Skip to main content

De tuffaste paddorna tar täten

Pressmeddelande   •   Aug 19, 2013 16:05 CEST

Individer som tar täten när en djurart invaderar ett nytt område är snabbare och djärvare än deras artfränder längre bak i kön. Trycket från den nya omgivningen tycks leda till en extremt snabb evolution vid fronten.

I en artikel i den vetenskapliga tidskriften PNAS rapporterar bland andra Tom Lindström, postdoktor i teoretisk biologi vid Linköpings universitet, en studie utförd i tropiska Australien. Huvudaktör är agapaddan (Rhinella marina), ett av världens största groddjur, som sedan den infördes till världsdelen för snart 80 år sedan har expanderat i allt högre takt med konsekvenser för det inhemska djurlivet.

Lindström har analyserat data om paddornas framryckning under åtta år, som samlats in genom radiopejling av omkring 300 individer.

– Generellt underskattar man hur snabbt en nytillkommen art kan sprida sig. Man missar att det också händer andra saker vid fronten, som att djuren kan generera sin egen evolution. Vi tror att det inom en population finns en del pionjärindivider som är snabbare och djärvare än andra. När individer med sådana genetiska komponenter parar sig med varandra kan de få avkomma med ännu snabbare spridningsförmåga — dels genom beteende men även på grund av kroppsliga förändringar — och vi får en rumslig sortering där de långsammare hamnar längre bak medan snabbare individer ackumuleras vid fronten. Det handlar om en förhållandevis mycket snabb evolution som svar på ett starkt tryck från omgivningen, säger Tom Lindström.

En parallell kan dras till klimatförändringarna som på sina håll sker hastigt, vilket skapar en oro för att vissa djurarter kan slås ut då förändringarna sker snabbare än vad vissa arter kan förflytta sig till nya omgivningar. Lindströms forskning visar att evolutionära processer kan generera individer med förmåga att kolonisera nya habitat fortare än förväntat.

Hans resultat bygger på statistiska beräkningar med modeller som även kan användas i preventionssyfte, till exempel vid införande av främmande arter i ett ekosystem. Australien har en mörk historia av biologisk ingenjörskonst med en rad av misslyckade experiment.

– Agapaddan importerades för att bekämpa skadeinsekter på sockerrörsplantager. Här fanns inga inhemska paddor, så predatorerna hade inget skydd mot paddgift. Nu evolverar bland annat vissa reptiler i respons till detta, säger Tom Lindström.

Agapaddan kan bli över 20 cm lång och väga uppemot 1 kg. Dess naturliga hemvist finns i Sydamerika. Till Australien infördes arten 1935. När paddorna först dök upp i det aktuella området vid Adelaide River i norra Australien 2004, började forskare vid University of Sydney under ledning av professor Richard Shine montera små radiosändare på paddorna för att kunna pejla deras rörelser i landskapet. Normalt flyttar de sig några tiotal meter per dygn men i extremfall upp till en kilometer.

Artikel: Rapid shifts in dispersal behavior on an expanding range edge av Tom Lindström, Gregory P. Brown, Scott A. Sisson, Benjamin L. Phillips and Richard Shine. Proceedings of the National Academy of Sciences (PNAS) vol 110 nr 33, augustii 2013.

Kontakt: Tom Lindström +46-13-282923, tomli@ifm.liu.se

Foto: David Nelson



Vill du ha mer nyheter från Linköpings universitet? Vårt elektroniska nyhetsbrev LiU-nytt-e kommer varje torsdag med alla nyhetsartiklar som publicerats på webben under den gångna veckan. Prenumerera här!

Kommentarer (0)

Lägg till kommentar

Kommentera

Genom att skicka din kommentar accepterar du att dina personuppgifter behandlas i enlighet med Mynewsdesks Integritetspolicy.