Rätt barn i rätt klass

Anika Agebjörn anika.agebjorn@liu.se Tel: 013 - 28 13 34 Mobil: 0709-79 13 34 Fax: 013 - 28 28 25 Begåvning och intelligens har länge utgjort en grund för att sortera barn till olika skolformer. Trots politiska ideal om en sammanhållen skola har i praktiken alltid en sortering gjorts. I början på 1900-talet väcktes tanken om en sammanhållen skola, en s.k. bottenskola, för alla barn. Skolreformen 1927 blev en kompromiss, med en sammanhållen folkskola i fyra år, därefter olika vägar för de begåvade respektive mindre begåvade barnen. Egenskapen begåvning, eller intelligens, blev den avgörande för att sortera barn till olika skolformer – åtminstone i teorin. För den fattige var möjligheterna i praktiken få. Dessutom delades eleverna redan i folkskolan upp i olika klasser efter begåvning. Thom Axelsson, doktorand i pedagogik, har studerat hur denna styrning gick till mellan 1910 och 1950. Hans avhandling är en del i ett stort forskningsprojekt om normalisering som drivits vid LiU under ledning av professorna Bengt Sandin, Tema barn, och Lars-Christer Hydén, Tema hälsa. Det äldre samhällets sorteringar av individer i olika stånd, eller helt enkelt som rika/fattiga, stadsbor/landsbygdsbor, fungerade inte längre när alla barn skulle erbjudas samma skolgång. Nu krävdes en ny mekanism. Begåvning definierades tidigt som individens förmåga att anpassa sig eller barnets mottaglighet för fostran. En rad tekniker utvecklades för att mäta begåvning. Intelligenstestet användes i Sverige första gången 1910. Barnen sorterades i sex kategorier: idioter, imbecilla, debila, lätt efterblivna, normala och övernormala. Moderniseringen av samhället krävde en modernisering av individen och nya tekniker för styrning. Det gällde att ta vara på de begåvade och hålla de obegåvade under uppsikt. Idioterna och de imbecilla avskildes ofta helt från folkskolan. Individer eller grupper som inte ville anpassa sig till fast bostad, fast arbete och regelbunden skolgång (exempelvis de s.k. tattarna) ansågs svagbegåvade. - Man kan uttrycka det som att om du inte kunde anpassa dig till samhällets normer så låg det nära till hands att du blev betraktad som efterbliven, kommenterar Thom Axelsson. Med svagklasser, B-klasser, hjälpklasser, läs- och skrivklasser och olika specialklasser har skolan i praktiken alltid sorterat sina elever, trots 1950 års principbeslut om en enhetsskola och SIA-reformen på 1970-talet, som syftat till att skapa en sammanhållen skola. - Den ständiga frågan är vad skolans främsta uppgift ska vara, att förmedla kunskap eller att fostra till demokrati, säger Thom Axelsson. De som lutar åt det första tenderar att förespråka en skola som differentierar barnen, medan de som ser skolans demokratiska uppgift som den främsta oftare vill ha en sammanhållen skola. Forskningsprojektet heter "Normalitet, professioner och institutioner för barn: de problematiska barnen, förhandling och förvandling av barndomens diskurser och arenor". Tidigare publicerade studier: Skolbarnets fostran. Enhetsskolan, agan och politiken om barnet 1946-1962, Jonas Qvarsebo, 2006, avhandling vid Tema barn Normalitetens förhandling och förvandling. En antologi om barn, skola och föräldraskap. Symposion. Ytterligare tre avhandlingar kommer att produceras inom projektet. Thom Axelsson disputerar den 16 februari. Avhandlingen heter Rätt elev i rätt klass. Skola, begåvning och styrning 1910-1950. Thom Axelsson har telefon 013 – 28 40 69, 0705 -745257, e-post: thoax@tema.liu.se Referenslänk: http://www.diva-portal.org/liu/theses/abstract.xsql?dbid=7994