeles för enkelt att peka på att det handlar om privata vårdcentraler. Ekonomiska drivkrafter är givetvis lika starka inom offentlig verksamhet. Det viktiga är att vi lär oss någonting om hur ersättningssystem inom vården kan fördröja och förhindra en utveckling som i stort sett alla är överens om att vi i stället bör välkomna.

Vi bör lära och ta till oss grundregel ett: Att man får vad man betalar för.

Kommentarer (0)

Lägg till kommentar

Kommentera

Agree With Privacy Policy