Kvinnligt nätverksarbete - viktigt och nödvändigt

För tio år sedan startade det första ledarskapsutvecklingsprojektet för kvinnor i Norrbotten i Luleå tekniska universitets regi. Under åren har tre projekt genomförts och sammanlagt 150 kvinnor har deltagit. I veckan samlades ett flertal av dem till konferens – för att uppmärksamma tioårsjubileet förstås, men också för att bilda nya nätverk och för att ta del av en del av den forskning som bedrivits kring nätverksarbete vid universitetet. Elisabeth Johnsson, anställd vid universitetsförvaltningen, är den som varit projektledare för samtliga tre projekt. Det är också hon som står bakom den konferens som arrangerades under den gångna veckan och där deltagare från alla de tre grupperna fanns på plats. Det blev givetvis många kära återseenden, deltagarna hade mycket att prata om och det nogsamt planerade programmets tidsschema sprack redan efter en halvtimme. - Det är inte alldeles lätt att sätta ord på hur det känns att se er alla samlade på det här sättet, sa Elisabeth Johnsson när hon inledde konferens med att hälsa alla välkomna. - Det är många tankar som dykt upp under den tid som jag planerat konferensen, tankar som så småningom landat i kroppen och det känns oerhört skönt och roligt att vara här i dag. - Jag vet att ledarskapsutvecklingsprogrammen har betytt mycket för er som deltagit, men de har också betytt mycket för mig. De frågor vi behandlat handlar ju om livet, om de val jag gör, om de beslut jag fattar och inte minst att komma till insikt om att jag är där jag är i livet på grund av att jag vill vara där. Utan överdrift kan jag säga att jag definitivt är en annan person i dag än jag var för tio år sedan när vi startade. Men resan har självfallet inte varit vare sig solklar eller särskilt enkel. När Elisabeth Johnsson först lanserade sin idé om ett kvinnligt ledarskapsprogram baserat på mentorskap, var det inte alla som ansåg att detta var något som ett universitet skulle arbeta med. Men Ingegerd Palmér, som installerade sig som rektor ett tag efter det att det första projektet trots allt kommit igång, var av en annan åsikt. - Ett universitets verksamhet är och ska vara långsiktigt. Dessutom ska vi självfallet vara en aktör och en resurs i den region i vilken vi verkar. Och i dag tror jag inte att någon inte inser att just vår region, Norrbotten och norra Västerbotten, har ett stort behov av duktiga, kompetenta kvinnor. Jämställdhet är en framtidsfråga, inte minst här där så många unga kvinnor väljer att flytta, säger Ingegerd Palmér. Och också Ingegerd Palmér valde att prata en del om känslor och egna erfarenheter under konferensen. - Det är en mäktig känsla att sitta i en så här pass stor församling av duktiga kvinnor, kvinnor som alla återfinns på olika ledande befattningar. Så ser det ju sällan ut i det ”verkliga livet”, i vår respektive vardag. Men ibland är det skönt att få vara ”bara” kvinnor, det behövs för att fylla på, för att kunna slappna av. Efter bara några få månader på rektorsstolen blev Ingegerd Palmér inblandad i ledarutvecklingsprojektet, som mentor. - Det var Gun Berglund som kom och frågade om jag ville bli hennes mentor, vilket jag tackade ja till. Nu ska jag bli mentor igen, det är en ung kvinnlig doktorand som frågat, och eftersom jag lärt mig mycket av att vara mentor har jag återigen sagt ja. - Mentorskapet innebär, förutom att jag får mängder av idéer och ny kunskap, också en möjlighet att kliva lite åt sidan, att ägna mig åt eftertanke och reflektion, att jag får sätta ord på vad jag gör och hur jag tänker. De båda studenterna Ann Gustafsson och Tanya Nilsson redogjorde för en del av innehållet sin C-uppsats som fått titeln ”Sociala nätverk och mentorskap – verktyg till kvinnors karriärmöjligheter?” Uppsatsens inledning talar sitt tydliga språk. ”’Tre procent av VD:arna i Sveriges 500 största företag heter Göran. En stor siffra om man betänker att två procent av VD:arna i dessa företag är kvinnor. Du har alltså större chans att bli VD om du heter Göran än om du är kvinna’. Jag ställer mig frågande till om chansen verkligen är större att bli VD om du har namnet Göran, däremot är det ett intressant faktum att det inom näringslivet finns fler män på posten som VD som bär namnet Göran, än kvinnor totalt på posten som VD.” Den undersökning som Tanya Nilsson och Ann Gustafsson gjort visar att drygt hälften av ledarskapsprojektens deltagare upplever att de fått en förändrad och/eller bättre tjänst efter ledarutbildningen. Ungefär en tredjedel ser en direkt anknytning till utbildningen och de allra flesta anser att utbildningen gett dem både självförtroende och styrka – något som i sin tur lett till att de vågat söka nya tjänster eller blivit stärkta i sin arbetsroll. Av dem som inte bytt tjänst påpekar de flesta att de åtminstone blivit stärkta och fått mer självförtroende av utbildningen – endast en menar att den nya tjänst hon fått inte på något sätt kan knytas till utbildningen. Rent kunskapsmässigt och personligt har alla en positiv syn på utbildningens effekter. Alla utom en anser att de fått fördjupande kunskaper, mycket ny kunskap kring ledarskap samt genuskunskap. Den del av projektet som handlar om mentorskap har de allra flesta upplevt som positivt, en tredjedel av dem som deltagit i undersökningen säger att de fortfarande har kontakt med sina mentorer. Alla utom en anser att det var bra att utbildningen riktade sig enbart till kvinnor, att det rent av var betydelsefullt att det enbart var kvinnor, bland annat tror man att diskussionerna blev bättre och mer givande än vad som skulle ha varit fallet om gruppen varit blandad. Men, och det är intressant, skulle kursen ha hållits i dag skulle de flesta ha föredragit en könsblandad grupp. Detta kan antas bero på det faktum att kvinnorna i dag känner sig tryggare och helt enkelt skulle se en blandad ledarskapsutbildning som en utmaning. En knapp tredjedel skulle återigen välja en utbildning med endast kvinnor. /Lena Edenbrink