Skip to main content

Än lever minnet av det stora kriget

Pressmeddelande   •   Dec 17, 2012 13:00 CET

En värdig begravning och allra helst en identifiering. Det är målet för den rörelse i dagens Ryssland som ännu nästan 70 år efter krigsslutet fortsätter att söka efter stupade i andra världskriget.

Sovjetunionen var en av segrarmakterna i andra världskriget. Men priset var förfärande högt. Uppskattningsvis dog mer än 25 miljoner människor. Lidandet var enormt och snart sagt varje familj bär ännu på minnen av kriget.

I sin avhandling vid Tema Kultur och samhälle, Linköpings universitet, beskriver och analyserar Johanna Dahlin sökrörelsens arbete med att hitta och identifiera stupade. Hon har följt ett par sökförband, som de kallas, i trakten av Sankt Petersburg. Rörelsen är landsomfattande och består av uppskattningsvis 40 000 frivilliga som ägnar flera veckor per år åt det tunga arbetet med att gräva efter döda.

- Det är ett tufft jobb, konstaterar Johanna Dahlin. Det kräver hängivenhet.

Under Sovjetepoken erkändes aldrig dessa döda. Offentligt fanns det då inga stupade som inte begravts. Först med Gorbatjov blev det möjligt att börja söka och sökrörelsen grundades 1988.

Idag uppskattar man att fem miljoner stupade ännu inte hittats. Sökförbanden har hittills hittat närmare en halv miljon.

- Alla kommer aldrig att hittas, men för varje död som återfinns öppnas också möjligheten att försonas med sina minnen.

Segern i det stora fosterländska kriget, som det ännu kallas i Ryssland, högtidlighålls varje år på fredsdagen, den 9 maj. Det är en av landets största högtidsdagar. Och i det firandet har staten stöd av folket, minnet är ännu levande.

Sökrörelsen beskriver också sig själv som patriotisk, men är samtidigt kritisk till staten. Att så många döda ligger kvar, så lång tid efteråt, är i sig upprörande. Ännu mer så, eftersom de döda vars kroppar inte togs om hand rapporterades vara ”saknade i strid”, och det kunde också betyda att de deserterat eller låtit sig fångas in levande. Änkorna fick då ingen pension, och familjerna behandlades ofta dåligt.

När kvarlevorna av en död väl hittats är nästa steg att försöka identifiera dem, ett detektivarbete som ofta är inte lyckas, berättar Johanna Dahlin. De flesta bli aldrig identifierade. Något DNA-register finns inte, och de anhöriga är idag spridda i en mängd olika länder som hörde till dåtidens Sovjetunionen.

- Fram till 1942 bar soldaterna en medaljong med en remsa där personuppgifterna fanns, och som i bästa fall finns kvar. För de som dött efter 1942 är det ännu svårare.

Ibland kan man hitta en sked eller kastrull med ett namn inristat. Och om man då vet vilket förband som stred i det området finns en liten möjlighet att spåra den döde, via en databas som staten numera har upprättat.

Johanna Dahlin disputerade vid Tema Kultur och samhälle den 7 december. Avhandlingen heter ”Kriget är inte slut förrän den sista soldaten är begraven”.

Johanna Dahlin nås på 011 363412, 0703 353906, johanna.dahlin@liu.se

Vill du ha mer nyheter från Linköpings universitet? Vårt elektroniska nyhetsbrev LiU-nytt-e kommer varje torsdag med alla nyhetsartiklar som publicerats på webben under den gångna veckan. Prenumerera här!

Kommentarer (0)

Lägg till kommentar

Kommentera

Genom att skicka din kommentar accepterar du att dina personuppgifter behandlas i enlighet med Mynewsdesks Integritetspolicy.