Skip to main content

Förnybar energi kan ha olika betydelser

Pressmeddelande   •   Feb 21, 2011 08:48 CET

Beslutet 1980 att avveckla kärnkraften var också ett utvecklingsbeslut. Förnybar energi skulle ersätta kärnkraften. Där den skulle bort, skulle sol och vind in.

Men förnybar energi är inget entydigt begrepp. Och hur den ska utvecklas, och var, är inte heller oomtvistat. Det visar Ann-Sofie Kall i sin avhandling, ”Förnyelse med förhinder”, som läggs fram vid Tema Teknik och social förändring, Linköpings universitet. Hon har analyserat den energipolitiska debatten i riksdagen från 1980 och fram till 2010. Förnybar energi är ett gränsbegrepp, säger hon, som är elastiskt och kan ges olika betydelser.

- På 1980-talet stod det för sol och vind. De förnybara energikällorna skulle utvecklas i ett lokalt, småskaligt energisystem.

Då, på 1980-talet var Centern, C, till sammans med Vänsterpartiet, V, de främsta förespråkarna för ett sådant system. De kallades för naiva och verklighetsfrämmande av motståndarna, dvs M, Kd och Fp, som ville se ett storskaligt centraliserat energisystem och inte gärna ville överge kärnkraften. Socialdemokraterna var mer otydliga i energifrågan.

På 1990-talet svängde det. Nu kom förnybar energi att förknippas med biobränsle, något som upplöste motsättningen mellan stor- och småskaligt.

- Biobränsle är förnybar energi som kan produceras i ett storskaligt centraliserat system, säger Ann-Sofie Kall. Det överbryggade den tidigare motsättningen i debatten.

Perioden 1991 till 1997 kännetecknades därför av en större samstämmighet i energifrågan. Förnybar energi var inte längre något som marginaliserades och förknippades med ett alternativt system. Biobränsle blev den kompromiss som alla kunde acceptera.

Detta speglades också i den energipolitiska uppgörelsen 1997 mellan S, C och V. Nu skulle Sverige bli ett föregångsland i hållbarhet. Förnybar energi kopplades till begrepp som utveckling, modernitet och tillväxt. Det flummiga alternativsamhället var långt borta.

Samtidigt ökade återigen motsättningarna. De övriga borgerliga partierna, M, Kd och Fp började försvara kärnkraften med klimathotet som argument. Kärnkraften behövs för att minska utsläppen av växthusgaser. Den förnybara energin räcker inte till, ansåg de och kritiserade skarpt satsningarna på ”grön” el, t ex elcertifikaten.

Men 2006 svängde det igen. Med alliansen bytte Centern sida i energifrågan. Dilemmat löstes delvis genom att allianspartierna lyfte energipolitiken till den globala nivån. Nu gällde det att satsa internationellt för att minska klimatförändringarna, inte bara sitta här i Sverige och gneta på. Det gällde att se frågan i ett större perspektiv. Den politik för en ”grön” el som de borgerliga tidigare kritiserat så hårt blev nu deras bästa argument för att inte behöva göra så mycket mer. Sverige var bäst i Europa och en förebild för världens länder. Vänstern, som ville fortsätta satsa på förnybar energi i Sverige, kallades för ”klimatnationalister”.

Med beslutet 2009 att åter öppna för att bygga ut kärnkraften fullbordas så Centerns omsvängning i en av sina genom decennierna viktigaste frågor. Centern försvarar sig med att beslutet är en kompromiss som också innehåller stora satsningar på förnybar energi.

Även om vägen inte är spikrak så har mycket ändå hänt med den förnybara energin, konstaterar Ann-Sofie Kall. Idag står den för nästan hälften av den totala energiproduktionen i Sverige (dock betydligt mindre om man bara ser till elproduktionen).

Men mycket återstår också.

- Vårt transportsystem exempelvis, säger Ann-Sofie Kall. Vi har fortfarande en mycket stor fossilberoende bilpark. Där saknar vi ännu hållbara alternativ.

Ann-Sofie Kall disputerar den 18 mars vid Tema Teknik och social förändring. Hon nås på telefon 013 286656, mobil 0708 3086 99, e-post: ann-sofie.kall@liu.se

Kommentarer (0)

Lägg till kommentar

Kommentera