Skip to main content

Sockerförsöken i Vipeholm

Pressmeddelande   •   Mar 31, 2006 15:09 CEST

Anika Agebjörn
anika.agebjorn@liu.se
Tel: 013 - 28 13 34
Mobil: 0709-79 13 34
Fax: 013 - 28 28 25

Åren 1947-49 utsattes en grupp mentalpatienter för ett fullskaleexperiment i syfte att framkalla karies. De matades med kopiösa mängder av godis och kola, och många fick sina tänder helt förstörda. Men rent vetenskapligt var experimentet en stor framgång.

Folktandvården i Sverige startade 1938. Svenskarna hade vid den tiden en urusel tandhälsa, praktiskt taget alla hade karies. Misstanken fanns att en sockerrik diet framkallade karies, men vetenskapliga bevis saknades. 1945 beställde dåvarande Medicinalstyrelsen en undersökning. Det blev upptakten till Vipeholmsförsöken.

Vipeholm, utanför Lund, var landets största anstalt för ”obildbara sinnesslöa” och hit förlades det dittills största experiment på människor som gjorts i Sverige.

Elin Bommenel är historiker och doktorand vid Tema teknik och social förändring, Linköpings universitet, och gör i sin avhandling en grundlig studie av Vipeholmsexperimenten. Hon är den första forskare som fått tillgång till originaldokumenten från försökstiden på Vipeholm. Hon beskriver hur forskarna befann sig i skärningspunkten mellan forskning och vård, och under starkt tryck av politiska och ekonomiska intressen. Sötsaksindustrin skänkte stora summor pengar och tonvis med choklad och kola till försöken.

Försöken hade inletts 1945 med av regeringen sanktionerade vitaminexperiment men lades 1947 om utan regeringens vetskap. Forskarna beslutade i samråd med Medicinalstyrelsen att istället börja provocera fram karies med hjälp av en extremt söt och klibbig diet. Dittills hade de anställda vid Vipeholm varit med i försöken men det gick inte nu, eftersom man snabbt upptäckte att det inte gick att kontrollera deras sötsaksintag.

I två år pågick sockerexperimentet. 1949 lade försöken om igen, till att pröva en mer ”normal” kolhydratrik diet. Då hade ca 50 av de 660 försökspersonerna fått sina tänder helt förstörda.

Sötsaksindustrin var inte glad åt resultaten, och forskarna dröjde med att publicera dem. När de väl offentliggjordes 1953 uppstod en kritisk debatt kring att de dröjt så länge. Forskarna anklagades för att vara köpta av industrin. Någon etisk debatt om upplägget på själva försöket blev det dock aldrig. Först på 1990-talet gjordes ett par studier av Vipeholmsförsöken ur etisk synvinkel, bl.a. av två linköpingsforskare: Bo Petersson och Bengt Erik Eriksson.

Elin Bommenel lyfter i sin avhandling fram samspelet mellan politik och forskning. Även om, eller kanske just för att, forskningen emanerade ur en politisk beställning var det viktigt för forskarna få trovärdiga resultat. Det åstadkom de dels genom att vara oerhört noggranna i sina metoder, men också genom att avgränsa sig tydligt gentemot staten och industrin.

- Samtidigt som vetenskapen måste framstå som avskild från politiska intressen, för att vara trovärdig, så är den i praktiken inte objektiv, den ingår i politiken och i samhället.
Det här var politiskt beställd forskning. Nu blev det forskningsmässigt bra resultat, som också var politiskt användbara. 1957 drogs en stor upplysningskampanj för kariesprofylax igång. Vipeholmsforskarnas resultat står sig ännu idag. I själva verket har vi dem att tacka för den goda tandhälsa som svenskarna uppnått. Priset fick betalas av patienterna med sina förstörda tänder.


Elin Bommenel disputerar den 31 mars, kl 13.15 i sal Key 1, hus Key, Campus Valla, Linköping. Telefon till Elin Bommenel: 046 – 12 06 11. e-post: elin.bommenel@msm.lu.se

Kommentarer (0)

Lägg till kommentar

Kommentera